Mitt kramdjur
Varje gång A är bortrest får jag skuldkänslor för att jag är borta mycket från Cookie. Eftersom Cookie är en så otroligt social katt älskar han när vi är hemma. Så fort jag gör något utöver jobbet och kommer hem lite senare än vanligt får jag skuldkänslor för att jag lämnat Cookie ensam för länge.
Cookie tycker mycket om att gå ut, i alla fall utanför lägenheten. Han står och jamar vid ytterdörren och hoppar på dörrhandtaget och vill inget hellre än att vi öppnar så att han kan rusa ut i korridoren, lägga sig ner och rulla på golvet. (Att rulla sig är en konstig sak han brukar göra både när han vill bli gosad och när han är på nya platser.) Eftersom han har så tunn päls fryser han lätt och han älskar värme och sol. Nu när det är vinter tycker han inte att det är särskilt kul att vara utomhus.
Man jag går ut med honom ändå, till exempel gick jag ut med honom efter middagen idag. Han huttrar lite och vill inte så gärna gå själv. Men att bli buren på en promenad är okej. Han är nöjd med att se sig omkring och få massa nya intryck. Kanske lära sig närområdet... Och när vi väl kommer hem brukar han inte tigga om att gå ut igen.
Cookie älskar också att bli kelad. Han kan spinna jättelänge när man kliar honom bakom örat eller under hakan, stryker hans kind eller smeker hans mage. Han är som mitt kramdjur; när jag ska sova lägger han sig bredvid mig, med sitt söta lilla huvudet på kudden och väntar på att jag ska hålla om honom. Jag borrar in ansiktet i hans päls som luktar så gott. Och vi somnar snart båda två...
Cookie på äventyr
Ja ibland kan han vara så söt...
Saknar mina två sötnosar där hemma!
gg sister: Han är oftast söt ändå.
A: Vi saknar dig med!
