The Way the Cookie Crumbles...

Igår kväll fick jag för första gången ensam, utan man och barn, gå på fest. Det kändes så otroligt konstigt att vara på en fest och dricka (måttligt med) alkohol för första gången på jättelänge.

 

Dock kändes det som om något saknades. Bortsett från en trettioårsfest för två år sedan kan jag inte minnas när jag senast gick på fest utan A. Att jag inte saknade B berodde nog på att hon inte passade in i sammanhanget. Jag har ju aldrig tagit med henne på fest.

 

Kvällen avslutades ganska tidigt eftersom jag ville sova ordentligt inför en och en halv dag ensam med B.

 

Ikväll är det A:s tur att gå på festligheter. För honom blir det lite lyxigare eftersom han är ända i Malmö och får sova borta. Dessutom behöver han inte ta hand om B nästa dag. (Hur kommer det sig att jag inte får sådan lyx?) Det är konstigt att jag kan sakna honom mer nu, när han är borta en enda natt, än när han var borta fem nätter för några veckor sedan.