The Way the Cookie Crumbles...

Har hittills denna vecka inte lagat ett enda mål mat. Det har blivit lunch på sjukhusrestaurangerna och middag på serveringar/enklare restauranger. Jag har inte"vågat" gå ensam på någon riktig restaurang än, inte för att det är fel utan för att jag tror att jag hade känt mig obekväm. Däremot har jag uppskattar att äta ensam, i lugn och ro. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra för några år sedan.

Det kändes så konstigt att lämna resten av familjen i Karlskrona och ensam flyga till Stockholm. Huset känns tomt och övergivet. Och någon vidare sömn blev det inte, dels hade jag svårt att somna, dels vaknade jag under natten.

Semesterkänslan hade infunnit sig sedan länge så att jobba kändes orimligt. Väl tillbaka på jobbet känns det som jag går i en bubbla. Jag ser fram emot fredag, sista arbetsdagen för denna gång.

Det var dock avkopplande att få packa upp i lugn och ro. Dessutom har jag en förhoppning om att få mycket gjort.

Semestern har börjat bra! Vi började med grillning i olika sammanhang två dagar i följd. Därefter sol, värme och bad för B varje dag.

Det har i princip varit omöjligt att få något vettigt gjort så det får helt enkelt vänta tills vi känner att vi inte orkar lata oss mer...

Igår åkte jag hem från jobbet för sista gången på två veckor. Det var en efterlängtad dag.

Varje gång det är sista dagen före semester känner jag att jag inte hade klarat av att gå till jobbet en enda dag till. (Förstår att så inte är fallet.) Men jag har även hört andra känna samma sak.

Det känns härligt i alla fall och det ser ut som vädret är på min sida också.

...före semestern. Därefter kan jag ägna all min tid åt min älskade familj!