Det blev klarare
I onsdags träffade jag min andra mamma efter jobbet. Vi tog en långfika på NK och som alltid var det jättetrevligt att träffa henne.
Jag tog upp mina funderingar kring att skaffa barn och fick mycket goda råd. Bakgrunden är att jag inte vet om jag vill ha barn och om jag ska ha barn vill jag skaffa dem när jag är relativt ung. Men just nu känner jag inte alls för barn.
Min andra mamma tycker att jag fortfarande är ung och undrar om inte känslan kanske infinner sig när jag har funnit ett jobb där jag kan tänka mig att stanna länge och vi renoverat färdigt huset. Hon gav mig rådet att inte tänka på barn under ett år och hon har säkert helt rätt. Jag har funderat mycket och ofta kring detta med barn, men ändå inte kommit fram till något utan bara blivit mer fundersam och osäker.
Att prata om detta med mamma hade varit helt omöjligt eftersom hon inte resonerar kring ämnet utan bara helt kort säger att hon tycker att jag ska vänta. Ända sedan jag var liten har hon sagt att jag ska vänta tills jag är över 30. Och det har blivit en trotskänsla att skaffa barn före 30.
Det är egnetligen inte någon som stressar mig eftersom ingen av mina närmaste vänner har eller är på väg att skaffa barn så det är bara späken i mitt egna huvud.
Det känns lite lättare nu. Jag ska inte tänka på barn på ett tag utan fokusera på allt annat som pågår i livet.
