The Way the Cookie Crumbles...

Nu börjar det kännas lite jobbigt att A åker bort imorgon. Jag har under de senaste veckorna förträngt det eftersom det inte hjälper hur mycket jag än tänker på det. Men nu de senaste dagarna har avresan närmat sig och då har det blivit mer verkligt.

 

Samtidigt som jag är medveten om att jag kommer att få mycket hjälp av mamma känns det också lite jobbigt. Hon gör det lite svårare för mig att planera dagarna eftersom hon oftast meddelar om hon vill ses samma morgon. Men jag hoppas att det löser sig.

 

Däremot kommer dessa veckor att kännas långa. Det blir inte mycket tid för återhämtning när man är ensam med B. När hon sover middag måste jag förbereda kvällens middag för att hon inte ska stå bredvid mig och gnälla senare. Så vi får hoppas att hon tycker att det är okej att vänta på att jag äter middag.

 

Sen får vi se om jag kan få iväg några jobbansökan den resterande lediga tiden...