The Way the Cookie Crumbles...

Vi är ganska nyss hemkomna från en veckas semester på Kreta. Det var Vings sista vecka för säsongen och för oss var det helt rätt tid att åka - AA hade skolats in på förskolan och jag hade landat i nya jobbet.

Flygresan på drygt tre timmar var inte för långt. Däremot var busstransfern (drygt två timmar) till hotellet för lång på krokiga och ojämna vägar. På ditvägen väcktes AA när bussen abrupt och hårt krängde till. Sedan grät och skrek hon i över en halvtimme att hon ville "hem till Häckvägen". På hemvägen kräktes B efter en halvtimme.

Men resmålet var ändå värt all möda. Vi bodde på Sunwing Makrigialos Beach. Stranden med finkornig mjuk sand var långgrund och havet hade perfekt temperatur för bad.

Det finns inte mycket att se och göra i området, så det passade trötta föräldrar och bad- och leksugna barn bra. Makrigialos är en sömnig liten by med ett fåtal butiker och några restauranger

En av dagarna åkte vi till Europas sydligaste stag, Ierapetra, men det fanns inte så mycket mer att se där: ett fort som man inte fick gå in i och en moské som vi inte bemödade oss att ta oss till. Vi hade tänkt ta oss till staden samma dag som det var marknad, men den morgonen kom bussen aldrig.

Klimatet var nästan perfekt: soligt, runt 22 grader och fläktande till brisiga vindar. Något kylare upplevdes det vissa kvällar.

Vi hade Sunwing inclusive: frukost alla dagar samt lunch och middag fem dagar. Maten var okej, men verkligen inte mer och upplevdes efter bara en dag likartad.

Hotellet var bra. Det var rent i rummen, vid poolområdet och i restaurangen. Nackdelen var att det var ganska jobbigt att ta sig fram med barnvagn eftersom det var många halvtrappor och våningsplan som inte nåddes med hiss. Dessutom gjorde höjdskillnaderna utomhus att ramperna/backarna var branta och omvägar kunde vara lite långa.

Efter nästan en veckas bilsemester (Vi kom hem i söndags.) kände jag mig utmattad och önskade mig mest av allt att få vila upp mig på semester utan barn.

Efter några dagar hemma, tillbaka i våra fasta tider för näringsintag och återhämtning, inser jag att rutinerna gör livet mycket lättare för oss föräldrar (och kanske även för barnen). Om jag förr älskade att se och uppleva nya platser och i princip kunde leva på resande fot, finner jag nu trygghet och harmoni hemma, även om det finns många "måsten".

I måndags åkte vi på vår första kryssning med barnen. Det blev en dygnskryssning till Åland.

 

B hade gärna stannat längre. Båda barnen var väldigt nöjda och det var knappt något gnäll alls.

 

B tyckte det var roligt trots att färjan inte var särskilt på anpassad för barn, till exempel saknades lekrum och barnaktiviteter. Hon fick upptäcka spelmaskiner och arkadspel i stället.

 

Vi delade på en fyrabäddshytt. B sov i en underslaf, men behövde A under natten, som fick klättra ner från sin överslaf medan AA och jag delade en underslaf. Vi hade bett om kantskydd, vilka underlättade för oss.

 

B hade svårt att somna och höll även AA vaken en stund, men sedan somnade AA. För B tog det ytterligare en ganska lång stund innan hon somnade.

 

B åt lite av varje av middagsbuffén, men älskade glassen på dessertbordet. AA åt av allt vi erbjöd henne och åt väldigt mycket. Båda barnen underhöll våra bordsgrannar och vice versa.

Mest nöjd var nog B med frukosten, då hon är fyra prinskorvar och två pannkakor. Men det gjorde ju att hon inte var särskilt hungrig vid lunch och i stället fick en varmkorv när vi klivit av båten.

 

En mycket lyckad kryssning för oss och jag gissar att vi kommer att göra det flyget gånger, kanske redan nästa sommar.

Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad. Jag har haft tur som har träffat en man som har liknande intressen och prioriteringar som jag. Och att vi har en ekonomi (om än något ansträngd sådan) som klarar av detta.

Jag har haft resa efter resa att se fram emot sedan ett år tillbaka. Då började vi planera resan till Kanarieöarna i november tillsammans med A:s barndomsvänner. Och redan innan sommaren var slut hade vi bokat skidresan som vi nyss kom hem från.

Bara ett par dagar senare är nästa solresa inbokad.

Vi hade en riktigt härlig skidresa till Sälen. Vi bodde i ett stort hus, hade trevligt sällskap och fick åka skidor.

B gick på skidskola på förmiddagarna och fick åka skidor för första gången. På eftermiddagarna var det pulkaåkning eller lek i stugan med lekkamrater.

A åkte samtidigt som B var på skidskola och ett par dagar även sent på eftermiddagen. Jag åkte efter lunch och tog hand om AA på förmiddagarna.

 

AA fick kanske inte så stor behållning av resan, men en del underhållning av barnen. Tyvärr dröjer det troligtvis ytterligare tre år innan hon får åka, men nästa gång blir det pulkaåkning i alla fall.

Vi fick mestadels fint väder, men framåt slutet av veckan blev det både snö och blåst så då vågade jag inte åka i de svårare backarna. Jag ångrar att jag inte utmanade mig mer i början av veckan.

Vi hade en mycket trevlig semester tillsammans med fem av A:s barndomsvänner (med respektive) som nu alla skaffat barn.

 

Tyvärr upplevde både A och jag att AA begränsade vår upplevelse eftersom hon inte kunde sova själv (bortsett från en enda gång under hela resan). Eftersom vi inte ville att det skulle påverka B:s resa, blev det att vi oftast delade upp oss: A med B och jag med AA. Så nu är AA ännu mammigare än innan vi åkte.

 

Dessutom gallskrek AA under alla bilfärder utom den sista, då vi åkte till flygplatsen. Så hon och jag stannade ofta vid huset som vi hyrde.

Idag åker jag till Tyskland några dagar och lämnar den lilla älskade familjen hemma. På något sätt känner jag mig likgiltig inför resan, vilket jag tycker är både konstigt och ganska förfärligt.

Jag kan varken påstå att jag sett fram emot eller bävat inför resan. Jag kan inte heller påstå att jag sett framför mig att jag kommer sakna A och B, däremot så vet jag ju att så kommer vara fallet.

Jag saknar känslan av förväntan och även det lilla stinget av oro och sentimentalitet över att lämna hemmet som alltid innan sig före resor.

Jag hoppas att det ska kännas mer när jag är på plats i München och får se och uppleva nya saker.

I helgen var B även på sin första båttur. Vi åkte den så kallade Paddan när vi var i Göteborg, en sightseeing-tur på femtio minuter.

B protesterade inte ens när jag satte på henne flytvästen, som hon var tvungen att ha. Hon var nöjd under nästa hela turen och tittade intresserat på blommor, fåglar och båtar som jag pekade ut.

Men allra mest tyckte hon om att åka under broarna. När vi åkte under de första broarna var jag lite orolig för att hon skulle bli rädd i mörkret så jag hoade, något som B själv brukar göra varje gång vi går in i en gångtunnel eller i bil åker in i en tunnel. Så hon hoade varje gång vi åkte under en bro under resten av turen. Dock ekade det inte alls vilket det gör när man går i en gångtunnel.

I helgen var B på sin första tågresa. Och för oss var det första gången på länge.

Allt gick bra. B höll sig mestadels i sitt säte. På väg till Göteborg fick vi två platser mittemot varandra med ett bord emellan. När vi tröttnade på att B flyttade fram och tillbaka mellan oss fick hon leka med iPaden.

På vägen hem var det tänkt att hon skulle sova, men blev störd av andra barn. Till slut somnade hon i min famn, två timmar senare än vanligt, tittandes på Kalle Anka på Youtube.

Jag tycker att tåg var ett smidigt färdmedel när man reser med B. Vi kunde alla röra på oss, vila och läsa emellanåt. Trots att resorna tog 4,5 h respektive fyra timmar gick det fort.

Däremot skulle jag nog inte välja tåg om resan krävde byte eller var längre än fem timmar.

Har haft lite svårt att sova den senaste tiden. Jag undrar om det beror på resan.

Funderar och kommer på saker som vi behöver packa ner. Nu när vi börjat packa funderar jag mindre på det, men är fortfarande orolig för att vi ska sakna något under flygresan eller glömma något som B behöver när vi är framme.

Är dessutom orolig för flygresan. Kommer den bli jobbig för B? Kommer hon att vara jobbig? Kommer flygresan bli så jobbig att jag oroar mig i en vecka för hemresan? Samtidigt tänker jag: "Äsch, det får gå som det går. Det går inte att göra något åt." Eller gör det det?

Efter två härliga och avkopplande veckor i Karlskrona är vi nu på väg hem. Mestadels har vi haft fint eller hyfsat väder. Fina dagar har vi stannat vid sommarstugan, bjudit dit folk och solat. Vid dåligt väder åkte vi istället och hälsade på släktingar. Vi har hunnit träffa släkt och vänner, men även solat, läst och tagit det lugnt.

 

Dock är det alltid skönt att komma hem till huset, sova i sin egen säng och vara i sin egen hemmiljö.

 

Stort tack till svärmor för boende, umgänge och barnpassning! Det är så roligt att ses och vi är så tacksamma att vi får låna sommarstugan.

Bilfärden på drygt 50 mil från Stockholm till Karlskrona gick jättebra. Jag hade bävat inför avfärden i veckor och förväntat mig det värsta. Jag såg framför mig hur B efter lång tid av missnöje somnade och att Cookie då skulle börja jama och väcka B...

 

Vi startade så tidigt vi kunde utan att rubba B:s dygnsrytm för att vi skulle ha gott om tid för flera pauser. Vi hade ingen tid att passa och kände oss därför avslappnade. Mitt mål var att komma fram innan middagsdags eller i alla fall innan det blev mörkt.

Under resan saknade jag både B och A, men jag saknade inte B så mycket som jag hade trott att jag skulle göra. (Jag saknade A på samma sätt som jag brukar när jag reser utan honom.) Det jobbigaste var att säga hej då. Under själva resan kände jag mig ung och barnfri. Dessutom kändes det härligt och nyttigt att göra något för min egen skull. Får man känna så?

 

Innan vi åkte avundandes jag de som har barn varannan vecka. (Givetvis förstår jag att det inte alltid är självvalt eller oproblematiskt.) Jag vill såklart fortfarande vara gift och leva med A, men ibland känner jag att det vore befriande att ha barnfritt varannan vecka. Då skulle vi hinna göra det vi behöver på huset, i trädgården, på bilen och hinna gå ut, träffa vänner och äta på restaurang ibland. Får man känna så?

Vi har haft en fullspäckad reseplan i Nederländerna, men vi hann med allt. Dock fick vi stressa ibland.

 

Vi började i Haag, där vi hyrde cykel. Det var ett mycket smidigt sätt att ta sig fram eftersom vi kunde ta oss långa sträckor och det finns cykelställ överallt. Vi började med att besöka en stor park med rhodedendronträdgård, rosenträdgård, japansk trädgård och klassisk holländsk trädgård. Vi blev tyvärr besvikna på alla trädgårdar utom rhodedendronträdgården som var enorm. Sedan cyklade vi förbi Fredspalatset. Därefter ställde vi cyklarna och gick genom stan. Det blev mest fönstershopping och när vi kom fram till museet vi hade tänkt besöka visade det sig vara stängt för renovering. Så det blev mer promenad i stan.

 

Tyvärr hann vi inte se Chinatown eftersom vi skulle hinna med tåget så vi var i Ede kl. 19. Vi hann ändå inte eftersom det tåg vi hade tänkt ta var inställt. Vi hade tänkt hyra cykel när vi kom fram till Ede, men eftersom cykeluthyrningen stängde kl. 19 fick vi ta bussen till den lilla stadens centrum. Dagen därpå hyrde vi cykel av hotellet, som för övrigt inte var särskilt fräscht. Vi cyklade till en perennplantskola där vi gick omkring länge. Vi fick cykla därifrån tomhänta eftersom de växter vi valt ut var slut.

Sedan tog vi tåget till Wijchen. Där visade det sig att alla cyklar var uthyrda så vi fick hjälp att ringa efter taxi. Det var nog tur eftersom det visade sig vara LÅNGT till trädgårdarna i Appeltern. Vi tog oss genom de över 200 arrangerade trädgårdarna på ganska kort tid. Syster hittade två plantor i dess butik.

 

Från Wijchen tog vi oss sedan till Amsterdam med tåg. Det är konstigt att biljettautomaterna i Nederländerna (utom på Schiphol flygplats) varken accepterar Visa eller MasterCard. Eftersom biljettdisken redan var stängd fick vi stoppa i mynt för resan till Nijmegen där vi skulle byta tåg och även köpa biljetterna till Amsterdam.

Följande dag besökte vi botaniska trädgården i Amsterdam. Den visade sig vara liten och biljetterna på € 8,50 var inte prisvärda. Sedan blev det shopping på väg mot båten som skulle ta oss på kanaltur. Tyvärr såg man inte särskilt mycket från den typen av båt som vi satt i.

Sista dagen shoppade vi loss på blommarknaden. Jag köpte fyrtio tulpanlökar, tre alliumlökar och trettio snitttulpaner för drygt € 30. Därefter fortsatte shoppingen fram tills vi begav oss till flygplatsen.

 

Jag upptäcker att jag låter negativ, men jag tycker att det var en lyckad resa. Hotellen i både Haag och  Amsterdam var jättefina, vi fick se mycket genom att cykla och åka tåg, och vi fick tid att umgås.

B blev förkyld igen i mitten av förra veckan. Hon har sovit dåligt några nätter, men inte alls lika många som vid förra förkylningen. Däremot har hon ätit dåligt, vilket hon inte gjorde förra gången. Som orolig mamma ger jag henne efterrätt (yoghurt eller fruktpuré) när hon ratar maten. Det är väl bättre att hon får i sig något än att hon äter för lite eller inte alls?

 

Vi har ju varit bortresta i helgen. Vi var i Malmö knappt två dygn och ändå längtade jag hem. Det berodde nog på att B åt och sov sämre än hemma, förmodligen delvis på grund av förkylningen. Dessutom var det en tillställning med mycket folk, vilket B ofta har svårt för, och ännu värre är det när hon är nyvaken som hon var.

 

Idag har vi fått stanna hemma trots renoveringen, men det bullras och bankas i alla fall inte som i början av den. Jag hoppas att denna förkylning inte blir lika långdragen som den förra så att vi kan gå till öppna förskolan igen snart.

är bokad. Syster och jag bjuder mamma till Nederländerna eftersom hon fyller sextio år i år. (I den kinesiska kulturen är det sextioårsdagen, och inte femtioårsdagen, som firas stort.)

 

Det är första resan utomlands sedan vi fick barn, andra resan utan A sedan vi blev tillsammans och första gången jag är ifrån B. Under några veckor har jag glatts åt tanken att få resa, att få se ett land som jag aldrig tidigare besökt och att få sova en hel natt på drygt nio månader. Nu, när det är veckor kvar till avresan, känns det som det kommer att bli svårt att hantera saknaden efter B.

 

Jag hoppas givetvis att jag kommer kunna njuta av resan ändå.

Det kändes skönt att komma hem efter en vecka i Karlskrona. Vi hann träffa både släkt och vänner där, och B fick umgås med sin farmor. Trots att vi har haft det jättebra är det ändå mest bekvämt hemma.

Jag har fått lite välbehövlig vila eftersom jag knappt behövt göra någonting. Bara amma B - det har ingen annan kunnat göra.

Även flygresan tillbaka till Stockholm gick bra. Mamma och pappa mötte upp oss på flygplatsen. Det var roligt att se att B kände igen sin mormor som tog emot oss på flygplatsen. Hon log stort när hon såg henne.

Vi får se hur länge det dröjer tills B får träffa sin farmor igen och om hon känner igen henne då. När vi kom till Karlskrona kände hon givetvis inte igen henne. Det var då drygt två månader, en halv livstid för B, sedan de sågs. Men efter några dagar accepterade hon att farmor bar henne.

Om knappt två veckor åker mamma till Hongkong. Det ska bli intressant att se om B kommer känna igen sin mormor efter drygt två veckors frånvaro.