The Way the Cookie Crumbles...

Det känns som om varje barn har gjort mig mer och mer osocial, som om jag stänger in mig och mitt barn i en bubbla medan andras liv pågår utanför.

 

Med B hade jag verkligen möjlighet att göra det och gjorde det de flesta månaderna. Jag lämnade knappt huset.

 

Med efter dessa månader började jag våga mig utanför huset, träffa människor och så småningom ta oss iväg på långa utflykter. Det ska nog tilläggas att B vart nöjd med det mesta så det var lättare att vara iväg.

 

När AA föddes ville jag att B skulle påverkas så lite som möjligt av en nyfödd bebis. Hon skulle inte begränsas till att stanna hemma och eftersom även jag själv ville umgås med B följde jag med på utflykter, med mera. Nu i efterhand undrar jag om jag borde ha gjort annorlunda.

 

När AA kommit kunde jag helt enkelt inte isolera oss eftersom B skulle hämtas och lämnas på förskolan så jag var tvungen att lämna huset. Och på fredagarna var jag tvungen att ta oss hemifrån för att B skulle få stimulans och aktivitet.

 

Just nu vill jag på något sätt tillbaka till bebisbubblan, men den finns inte. AA har blivit stor och behöver även hon stimulans och aktivitet, till skillnad från en bebis. Jag tror helt enkelt att jag får samla mig och hoppa framåt i min egen utveckling för att ge det AA behöver.