The Way the Cookie Crumbles...

A var borta med jobbet en natt förra veckan. Mina föräldrar kom hem till oss redan på eftermiddagen. Vi lekte alla med B så hon fick massa uppmärksamhet. Jag kunde duscha utan att stressa eller oroa mig för att B skulle vakna. Dessutom fick vi middag lagad och rester till efterföljande dags lunch för både B och mig.

 

Jag är glad att vi valde att bo i den stad där mina föräldrar bor. De avlastar mig otroligt mycket, när A både är på jobbet och bortrest. Eftersom det mest är A är som är borta och troligtvis kommer vara så även i framtiden är det bra för mig. Det är ju jag som behöver hjälp och avlastning.

 

Visserligen bor även svärfar i Stockholm, men därifrån räknar jag inte med vare sig hjälp eller avlastning. Han är borta med jobbet varannan månad och har dessutom egen familj med små barn. I själva verket ses vi bara en gång varannan månad med våra barn. I och för sig är pappa nästan lika dålig på att umgås med B, men försöker ses varje eller varannan vecka.

Visst hade säkert även svärmor avlastat mig en del om hon hade bott här, men det är annorlunda än med de egna föräldrarna. Mamma är ju här flera gånger i veckan.

 

Trots att jag får hjälp och avlastning känner jag mig ändå helt slutkörd och överhopad nu. Jag vill inte ens tänka på hur det skulle vara annars. Och jag vet inte hur jag ska orka med de veckor A är bortrest i oktober...