The Way the Cookie Crumbles...

Det är en annorlunda tid just nu. B som nästan aldrig är hemma sjuk har varit borta från skolan i över två veckor. I början var hon lite snorig, sådant som man i vanliga fall låtit henne fortsätta gå i skolan. Nu har det dock övergått i hosta som inte vill släppa.

Även AA var hemma från förskolan två veckor sånär som på en dag. Hon hostade mycket i början, men sedan övergick det till en hosta som inte heller ville släppa.

Nu har AA varit tillbaka på förskolan en vecka och det går bra. Hon är inte alltför ledsen över att B är hemma. Däremot var hon lite frågande när både A och jag jobbade hemifrån samtidigt som B fick vara hemma.

B får göra skolarbete hemma. Förmiddagarna går bra, men en liten stund in på eftermiddagarna tröttnar hon. Tidigare fick vi mejl varje dag från läraren, men nu har det blivit en veckoplanering.

Jag jobbar hemma och det funkar nästan lika bra som att vara på kontoret. Det är tur då jag kan ta hand om det/de barn som är hemma. Men det var lite svårare att jobba när båda barnen var hemma.

AA har verkligen nära till känslorna och stark inlevelseförmåga. Ännu mer för att inte ens vara fem år.

I samband med att vi pratar om Covid-19 och döden säger AA att det är bättre att hon och B dör än vi föräldrar. Både A och jag invänder att det är tvärtom eftersom de har fler år att leva. AA menar då de inte kan ta hand om sig själva. Vi berättar att det finns många som kan ta hand om dem om vi inte finns; mormor, morfar, moster, farmor, faster och farbröder.

Plötsligt ser vi hur AA förstår innebörden av det vi pratar om och blir tårögd. Snabbt berättar vi att vi kommer att leva många år till. Det är ett påstående som jag har svårt för eftersom det inte är något vi vet, men för att trösta AA använder jag mig själv av det.

Efter att ha suttit i mitt knä och ätit frukost blir hon glad igen. B var närvarande under hela samtalet, men hon var helt oberörd.

Igår fick vi mejl från simfritids om att de, på grund av coronaviruset, inte kommer att åka buss (allmänna transportmedel) tillsvidare.

Det innebär att de inte kommer att åka till simhallen, vilket såklart är jättetråkigt. Dagen då de åker till simhallen är B:s favorit.

Det innebär även att barnen i årskurs ett inte kommer att åka till rackethallen längre, vilket de gjort några veckor. Jag har varit så tacksam för denna aktivitet då barnen fått spela badminton, pingis och tennis med en tennisinstruktör (en av pedagogerna). I torsdags fick vi veta att de övat på forehand och backhand.

Tänk att barnen får testa racketsporter utan att behöva anmäla/köa till en förening som man måste engagera sig i, utan att betala terminsavgift och utan att transportera barnen fram och tillbaka till träningar. Så lyxigt!

I tisdags var jag på utvecklingssamtal med AA på förskolan. Egentligen framkom inget nytt för oss.

Pedagogen berättade att AA ibland meddelar att hon vill vara för sig själv och att det respekteras. När hon sedan vill leka med kompisarna kommer hon tillbaka. Hon är dock alltid med på samlingarna och tycker att de är roliga.

Hon har några tjejkompisar på avdelningen, de flesta av dem är ett år äldre. Jag blev inte förvånad med tanke på att hon alltid har föredragit att leka med äldre barn framför barn i sin egen ålder och hur mogen hon är. Det är endast fem barn i hennes årskull på avdelningen.

Ibland ser pedagogerna att AA äter väldigt lite till mellanmål och kan då fråga en extra gång om hon inte vill ha mer. Så tacksam eftersom jag tycker hon äter ganska lite och dessutom är ganska liten.

Vid slutet av samtalet berättade pedagogen att det hade varit roligt att se hur AA är när en förälder är med. Jag gissar att AA pratade mer än vanligt (nästan konstant) och var mer sprallig och tog mer plats än vanligt.

Återigen har AA "tröttnat" på en aktivitet. Hon har sagt att hon vill sluta på bamsegympan och efter varje tillfälle berättar hon att hon längtar tills terminen är slut. Samtidigt verkar hon fortfarande ha väldigt kul när hon väl är där.

Nu berättar hon i stället om hur roligt det ska bli med simskola och hur mycket hon ser fram emot det. Hon har själv frågat när hon ska gå i simskola och vi har berättat att det blir i sommar.

Vi har ännu inte anmält henne, men tänker att vi ska anmäla henne till en veckas intensivkurs (som B också gått). Kanske kan det vara så att AA inte hinner tröttna när det inte går mer än en dag mellan varje tillfälle?