The Way the Cookie Crumbles...

Känner att jag börjar tröttna på att vara hemma med B. Tålamodet tar slut tidigt på dagen och jag har ont om energi att aktivera och leka. Om jag fick välja skulle A få ta över stafettpinnen nu (och han menar att han inte skulle ha något emot det).

 

Men livet blir inte alltid som man tänkt sig hur mycket man än planerar. Det finns inget jobb för mig att gå tillbaka till hur mycket eller lite jag än velat. Jobbsökandet går trögt; det verkar vara många som söker jobben.

 

Min önskan just nu är att hitta ett jobb som fungerar att kombinera med familjelivet. Jag inser att jag kommer att sakna B oerhört när jag börjar jobba.

Jag är lite orolig för ankomsten av höstens regn och rusk.

 

När det varit fint väder nu har jag öppnat altandörren så att Bianca och jag har kunnat leka på altanen eller så har vi gått till lekplatsen för att gunga och gräva i sandlådan. Vad gör jag när det inte går?

 

Förmodligen kommer jag att försöka gå till öppna förskolan så mycket som möjligt. Dessutom jobbar inte mamma så mycket så vi försöker nog träffa henne ganska mycket.

 

Många av de mammor som jag umgicks med har börjat jobba igen så det finns inte så många att hitta på saker med. Hoppas kunna hitta andra aktiviteter utöver Klapp & klang.

A var borta med jobbet en natt förra veckan. Mina föräldrar kom hem till oss redan på eftermiddagen. Vi lekte alla med B så hon fick massa uppmärksamhet. Jag kunde duscha utan att stressa eller oroa mig för att B skulle vakna. Dessutom fick vi middag lagad och rester till efterföljande dags lunch för både B och mig.

 

Jag är glad att vi valde att bo i den stad där mina föräldrar bor. De avlastar mig otroligt mycket, när A både är på jobbet och bortrest. Eftersom det mest är A är som är borta och troligtvis kommer vara så även i framtiden är det bra för mig. Det är ju jag som behöver hjälp och avlastning.

 

Visserligen bor även svärfar i Stockholm, men därifrån räknar jag inte med vare sig hjälp eller avlastning. Han är borta med jobbet varannan månad och har dessutom egen familj med små barn. I själva verket ses vi bara en gång varannan månad med våra barn. I och för sig är pappa nästan lika dålig på att umgås med B, men försöker ses varje eller varannan vecka.

Visst hade säkert även svärmor avlastat mig en del om hon hade bott här, men det är annorlunda än med de egna föräldrarna. Mamma är ju här flera gånger i veckan.

 

Trots att jag får hjälp och avlastning känner jag mig ändå helt slutkörd och överhopad nu. Jag vill inte ens tänka på hur det skulle vara annars. Och jag vet inte hur jag ska orka med de veckor A är bortrest i oktober...

B har ju strulat med maten på sistone och vi kom ju fram till att det var vår mat hon ville ha.

 

Det har hänt att hon även vägrar den - när vi matar henne. För nu har vi även upptäckt att hon helst äter själv och självklart med händerna.

 

Det blir mycket att tvätta av och torka upp efteråt. Först ska kläderna borstas av, munnen torkas och händerna tvättas, sedan ska brickan på hennes stol, sitsen och golvet torkas av. Det kommer nog vara så en tid framöver och jag har accepterat det. Självklart förstår jag att det måste vara så för att hon ska lära sig äta ordentligt.

Jag är glad och lite stolt över att jag klarar av det, att jag inte får panik eller blir galen. Jag har extremt svårt för kladd, smuts och oordning.

Idag sammanföll B:s niomånadersdag med min första mors dag som mamma.

 

Vi har varit bortresta under helgen för att fira svågers trettioårsdag där även svärmor var på besök. Så för första gången har vi träffat både A:s mamma och min mamma, som hämtade oss på flygplatsen, på mors dag.

 

Själv fick jag en bok av B och A. Jag gissade att det skulle bli det eftersom vi gav en bok till A på fars dag...

Nu är första arbetsveckan på badrummet snart slut. Jag tycker att jag har lyckats ganska väl med att hålla mig hemifrån och det har gått bra.

B har fått sova i vagnen utanför huset eller på promenader. Det har, tack och lov, varit fint väder. Annars vet jag inte hur vi hade gjort. Vi har besökt förskolan någon stund alla dagar (även om en dag blev så oplanerat).

Det känns som jag skulle klara ytterligare en vecka, men därefter vet jag inte. Det känns som det skulle vara skönt att återgå tillgång till sitt hus.

Igår kväll fick jag för första gången ensam, utan man och barn, gå på fest. Det kändes så otroligt konstigt att vara på en fest och dricka (måttligt med) alkohol för första gången på jättelänge.

 

Dock kändes det som om något saknades. Bortsett från en trettioårsfest för två år sedan kan jag inte minnas när jag senast gick på fest utan A. Att jag inte saknade B berodde nog på att hon inte passade in i sammanhanget. Jag har ju aldrig tagit med henne på fest.

 

Kvällen avslutades ganska tidigt eftersom jag ville sova ordentligt inför en och en halv dag ensam med B.

 

Ikväll är det A:s tur att gå på festligheter. För honom blir det lite lyxigare eftersom han är ända i Malmö och får sova borta. Dessutom behöver han inte ta hand om B nästa dag. (Hur kommer det sig att jag inte får sådan lyx?) Det är konstigt att jag kan sakna honom mer nu, när han är borta en enda natt, än när han var borta fem nätter för några veckor sedan.

Det är konstigt att jag inte är tröttare än så här trots att jag blivit väckt många gånger varje natt. Jag tror att det beror på att man helt enkelt inte har något val. När A är hemma igen kommer nog tröttheten att komma över mig.

 

Utmattning och avsaknad av avlastning kände jag först igår kväll när B varit förkyld hela dagen och missnöjd en längre stund. Jag har saknat att ha vuxensällskap, men B har fått höra mycket kinesiska i alla fall.

 

 

Under de dagar som A varit borta har jag inte slagit på teven en enda gång. Däremot har jag tittat på SVT Play på iPaden, främst Rapport som jag missar när jag lägger B.

 

Jag saknar verkligen A nu. Han ger mig så mycket energi genom kärlek, glädje och lycka. Det ska bli så skönt att ha honom hemma igen snart.

 

Skrivet kl. 12.46

Jag är glad att B inte vaknar så tidigt på morgnarna. Hon brukar vakna runt kl. 8, plus minus 30 minuter. Det har hänt att hon vaknat kl. 6.45, men det är ovanligt att hon vaknar så tidigt. Jag blir alltid så tacksam mot B när jag får höra om barn som vaknar kl. 5 eller 6, vilket inte alls är särskilt ovanligt.

 

Efter två timmar uppe med ombyte, frukost och lek är det dags att sova igen. Om B har vaknat tidigt försöker vi hålla henne vaken lite längre för att de senare vakenperioderna inte ska riskera att bli  för långa. Hon brukar sova ungefär en timme. Som kortast har hon sovit 20 minuter och som längst drygt två timmar.

 

När hon vaknar blir det lunch, och om vi inte har annat inbokat, ännu mer lek och eventuellt sångstund. Efter tre timmar brukar jag lägga henne igen eller gå på promenad med henne så att hon kan sova i vagnen. Hon brukar sova ytterligare en timme.

 

När hon vaknat får hon banan och vi leker ytterligare en stund. Efter ett par timmar får hon gröt med äpple eller päron och sen brukar jag laga middag till oss vuxna. Efter att vi ätit middag brukar A leka med B.

 

Sen är det dags för läggning runt kl. 20. Då byter vi till pyjamas, torkar av och smörjer henne. Därefter får hon välling i A:s famn och sedan lägger han henne. Hon brukar somna ganska fort.

Jag hade tänkt städa och göra barnmat på långfredagen för att sedan kunna njuta av ett rent hus och göra vad jag kände för de andra påskdagarna. Det blev inte som jag hade tänkt mig.

 

Eftersom vi var sjuka i fredags orkade jag knappt göra någonting. Det enda jag orkade var att diska av alla B:s leksaker. (Tur att hon inte har inte så många än.)

 

I förrgår, efter min shoppingrunda, var A tvungen att göra ett oplanerat ärende så då tog jag hand om B och hann inte med något annat.

 

Igår morse hann jag laga den ena barnmatsrätten, köttfärssås. (Sedan tog vi en promenad.) På eftermiddagen fick A ett akut jobbärende att ta hand om. Det tog flera timmar, så det var först på kvällen jag kunde göra den andra barnmatsrätten, frikadeller. Eftersom mina planer såg annorlunda ut hade jag tinat köttfärs till i fredags så ville jag tillaga den så snart som möjligt. Tyvärr hade vi inte tillräckligt med mjölk kunde jag inte göra såsen till frikadellerna.

 

Idag har jag hunnit städa. Snart ska vi handla så jag kan göra såsen. Och så fort jag gjort den får jag njuta av de få timmar som återstår av påsken...

Igår fick jag lite egentid. (Det var tur att både A och jag kände oss bättre.) Jag lämnade A och B hemma för att gå på stan med syster. Mitt mål var att starta en ny jeansgarderob, dvs. hitta två par jeans som satt bra. Efter graviditeten har jag inga jeans som passar.

Det var oerhört jobbigt att säga hej då till B och att gå hemifrån, men när jag var i stan kändes det roligt. Samtidigt kändes det ovant utan barnvagn.

Det gick oförväntat bra att hitta jeans till mig, men jag fick prova många par. Dessutom köpte jag lite andra saker som jag behövde köpa i stan.

På vägen hem smög sig skuldkänslorna in och förbi glädjen. "Tänk om B varit jobbig och kinkig under alla timmar som jag varit borta." Egentligen borde jag väl inte alls känna skuld. A ska och kan väl lika gärna som jag hantera det? När jag kom hem fick jag veta att de haft en jättemysig dag tillsammans.

Typiskt! När vi äntligen får en lite längre ledighet tillsammans börjar det med sjukdom. A har sett fram emot fyra dagars sammanhängande ledighet och jag har sett fram emot fyra dagars familjeumgänge.

 

Tyvärr har både A och jag känt oss sänkta idag. Vi är ändå tacksamma för att B verkar ha klarat sig. Jag hoppas att vi blir friska snart så att vi får umgås (i stället för att klara av dagen) och njuta av det fina vädret.

Nu äntligen! Sju månader efter B föddes kan jag ha på mig förlovnings- och vigselringaren igen. Det tog ungefär två månader innan jag kunde ha förlovningsringen utan att den satt åt och ytterligare en månad för vigselringen.

 

Anledningen till att jag inte kunnat bära ringarna förrän nu är att jag fick utslag av dem. Det såg lite ut som eksem och kliade. Det brukade försvinna efter några dagar utan ringarna. Efter jul försvann det inte trots att jag inte hade ringarna på mig. Efter att jag i februari började smörja in området med Idominsalva försvann utslaget för drygt en vecka sedan. Så i förrgår vågade jag bära ringarna några timmar och till min stora lycka kliade det inte efteråt.

Jag har tyckt att det är jättetråkigt att inte kunna ha ringarna på mig eftersom jag tycker de ör så fina. Jag har även saknat dem på fingret, men nu känns det ovant att ha dem på mig.

I lördags hade vi otroligt nog bokat afternoon tea i stället för att leta badrumsinredning eller hänga hemma. A fick för ganska länge sedan en smartbox som snart skulle ha gått ut så vi passade på att utnyttja den för afternoon tea på Chaikhana. Det var så mysigt att göra något "vuxet" som vi gjorde innan vi fick B. A valde English afternoon tea med fyra olika minisandwich och engelsk fruktkaka medan jag valde French afternoon tea med två olika snittar och en macaron. Jag tyckte att det var gott, men hade gärna haft lite mer tid på mig. Det gick bra med B; hon var på ganska bra humör trots att hennes sovschema var upp och ned (kändes det som).

 

Igår bjöd A mig på brunch på Riddersvik gård, där vi gifte oss för tre och ett halvt år sedan. Det var hans alla hjärtansdag-present till mig.

Mamma passade B så vi fick tre timmars vuxentid. Det var härligt att få umgås utan att samtidigt behöva ta hand om B. Det kändes otroligt värdefullt att få bara vara med varandra.

Utbudet på brunchbuffén var begränsat, men det gjorde inget för jag blev ändå så mätt att jag blev illamående. Det mesta var väldigt, väldigt gott.
Efteråt gick vi ned till vattnet innan vi tog oss tillbaka hem till mamma för att hämta B.

Trots att vi haft lite av långhelg här är jag helt slut. A slutade tidigt i fredags så vi fick två och en halv dagars helg. Jag känner dock att jag behöver ytterligare en helg för att vila upp mig.

Under helgen har vi besökt en badrumsbutik två gånger, och fikat och ätit middag hos föräldrarna. Det var även en hel del som behövde göras hemma så jag har också dammsugit, städat badrummen och tvättat.

Jag försöker att göra hushållssysslorna själv för att A och B ska få tid att umgås. Det känns bra och jag har inget emot att jag göar de traditionella kvinnosysslorna, men man blir trött när det är mycket på en gång. Det är dock lättare att göra hushållssysslorna när A är hemma. Under B:s sovstunder får jag inte så mycket gjort.

Igår fick Cookie följa med på promenad. Han verkade nyfiken, men ville samtidigt inte riktigt gå ut. Så när jag gick ut med B i barnvagnen lyfte jag upp honom i varukorgen.

Jag hade gjort det en gång tidigare, men efter att ha gått hundra meter blev jag rädd att han skulle hoppa ur när vi var långt hemifrån och sedan inte hitta hem. Denna gång satte jag sele på honom och hade kopplet i ena handen.

Cookie fann sig till rätta och tittade nyfiket omkring sig. Han verkade inte ens rädd för bilarna som åkte förbi. När jag kom till en grusig och brant backe, efter ungefär tjugo minuter, gick det så pass långsamt att han vågade hoppa han ur. Eftersom vi var ganska långt hemifrån lyfte jag tillbaka honom och han fick åka med ända hem. På vår gata hoppade han ur igen. Då släppte jag honom lös.

På kvällen hoppade han själv upp i varukorgen. Kanske ville han ut på tur igen? Det var väl praktiskt att inte behöva sätta tassarna på den blöta marken.