Hej då, älskade Cookie!
Så kom och gick den dag som jag förr fasade för, och inte var den mindre sorglig i verkligheten. Men då var det mest tankar på hur barnen skulle reagera - nu ville jag bara sörja i fred.
Min sorg märks genom att jag har ännu mindre tålamod än vanligt. Jag känner mig nedstämd och jag skulle beskriva sorgen som molande (i motsats till akut). Barnen verkar ha tagit det bättre än A och jag.
Varken A eller jag har förlorat någon närstående tidigare så det är vår första förlust av någon nära. Det får man vara tacksam för, men vi visste inte hur det skulle komma att kännas eller hur vi skulle reagera.
De första dagarna förväntade jag mig att han skulle hoppa upp när jag satt ner eller trodde att det var Cookie som kom när jag såg en skugga. Fortfarande har jag reflexer kvar som beror på att vi hade katt: att inte stänga vissa dörrar och plocka undan vissa saker. Ibland tycker jag mig höra hans jamande/gnäll.
Mest saknar jag Cookie emotionellt - inte lika mycket i praktiken. Att ha katt innebär vissa, förvisso ganska små, anpassningar av livet. Men jag vill inte tro att jag aldrig mer får höra hans spinnande, gosa hans mage när han ligger på rygg bredvid mig eller lukta på hans päls.
Barnen frågar om vi ska skaffa ny katt/kattunge. Hur mycket skulle vi inte jämföra den med Cookie? Vi är inte redo och tror inte vi kommer att vara det på ett bra tag. Vi vill minnas och sörja Cookie en tid, vi vill slippa åtagandet några år. Sedan är vi kanske redo.
Livet går vidare och jag försöker för barnens skull göra allt som vanligt, som om Cookie levt, även om jag inte känner glädje. Det känns som om någon fattas hemma och i familjen.
Kommentarer
Trackback
