The Way the Cookie Crumbles...

Liksom förra gången satte förlossningen igång med sammandragningar tidigt på morgonen. Det som var annorlunda var tidsspannet; det tog drygt 24 timmar innan B var ute, AA var ute på mindre än tolv timmar.

 

Denna gång var redan de första sammandragningarna mycket mer påtagliga; varade ungefär en minut och återkom var nionde minut. Men det kändes hanterbart nästan hela förmiddagen, så vi åkte för att göra veckohandlingen. Man vill inte komma hem från BB till ett tomt kylskåp. Efteråt vilade och sov jag en stund.

 

Vid lunch började det bli jobbigt, så vi ringde in mormor som skulle ta hand om B. Ungefär en timme senare kunde vi åka till BB Södras förlossning. Då var jag redan åtta (!) centimeter öppen. Det var inte ens något jag reflekterat över, troligen eftersom jag inte alls var öppen förra gången. Jag reagerade med tårar och lättnad eftersom det skulle vara över snart; barnmorskan sa att bebisen skulle vara ute inom två timmar. Jag hade svårt att hantera värkarna vid detta laget.

 

De två barnmorskorna och A fick hjälpa mig genom värkarna, men till slut bad jag om lustgas. Efter ytterligare två-tre värkar krävde jag lustgas, men under den tiden hann jag nästan få panik. Efter ytterligare några värkar gick vattnet och snart kom krystvärkarna.

 

Två timmar efter att jag kom in till förlossningen föddes AA. Jag var överlycklig över att det gått bra och att AA skrek högt. Moderkakan kom ut och såg hel ut. Jag behövde inte sys alls, vilket jag var tacksam över eftersom det har gjort läkeprocessen så mycket kortare än förra gången, och tog totalt en Alvedon (jag ville helst helt undvika det eftersom det går över i bröstmjölken).

 

Efteråt berättade barnmorskan att hon, efter att vattnet gått, sett att navelsträngen legat mot bebisens hjässa (ovanligt fenomen), vilket hade kunnat leda till att den hamnat i kläm när bebisens huvud börjat trycka mot livmodermunnen. Genom CTG kunde de se att bebisen hjärta slog normalt, det vill säga, bebisen hade inte reagerat på detta, så barnmorskan kunde fösa undan navelsträngen och förlossningen kunde fortskrida normalt.

Om det hade misslyckats eller om bebisen hade varit stressad hade det blivit akut kejsarsnitt. Jag är så tacksam över att det inte slutade så. Jag är därför så glad över att vi fick plats på BB Södra och att barnmorskan var uppmärksam på detta.