The Way the Cookie Crumbles...

I början av veckan kände jag mig dränkt i stress.
Veckans första morgon kom jag sent till jobbet efter en lämning på grund av trafikläget. Samma dag kom jag hem ganska sent både på grund av jobb och kanske för att jag ville jobba in den förlorade flextiden.
Nästföljande dag stressade jag hem för att laga mat till B. Under middagen fick jag kände jag ett sånt starkt illamående att jag var orolig för att svimma utan att B skulle ha någon annan vuxen till hands. Aldrig har jag upplevt stress så negativt.

Efter sammanbrottet i tisdags har jag känt mig mycket mer lugn och försöker nu inte att stressa upp mig alltför mycket över tider och saker som ska göras.

Har haft en del ångest inför jobbstarten idag, men främst för att semestern är slut. Att det innebär tid skild från B har känts okej eftersom jag vet att hon snart kommer vara på förskola och inte heller A får vara med henne. Då missar jag i någon mening inte tid tillsammans med henne.

Har hittills denna vecka inte lagat ett enda mål mat. Det har blivit lunch på sjukhusrestaurangerna och middag på serveringar/enklare restauranger. Jag har inte"vågat" gå ensam på någon riktig restaurang än, inte för att det är fel utan för att jag tror att jag hade känt mig obekväm. Däremot har jag uppskattar att äta ensam, i lugn och ro. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra för några år sedan.

Det kändes så konstigt att lämna resten av familjen i Karlskrona och ensam flyga till Stockholm. Huset känns tomt och övergivet. Och någon vidare sömn blev det inte, dels hade jag svårt att somna, dels vaknade jag under natten.

Semesterkänslan hade infunnit sig sedan länge så att jobba kändes orimligt. Väl tillbaka på jobbet känns det som jag går i en bubbla. Jag ser fram emot fredag, sista arbetsdagen för denna gång.

Det var dock avkopplande att få packa upp i lugn och ro. Dessutom har jag en förhoppning om att få mycket gjort.

Semestern har börjat bra! Vi började med grillning i olika sammanhang två dagar i följd. Därefter sol, värme och bad för B varje dag.

Det har i princip varit omöjligt att få något vettigt gjort så det får helt enkelt vänta tills vi känner att vi inte orkar lata oss mer...

Igår åkte jag hem från jobbet för sista gången på två veckor. Det var en efterlängtad dag.

Varje gång det är sista dagen före semester känner jag att jag inte hade klarat av att gå till jobbet en enda dag till. (Förstår att så inte är fallet.) Men jag har även hört andra känna samma sak.

Det känns härligt i alla fall och det ser ut som vädret är på min sida också.

...före semestern. Därefter kan jag ägna all min tid åt min älskade familj!

Igår gick farmor bort, min sista nära anknytning till Hongkong, men egentligen hade vi inte någon nära relation. Jag hörde av mig alltför sällan eftersom jag inte hade något att säga. Det känns sorgligt och otroligt ledsamt. Jag borde ha gjort mer.

I fredags fick B dansa runt midsommarstången för första gången. Hon var lite försiktig till en början och gick mest runt i ringen. Men sedan började även hon applådera efter varje sång och snart dansade hon runt i ringen alldeles överlycklig. Vilken mamma blir inte lycklig av det? Det gjorde inget att det var kallt eftersom synen av B värmde i hela hjärtat.

Nu när sommarlovet börjat och A och B inte har någon öppna förskolan att gå till är det svårare än någonsin att gå till jobbet. Det känns i hela kroppen att det är med familjen jag borde vara och inte på jobbet.

Jag undrar varför jobb är en så stor del av livet. Och det verkar inte vara vara jag som tänker så: http://www.dn.se/kultur-noje/nu-kommer-anti-arbetslinjen/. Jag vill inte bruka min egen jord och jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna förverkliga mig själv. Däremot vill jag ägna mig åt de som betyder mest för mig - B och A.

Jag kan bara föreställa mig att det kommer bli än värre när B har börjat skolan och har sommarlov på riktigt.