Framtidslängtan
Jag vet inte om det är jag som inte klarar av att vara tvåbarnsmamma eller om alla tvåbarnsföräkdrar känner så här.
Väldigt ofta längtar jag till att barnen blivit lite äldre. Kanske så att AA blivit lika gammal som B är nu och B blivit sex år. Det känns som om livet blir lättare då.
Samtidigt som jag hyser denna längtan känner jag att jag vill passa på att njuta av denna tid som aldrig kommer åter. AA är troligtvis min sista bebis och då vill jag så klart mysa med henne så mycket som möjligt.
Men ibland känner jag för att "rymma hemifrån" några dagar, liksom A var bortrest några dagar för ett par veckor sedan. Jag skulle vilja ta in på hotell, slippa laga mat, planera hushållssysslor och passa lämnings- och hämtningstider, göra vad jag känner för (shoppa, läsa eller slöa) och sova hur länge jag vill. Och så skulle jag hinna börja sakna mina älskade, söta barn.
Det jag troligtvis egentligen saknar är självklart sömn, men också rätten att bestämma över min egen kropp och möjligheten att bestämma över min egen tid. Jag vet att den tiden kommer (kanske snarare än jag tror). Om kanske bara några månader får jag bestämma över min kropp (förhoppningsvis har AA slutat amma då). Och då kommer jag kanske redan sakna denna tid...
Kommentarer
Trackback
