The Way the Cookie Crumbles...

B har börjat utstöta lite utdragna enstaviga ljud. För mig som förälder låter det som världens vackraste språk.

 

Hon säger "hö, hö, hö", "äh, äh, äh,"" ki, ki, ki," osv. Hon kan hålla på att ljuda under några minuter så det nästan låter som hon försöker berätta något. Och jag försöker uppmuntra henne genom att både prata med och härma henne. Det känns som vi för ett samtal (som kanske ingen av oss förstår) och båda får ut så otroligt mycket av det.

 

B är alltid på bra humör och glad när hon "pratar", och när hon är glad blir jag lycklig. Jag kan känna en otrolig känsla av tacksamhet och glädje under dessa stunder. Och självklart känner jag stolthet trots att hennes bedrift inte är en särskilt stor.