The Way the Cookie Crumbles...

I går eftermiddag hade B blivit ledsen på förskolan. Hon åt inte så bra heller och var fortfarande nedstämd när A hämtade henne. Det känns jobbigt att veta att hon saknade oss föräldrar.

Det märks ganska tydligt att B inte vill bli lämnad av oss alls. När vi var hos mina föräldrar (som hon känner väl och är trygg med) i helgen var hon noga med att se till att båda vi föräldrar gick tillsammans med henne därifrån. Efteråt när vi gick med henne i vagnen för att somna henne frågade hon efter den förälder hon inte såg.

Jag önskar att hon kunde känna sig trygg med att vi alltid kommer tillbaka efter att vi lämnat henne. Jag har dock svårt att säga det till henne eftersom jag aldrig säger aldrig. (Man vet inte om det är sant, t.ex. skulle vi kunna råka ut för en olycka.) Men jag antar att detta går över när hon vant sig.

Dessutom visade det sig att hon även har Bolibompa-namnsdag. Men det finns ingen officiell namnsdag för henne. Två olika sidor på internet visar 17 september respektive 22 juni. Vi kanske får välja ett datum att fira hennes namnsdag om vi väljer att göra det i framtiden.

Jag dekorerade nedervåningen med ceriserosa vimplar igår kväll och eftersom B vaknade tidigt fick jag höra hennes glada ”ojojoj”-reaktion och ”fint”-utrop. I eftermiddag/kväll blir det presentöppning.
På lördag blir det kalas för familj och några vänner med barn.

Efter bara en vecka på förskolan var Bianca snuvig. Det var så klart väntat, eftersom hon har varit ganska skyddad mot sjukdomar när hon inte umgåtts så nära med andra barn. Men det är tråkigt att det händer så tidigt. Vi antar att det kommer att bli en del vab i höst.

I morse var det jag som lämnade B på förskolan. Hon blev jätteledsen när jag gick. Jag hörde henne fortfarande skrika när jag gått ut genom grinden och var på väg till bussen. Det gjorde så ont i hjärtat.

Jag antar att det kan vara så här ett tag framöver. Jag hoppas att det blir lättare framöver.

Igår var första dagen B lämnades utan förälder på förskolan. Det hade gått jättebra.

När A lämnade henne sa han att pappa skulle gå. Då hade hon sagt hej då, vinkat och sprungit iväg på gården tillsammans med ett annat barn.

När det var dags att sova hade B tagit sin filt och sin kanin, och sedan somnat efter tio minuter. B hade frågat efter pappa en gång under dagen, men pedagogen berättade då att pappa skulle komma senare. B hade accepterat det och varken blivit ledsen eller sagt något mer. När A kom för att hämta B ropade hon på pappa och vinkade, och fortsatte sedan äta mellanmål.

Känner mig så stolt över B. Hon känns så ”stor”. Har dock hört från flera håll att det kan komma bakslag efter en tid så är beredd på det.

De senaste månaderna har jag ofta känt mig som en usel förälder när jag är tillsammans med B. Jag får skuldkänslor eftersom jag sällan kan vara helt närvarande.

När vi är i trädgården ser jag alltid något ogräs som kan ryckas upp och sedan är det som jag inte kan hejda mig själv. Jag ser ett till och ett till och ett till och kan till slut inte sluta. Är vi inomhus är det i stället saker som behöver plockas undan.

Det var annorlunda när jag var föräldraledig och B sov lunch två timmar. Då hann jag få en del gjort och kunde helt fokusera på B när hon var vaken.

Jag hoppas att jag kan bli så igen nu när hon börjar på förskolan, för jag vill verkligen kunna vara helt närvarande när jag får möjlighet att vara med B.

I helgen var vi på Skansen med B för första gången. Det var växlande molnighet och molnen hotade även med regn så det var inte så många besökare, vilket var skönt.

B verkade tycka att det var jätteroligt att se alla djuren. Hon blev lite rädd för gråsälarna eftersom det lät som de grymtade argt. Bäst verkade hon tycka om att titta på björnarna, kanske berodde det på att det var fyra björnar som gjorde olika saker och rörde sig i ganska maklig takt så att hon lätt kunde följa dem. B tyckte även om att titta på grisarna.

B vägrade sitta vagnen, där vi vänt sitsen framåt för första gången, samtidigt som vi vägrade bära henne annat än när hon skulle se djuren bättre eller kände sig otrygg. Så hon promenerade en hel del själv.

När vi lämnat Skansen och var på väg till bilen hörde vi de första åskknallarna.

Det var en mysig familjedag som jag kommer bära med mig länge.

Har haft en del ångest inför jobbstarten idag, men främst för att semestern är slut. Att det innebär tid skild från B har känts okej eftersom jag vet att hon snart kommer vara på förskola och inte heller A får vara med henne. Då missar jag i någon mening inte tid tillsammans med henne.