The Way the Cookie Crumbles...

Jag har haft detta inlägg i tankarna i mer än nio månader och flera gånger har jag skjutit upp det. Det har bytt skepnad mer än en gång, men aldrig har det utgjorts av ord.

Nu har det gått mer än ett år sedan Cookie fick somna in. Saknaden har varit både enorm och stor. I början var den blandad med skuldkänslor över att vi inte gjorde mer för honom och nu över att barnens minnesbilder av honom kommer att blekna.

Jag har verkligen saknat att ha en tillgiven och kelig katt samtidigt som jag uppskattat den något enklare tillvaron.

Även barnen vill ha katt, framförallt en kattunge. Det händer att de frågar och tjatar en stund.

Vi har dock bestämt att det inte blir på ett tag, men när barnen är lite äldre. Jag tänker mig att det blir när B slutar gå på fritids. Då kommer barnen vara 9-10 år respektive 6-7 år.

Just nu kan jag inte heller tänka mig att skaffa något annat än en burma, kanske till och med två för att de ska ha sällskap av varandra. Samtidigt som jag längtar är jag rädd att glömma Cookie, att minnena av honom ska ersättas och att barnens minnen av honom ska ersättas.