The Way the Cookie Crumbles...

Efter att ha hört och läst vad som hade skett i fredags fick jag en stor​ klump i mitt hjärta.

 

Trotsatt jag säkerställde att alla familjemedlemmar var i säkerhet ville den inte lösa upp sig. Kanske var det insikten om att det kunde ha varit någon av dem eller jag själv som hade kunnat hamna mitt i lastbilens framfart eller vetskapen om att människor faktiskt hade hamnat där.

Närjag kom hem och kramade om mina barn och min make var det i skuggan av att det fanns andra som inte kom hem till sin nära och kära igen.

 

Jag kan inte förstå detta meningslösa dödande och vill inte få det förklarat för mig heller. För mig kommer det alltid vara avskyvärt och omänskligt.

När jag jobbar ligger jag kvar i vår säng hela natten. B brukar komma in till oss någon gång mitt i natten, men dessförinnan har A redan gått in till AA.

 

Av de åtta morgnar som jag hittills har stigit upp för att gå till jobbet, har jag gått hemifrån tre utan att B vaknat. Då har jag kunnat göra mig i ordning i badrummet och sedan smyga hemifrån.

 

De morgnar B har vaknat har hon fått följa med in i badrummet eftersom hon inte velat/vågat gå ner till vardagsrummet själv. När jag sedan är klar för vi ner gemensamt och jag slår på teven åt henne.

 

Tre morgnar har AA gått upp innan jag gått hemifrån. Men det har inte varit några problem för henne att söka hej då. Hon är inte glad, men inte heller ledsen.

Andra dagen på jobbet kändes lite lättare än första. Att gå hem vid den faktiska arbetsdagens slut kändes okej medan jag igår redan vid kl. 14 började undra när det var dags att gå hem.

 

Det var inte barnen jag hade i tankarna hela dagen och det kändes som att jag kunde utföra något.

 

Snart kommer jag kanske tycka att vardagen är mindre outhärdlig.

Skrivet 2016-09-1

 

I dagarna fick jag veta att barnen ska få ytterligare en kusin och att jag ska bli moster!

 

Jag blev otroligt glad av denna nyhet. Glad för min systers och hennes mans skull, glad för barnens skull som får en till kusin och glad för min egen skull som får bli moster.

 

Jag blev förundrad över att jag redan nu känner längtan och kärlek till detta barn som inte är mitt. Och jag längtar verkligen tills jag får bära och snusa bebis igen.

 

Det kommer vara knappt två års åldersskillnad mellan AA och kusinen så jag hoppas de kommer kunna leka när de blivit lite äldre.

 

När B fick veta det undrade hon om det blir en flicka eller pojke, men det är för tidigt att ta reda på. När jag i stället frågade vad hon hoppas på sa hon flicka och att hon skulle fråga vad hon heter.

Första vardagen gick ganska bra.

 

Jag fick göra mig i ordning utan att avbrytas och därefter påbörjade B och jag frukost innan AA vaknade. Sedan var det tid över innan det var dags att bege oss till förskolan.

 

Det tog lite längre tid att komma hemifrån både på morgonen och när jag skulle hämta B på grund av regnet. Jag blev osäker på hur jag skulle klä barnen och mig själv och hur jag skulle transportera AA (bärsele på morgonen och vagn på eftermiddagen).

 

AA var lite gnällig på förmiddagen som därför kändes lång. Men jag fick i henne lunch utan protester.

 

Efter att ha sovit en timme fick jag göra AA sällskap och då sov hon ytterligare en timme. När hon vaknade var hon på mycket bättre humör.

 

B blev glad när jag kom för att hämta henne på förskolan. Men hon var trött eftersom hon hade vaknat varje gång A försökte sova upp för att åka till jobbet. Hon var gnällig hela eftermiddagen och även delar av kvällen.

 

AA blev mammig efter att ha varit med mig en hel dag och B blev pappig efter att ha varit på förskolan och därefter med mig.

Förra veckan hade jag möjlighet att vara borta från jobbet en dag. Jag valde att arbeta halva dagen och ordnade barnvakt åt AA från lunch.

Jag föreslog för A att vi skulle äta lunch och hitta på något efteråt. Vi bestämde oss för att äta på K25 och A föreslog att vi skulle gå på stan eftersom vi båda hade presentkort att handla för på NK.

Det blev en dejt med mysig lunch, shoppingeftermiddag och trevligt fika. Vi hade inte gjort något tillsammans bara vi två sedan AA föddes så det kändes konstigt, men det var väldigt välbehövligt.

Jag tycker att känslor som lite liknar nyförälskelse kom tillbaka i stället för att bara känna den trygga, men lite trötta kärlek som jag känt på sistone. Så jag hoppas att jag kan leva på känslan ett tag framöver och hoppas såklart att A och jag kan hitta på mer saker bara vi två när barnen blivit lite äldre.

Jag har ett par gånger överväldigats av starka ångestkänslor inför vår semester i Turkiet, eftersom situationen där kan innebära en risk för mina barns liv. Vid dessa tillfällen har jag hoppats på att Utrikesdepartementet ska avråda från resor till landet så att vi får tillbaka pengarna för resan. Och hellre sett att vi stannat hemma.

Samtidigt är det ju inte helt säkert att vara någonstans. Ett attentat skulle lika väl kunna ske i en europeisk stad (vilket redan skett i Bryssel) eller till och med hemma i Stockholm (där ett försök har utförts). Så det finns ingenstans jag inte kan undvika att utsätta barnen för en risk.

Däremot är ju risken antagligen mycket större i Turkiet än i Sverige, trots att vi åker till ett turistområde där det ännu inte skett något.

Det känns som det pågår, om inte en kamp så i alla fall en diskussion, i både mitt huvud och mitt hjärta.

Sedan jag började jobba igen efter föräldraledigheten har jag läst på bussen till och från Slussen.

Bussresan tar normalt bara cirka tjugo minuter, ändå kändes det i början som om tiden på bussarna blev min egentid. AA sov fortfarande hos mig om kvällarna, så jag kunde inte få särskilt mycket gjort när jag var hemma.
Nu har jag nog vant mig både vid läsandet och att få kvällarna utan barn och har antagligen därför större krav på egentid.

När jag började jobba tog jag med mig iPaden och läste magasin som jag hade laddat ned med Readly. Förra året fick jag i namnsdagspresent av A ett abonnemang på sex månader.
När abonnemanget gick ut i februari började jag läsa böcker, främst pocketböcker, men jag hann även äntligen läsa Fem gånger mer kärlek av Martin Forster. Jag är nog inne på min fjärde eller femte bok.

Det är avkopplande att avsluta arbetsdagen med lite läsning. Och jag tömmer bokhyllan på böcker. Dessutom minskas skuldkänslorna över att jag inte läser eftersom det är något jag känner att jag både vill, borde och älskar att göra.

Denna arbetsvecka är A och barnen hos farmor. Det har mest varit skönt att kunna komma och gå lite som jag vill. Jag har fått återupptäcka flexibiliteten, träffa kompisar och äta ute.

Jag har såklart även saknat familjen. Särskilt när jag har fått bilder på barnen skickade till mig eller sett bilder på dem som lagts upp på sociala medier.

När A och B tidigare varit ifrån mig har jag mest saknat B och jag trodde att jag även nu skulle sakna barnen mest. Men det är A jag saknar. Det är väl ett bevis på att vi inte har hunnit umgås så mycket den senaste tiden…

Däremot har jag inte alls hunnit lika mycket som jag velat, kanske mest på grund av operation och utdragning av visdomständer. Ändå fick jag mer än en halv dag hemma, men då var jag ju inte i så god form.

Under senaste veckan har jag känt mig klängig på A. Inte fysiskt då för det har vi varken tid eller möjlighet till, utan emotionellt.

 

Jag vet inte varför jag känner sådan enorm rädsla för att relationen ska ta slut. Det är väl inte alls konstigt att jag vill att vi ska fortsätta vara gifta, men jag kan inte finna någon rimlig förklaring till den stora oron.

 

Kan det finns en biologisk förklaring? Till exempel att det på stenåldern var större chans till överlevnad om föräldrar höll ihop. Och att det är därför jag känner som jag gör och att mammor har känt så i alla tider...

 

Kan det vara en vettig förklaring?

Idag kände AA på Cookies päls för första gången. Hon hade hade handflatan mot pälsen och "grävde" mjukt med fingrarna. Hon såg både koncentrerad och förundrad ut, och verkade inte alls ha något emot det.

A har varit bortrest drygt tre dagar denna vecka. Jag tycker att det har känts ensamt mentalt trots att jag fått hjälp varje dag.

 

Och jag är så tacksam för den hjälp jag fått av mamma och syster! En av dem har kommit varje eftermiddag och sedan övernattat här. Utan dem hade det varit kaos och jag hade förmodligen varit nära att bryta samman av sömnbrist, stress och konflikter (med B).

 

Men det jag ändå har saknat är någon som undrar hur min dag har varit, som blir glad att komma hem till mig och som tillsammans med mig kan glädjas åt barnens påhitt och framsteg. Jag tycker att det har känts tomt och lite konstigt att den jag valt att dela allt, och framförallt vardagen, med inte är här.

Efter två veckor hemifrån började jag sakna vårt hems praktiska och moderna faciliteter. Efter tre veckor saknar jag hemmet tillgängliga och för oss anpassade lösningar. (Stackars A saknar antagligen sängen eftersom han knappt har sovit i en ordentlig säng under hela tiden.)

 

Det jag inte saknat är vardagen och alla måsten eller bör. Trots det har jag saknat en rabatt att påta i.

 

Det ska bli väldigt skönt att komma hem igen.

Åren har verkligen börjat passera fortare på senare tid. Jag har svårt att förstå att det snart är tre år sedan B kom till världen. Jag insåg för inte så länge sedan att vi har bott längre i huset med barn än utan. Det känns inte så!

 

Sett till livet i sin helhet är jag nöjd med min ålder. Jag har hittat och gift mig med mannen som jag vill dela livet med. Tillsammans har vi köpt och renoverat huset som vi vill bo i. Vi har fått två friska flickor.

 

Det som jag är mindre nöjd med är den professionella delen av livet eftersom jag ännu inte hittat en tjänst och tillsvidareanställning som jag trivs med. Men både A och jag har fasta jobb och vi har inga ekonomiska bekymmer.

 

Får jag välja så väljer jag självklart att vara lycklig privat framför en lyckad karriär. Men jag jobbar på att trivas även professionellt. För man kan väl få både och?

Idag fyller jag 32 år. Det blev en skön dag med familjen.

 

Dagen började med väckning med födelsedagssång framförd av A och B, (Jag var redan vaken eftersom AA hade väckt mig en timme tidigare.) och öppning av den fina födelsedagspresenten i sängen. Sedan blev det harmonisk långfrukost med smörstekt svamp på macka och smoothie.

 

Tyvärr var det grått, blåsigt och lite kallt utomhus så det blev en lugn innedag. Jag badade B, vi tittade på Ronja och sedan kom föräldrarna och syster och hennes man. Det blev tårta i form av halloncheesecake till fika, jag fick skaldjursmiddag tillagad och rabarberpaj till efterrätt.

 

Jag har en fin och kärleksfull familj. A hade ordnat fint med blommor och B var på sitt soliga humör. Tyvärr var AA något kinkig och ville vara nära mig hela eftermiddagen och kvällen, men det gjorde mig inget. Syster (med support från pappa ochB) lagade mitt val av middag och mamma tog AA (när det gick).

Häromkvällen var det A som sydde ihop B:s favoritkanin som haft ett litet hål i en söm en längre tid. Under tiden pysslade jag med lite allt möjligt: hushållssysslor, surfade och shoppade på nätet...

Nästföljande kväll bytte A vinterdäcken medan jag lekte med B på tomten.

 

Vi kan nog inte påstå att vi är helt jämställda i detta hushåll, men man kan inte heller påstå att någon av oss gör de typiska sysslorna för respektive kön. Visst, det är A som i huvudsak har ansvar för underhåll av hus, bil och gräsmatta medan det främst är jag som tar hand om hushåll och växter. Vi tar i alla fall båda lika mycket ansvar för B.

 

Det händer såklart att även jag tar på mig någon icke-typisk kvinnosyssla, men tyvärr inte så ofta. A brukar alltid exemplifiera med att jag kapade brädor, men samtidigt stod A på en arbetsställning och hamrade.

 

Vi har inte lagt upp det på detta sätt utan det har på något sätt fallit sig naturligt. Och vad jag vet fungerar det bra.

I år blev det ett vitt nyårsfirande. Det började med att A och B lekte i snön på tomten. Det blev både pulkaåkning och en snögubbe.

 

å eftermiddagen åkte vi till föräldrarna för att på kvällen äta middag. Det blev dock ingen alkohol för varken A eller mig; A har beredskap och jag är ju gravid.

 

Vi avstod från att vänta in tolvslaget och gick i stället och lade oss. Vi vaknade dock till när fyrverkerierna var som mest intensiva, men B vaknade inte som tur var.