Romantisk bild av dåtiden?
Ibland undrar jag om jag romantiserar tiden då B var liten. Var allt verkligen lättare än det är med AA?
Jag tror faktiskt att det var lättare. Vi var två vuxna; den ena kunde ägna ALL sin tid åt henne medan den andra kunde ägna all sin LEDIGA tid åt samma barn. Ingen annan fick eller krävde ens i närheten så mycket uppmärksamhet som B.
Jag minns att jag njöt av föräldraledigheten. Jag tyckte att livet var ganska enkelt.
Visst fanns det perioder då det kändes jobbigare, till exempel när det varje kväll krävdes en lång barnvagnspromenad för att få B att somna. Men vi kunde lägga den tiden på henne. Den andra av oss kunde ju göra annat.
Jag minns att jag under graviditeten var lite rädd för att den nya bebisen inte skulle somna annat än i vagnen. Det blev totalt tvärtom. AA vill sällan vara i vagnen och att somna är knappt att tänka på.
Nu är det två "krävande" barn på två vuxna...med sömnbrist. Det finns inte alls lika mycket tid och ork för AA som det fanns för B.
Det som gör allt så mycket jobbigare är att AA måste förhålla sig till B och hennes humör. Det kanske inte alltid blir att hon får sova färdigt, utan blir väckt.
Kommentarer
Trackback
