The Way the Cookie Crumbles...

Förlossningen närmar sig alltmer; det är endast drygt fem veckor kvar till beräknad förlossning. Av någon anledning känner jag mig lugn inför denna stora händelse, vilket är väldigt olikt mig. Antingen beror det på att jag inte kan veta (eller riktigt förbereda mig för) vad som väntar eller så är det för att jag kommer att bli hysterisk när det väl är dags. Det blir som det blir och jag kan inte redan nu veta hur jag reagerar och vad jag kommer att tycka och känna.

 

Jag har läst det mesta som jag har fått via barnmorskorna som jag träffat samt boken som jag fått låna av en kollega. Ju mer information jag tar in desto bättre känns det trots att det inte bara är positiva saker som jag läser. Det är bra att till exempel veta att det finns olika förlossningsställningar, men jag kan inte redan nu vet vad jag kommer att föredra och när jag väl är i den situationen tror jag inte att jag kommer att minnas särskilt mycket av vad jag har läst. Jag hoppas att A hjälper mig med den biten...

 

Jag tycker ändå att jag har kommit långt i mina funderingar kring förlossningen. För ett år sedan hade jag nog aldrig kunnat tänka mig att föda ett barn utan då var kejsarsnitt i princip det enda alternativet. Jag ville inte heller ha ännu ett ärr på magen. Nu har jag insett att en vaginal födsel är det bästa för mig och barnet, och att det är en upplevelse som jag gärna vill vara med om. Även kejsarsnitt gör ont och måste läka. Men så finns det givetvis situationer där man inte kan välja och då känns det bra att förlossningen sker i Sverige där vården är så bra.

 

Jag har ännu inte skrivit förlossningsbrevet som man lämnar till barnmorskan/undersköterskan när man kommer till förlossningsavdelningen. Däremot har jag en hel del tankar kring vad jag ska skriva. Det är nog bäst att jag sätter igång med skrivandet snart för jag tror att jag kommer att ändra i det många gånger fram tills det är dags.