The Way the Cookie Crumbles...

AA har upptäckt att man kan sparka bollarna som ligger på golvet.

Hon har länge tyckt att det varit roligt att leka med bollar. Vi har rullat och kastat boll till varandra, både mindre studsbollar, mjuka bollar stora som tennisbollar och bollar stora som fotbollar (men inte lika hårda). Inte ens ett år fyllda är hon väldigt duktig på att kasta saker.

Nu har hon även upptäckt att man kan sparka på de stora bollarna. Hon går framför mig samtidigt som hon håller i mina händer och går mot bollen som rullar iväg när foten träffar den och fortsätter att följa efter den. Ibland fastnar bollen mellan stolsben eller leksaker och då får jag hjälpa till att lirka loss den.

B var duktig på att sparka boll som liten, inte riktigt lika liten som AA eftersom hon kunde gå stadigt själv då. Däremot kastade hon inte boll förrän hon blev äldre och kastar fortfarande inte så mycket.

Natten till idag sov AA själv för första gången. I vanliga fall vaknar hon två eller fler gånger och behöver då tröstas.

Men i natt vaknade hon en enda gång sedan A nattat henne. Strax efter att vi hade lagt väcktes hon av Cookies jamande. Efter att A tröstat henne sov hon ända till kl. 7.

Hon vaknade inte ens när B var uppe för att hämta mig eller när resten av familjen gick upp i morse.

Nu tror jag tyvärr inte att detta är någon vändning eller att vi kommer att få många bättre nätter framöver. Däremot har vi fått en glimt och hoppet har väckts om vad som kan komma.

I veckan har B sagt till A att hon inte vill gå till förskolan. Det gör ont i hjärtat när jag förstår att hon inte vill vara på förskolan. Hon har även sagt samma sak till mig, men jag har trott att det var vanlig morgontrötthet.

 

A har en teori om att det beror på att B inte trivs lika bra i den nya gruppen. Hon kanske inte vet hur hon ska leka med de stora barnen. Det är ju en del äldre barn, som ska börja i förskoleklass till hösten.

 

Jag hoppas att hon ska hitta sin plats i den nya gruppen. Det är endast tre veckor kvar till sommarlovet börjar och jag vill inte att hon ska bäva för att börja förskolan igen i slutet av sommaren.

När AA började äta var det ganska svårt. Hon var kräsen och åt inte särskilt mycket.

Nu är det tvärtom. Hon äter allt och äter mycket. Trots det är hon liten i kroppen, även om jag tycker att hennes lår är (så goa) lite knubbigare än de B hade.

AA får fortfarande barnmatsburkar av praktiska skäl. Hon äter oftast lite tidigare än övriga familjen samt att vi inte behöver anpassa maten efter mer än ett barn (B).

Och AA älskar nästan all frukt, även frukt som är lite syrligare i smaken som kiwi och mispel. Hon har hittills fått banan till mellanmål på eftermiddagarna, men de senaste dagarna har hon varit motvillig till det.

Inställningen till välling och gröt har gått lite upp och ner. Nu älskar hon sin välling, men till en början var det svårt. Aptiten på gröt verkar vara lite beroende på dagsform, men just nu äter hon sin gröt till frukost med inte alltför mycket protester.

AA verkar vara inne i en turbulent period för tillfället. Kanske för att hon vill gå, men inte kan eller på grund av något annat. För tillfället är hon inte i något språng i alla fall.

Under och efter helgen har jag upplevt att hon är mycket gnälligare och känsligare än annars. A tycker att hon är som vanligt. Men hos mig brukar hon vara lite nöjdare så nu förstår jag att det kan vara tröttsamt för A att vara hemma med AA.

Dessutom sover AA mycket mer oroligt. Igår fick hon sova hos A under dagen och igår kväll fick jag gå in för att trösta henne fyra gånger innan vi lade oss och däremellan hände det att hon ropade till.
A fick sedan sova hos henne hela natten. Kanske var det utmattande för även AA för i morse verkade hon inte ha vaknat när jag gick till jobbet.

AA har börjat förstå vad ordet nej betyder och verkar likställa det med att få skäll. Om vi säger nej skarpt till henne blir hon ledsen och börjar gnälla.

 

Jag säger främst nej när hon kastar mer saker från barnstolen, men ibland när hon inte ligger still på skötbädden eller på något annat sätt inte samarbetar.

 

Det är inga riktiga tillsägelser, utan mer en markering och ibland för syns skull för att B ska förstå att vi behandlar dem båda lika. Men AA blir ändå ledsen när hon får ett nej.

AA är så stadig nu. Hon kan stå själv.

Från stående kan hon sätta sig lugnt och försiktigt på golvet. Däremot kan hon inte resa sig utan stöd eller hjälp. Detta är ju ett lite kritiskt moment som kan leda till att hon slår sig i ansiktet så jag försöker att alltid hjälpa henne när jag ser att hon vill ställa sig upp.

AA går hur lätt som helst med lära-gå-vagnen och när hon håller i mina händer hänger hon inte alls med så mycket tyngd som hon gjorde för bara ett par veckor sedan. Jag tror inte att det dröjer särskilt länge innan hon går själv.

Tidigt såg vi skillnad i barnens hudfärg, men senare upptäckte vii även skillnader i håregenskap.

Redan när AA var nyfödd tyckte vi att hennes hy hade en aning mörk ton. Då undrade vi om det berodde på rosigheten hos en nyfödd. Nu syns det tydligt att hon har lite mörkare hud än B. jag kan tycka att hon ser lite lätt solbränd ut ibland.
När B var liten tyckte jag hennes hy var vit som hos bleka filmstjärnor. Jag var även lite orolig för att hon hade ärvt sin fars lättbrända hudtyp. Hittills har hon aldrig fått den röda ton som A kan få, men det kan ju bero på att vi solskyddar henne ordentligt.

Att AA har ett annorlunda hår än B märks när hennes hår trasslar sig under tiden hon sover. Det är jättesvårt att reda ut. Skillnaden blev ännu tydligare när hon fick lite längre hår. Då visade det sig att AA:s hår lockar sig när det blir fuktigt.
B:s hår är nästan aldrig så oredigt som AA:s hår och det har heller aldrig lockat sig.
Jag tror att det beror på at B:s hårstrån är tjockare än AA:s. Men mina hårstrån är ännu tjockare, så det syns tydligt vem som en gång varit ägare till ett hårstrå som ligger på golvet.

Än så länge har AA mörkt hår, mörkt brunt, liksom B hade tidigare. Men det kan ju förändras - B:s har blivit tydligt brunt.

Sedan i helgen sover AA i gästrummet (som kommer att bli hennes rum). Vi har bullat upp med en kudde vid kanten av sängen och har babyvakten påslagen även på nätterna eftersom jag är rädd att inte höra henne (så trött är jag).

 

Vi får gå över för att trösta/somna om henne tre gånger per natt. Framåt morgonen stannar en av oss kvar eftersom hon oftast sover längre då. På helgerna är det jag och i veckorna A.

 

Jag tycker att hon sover ganska bra och hoppas att hon ska vänja sig vid att sova utan oss eller i alla fall behöva oss mindre om nätterna.

 

Det är så skönt att sova utan barn i sängen! Vi kan vända och sträcka ut oss utan att behöva ta hänsyn och göra det så mjukt och tyst som möjligt. Vi njuter av ytterligare lite återvunnen frihet.

Om man gör pussljud mot AA så gör hon det tillbaka mot dig. Jättesött!

Hon kan inte forma läpparna till en puss utan drar in läpparna och gör sedan ett litet smackljud när hon öppnar munnen.

Det var morfar som visade att hon kunde det för någon vecka sedan. Nu gör hon det gärna tillbaka mot en, men det händer även att hon tar initiativet.

AA:s fjärde tand i överkäken har kommit fram.

 

Det har länge sett konstigt ut med bara en framtand och en bredvid. När den andra framtanden kom ut såg det lite mindre skevt ut.

 

Men jag tycker mig fortfarande se att tänderna inte sitter i följsam rad, varken i över- eller underkäken. Jämfört med B:s raka fina tandrader ser det verkligen konstigt ut.

 

Sån tur är har jag fått höra att mjölktänderna inte alls speglar hur de permanenta tänderna kommer se ut.

Förra veckan hade jag möjlighet att vara borta från jobbet en dag. Jag valde att arbeta halva dagen och ordnade barnvakt åt AA från lunch.

Jag föreslog för A att vi skulle äta lunch och hitta på något efteråt. Vi bestämde oss för att äta på K25 och A föreslog att vi skulle gå på stan eftersom vi båda hade presentkort att handla för på NK.

Det blev en dejt med mysig lunch, shoppingeftermiddag och trevligt fika. Vi hade inte gjort något tillsammans bara vi två sedan AA föddes så det kändes konstigt, men det var väldigt välbehövligt.

Jag tycker att känslor som lite liknar nyförälskelse kom tillbaka i stället för att bara känna den trygga, men lite trötta kärlek som jag känt på sistone. Så jag hoppas att jag kan leva på känslan ett tag framöver och hoppas såklart att A och jag kan hitta på mer saker bara vi två när barnen blivit lite äldre.

AA har äntligen förstått vad gåstolen är till för och kan uppskatta den korta stunder. Hon kan dock inte svänga med den.

 

Vi har nu tagit bort soffbordet så att AA inte får tag i det B leker eller pysslar med där. Dessutom medför det andra positiva effekter som: utesluten risk att slå sig när AA håller i bordet för att resa sig eller om hon skulle börja klättra på det blir det, mer plats för lek och lära-gå-vagn, gåstol, dockvagn och Bobby-car.

 

Det är ganska mycket som har samsats på begränsad yta, men nu är det stort och luftigt för alla lekar.