The Way the Cookie Crumbles...

Igår eftermiddag var vi på B:s och vårt första utvecklingssamtal.

 

Jag tyckte inte att det var särskilt givande möte. Det berodde kanske delvis på att vi inte hade egna funderingar eller problem som vi ville diskutera. Jag gissar att man inte kan säga så mycket om en tvåårings utveckling heller.

 

Det mesta av det pedagogen sa kände vi redan till. Hon

berättade hur B fungerar i gruppen, vad hon tycker om att göra och vad de fokuserar på just nu (det sociala samspelet). Hon berättade att de försöker att få barnen att prova själva och hjälpa varandra.

 

Jag inser nu varför mamma tyckte att utvecklingssamtalen i skolan inte gav henne så mycket. Jag var ganska duktig i skolan och hade inga särskilda problem. Det enda som det alltid anmärktes på var att jag var tyst.