I livsfara?
Jag har ett par gånger överväldigats av starka ångestkänslor inför vår semester i Turkiet, eftersom situationen där kan innebära en risk för mina barns liv. Vid dessa tillfällen har jag hoppats på att Utrikesdepartementet ska avråda från resor till landet så att vi får tillbaka pengarna för resan. Och hellre sett att vi stannat hemma.
Samtidigt är det ju inte helt säkert att vara någonstans. Ett attentat skulle lika väl kunna ske i en europeisk stad (vilket redan skett i Bryssel) eller till och med hemma i Stockholm (där ett försök har utförts). Så det finns ingenstans jag inte kan undvika att utsätta barnen för en risk.
Däremot är ju risken antagligen mycket större i Turkiet än i Sverige, trots att vi åker till ett turistområde där det ännu inte skett något.
Det känns som det pågår, om inte en kamp så i alla fall en diskussion, i både mitt huvud och mitt hjärta.
Samtidigt är det ju inte helt säkert att vara någonstans. Ett attentat skulle lika väl kunna ske i en europeisk stad (vilket redan skett i Bryssel) eller till och med hemma i Stockholm (där ett försök har utförts). Så det finns ingenstans jag inte kan undvika att utsätta barnen för en risk.
Däremot är ju risken antagligen mycket större i Turkiet än i Sverige, trots att vi åker till ett turistområde där det ännu inte skett något.
Det känns som det pågår, om inte en kamp så i alla fall en diskussion, i både mitt huvud och mitt hjärta.
Kommentarer
Trackback
