The Way the Cookie Crumbles...

Jag tycker att vi sällan är på förskolan till kl. 9, möjligtvis en av fyra morgnar per vecka. Trots att vi påbörjar förberedelser och påklädning i tid drar det alltid ut på tiden så att vi är där eget kl. 9. Det är tur att vi oftast inte har någon tid att passa.

 

Tidigare gick avdelningen till skogen kl. 9 en dag i veckan. Av någon anledning lyckades vi komma i tid just dessa dagar. Vi kom nog sent bara en gång och då hade inte ska barnen hunnit klä på sig än.

 

Det jag undrar är hur jag nästa höst ska hinna göra mig i ordning för jobbet samtidigt som jag ska få iväg båda barnen till förskolan och sedan vara på jobbet kl. 9.

AA har varit mer mammig än vanligt de senaste tio dagarna. Det händer ofta när mormor är med oss och ibland när A är med.

 

Ibland kan jag knappt gå runt hörnet utan att hon börjar skrika trots att hon har andra, som mormor och B, omkring sig. Det kanske beror på att hon inte vill att jag ska lämna henne hos mormor.

 

Hon kan få för sig att det är jag som ska mata när det är A som håller på att ge henne middag och vägrar bestämt att öppna munnen för A. Och ett par kvällar har AA skrikit som en galning när A nattat henne.

 

Samtidigt händer det ändå att hon vid olika tillfällen väljer A när vi båda finns tillgängliga.

 

Vi tycker alla att det är lite jobbigt med denna lite överdrivna mammighet och hoppas att det går över snart.

Det är väldigt roligt att se hur exalterad AA blir när det är sångstund. När jag berättar att vi ska gå på sångstund blir hon alltid glad.

 

I vanliga fall håller hon sig för sig själv (borta från andra barn) på öppna förskolan. Hon kör sin egen grej och leker själv, läser eller myser med mig.

 

Men under sångstunderna blommar hon upp och är alert och aktiv. Hon dansar gärna, sjunger de ord hon kan och gör alla rörelser i rätt ögonblick.

AA målade med målarfärg för första gången förra veckan. Sedan dess har hon målat ytterligare ett par gånger.

Hon verkar tycka om att "måla" och vill alltid göra det när hon kommer till målarrummet på en av öppna förskolorna. Hon kan och accepterar nu proceduren före målning: ta av sig sin långärmade tröja och ta på sig en låne-t-shirt.

Jag brukar sätta en pensel med färg i handen på AA. Hon sätter den mot pappret, känner med den andra handen på färgklicken som bildats och målar på så sätt med handen. Ibland känner hon även på penselns borst.

Det blir lite kladdigt på händer och underarmar, men hon stoppar varken pensel eller händerna i munnen i alla fall.

Jag undrar om det är något fel på min relation till B. Jag känner att jag aldrig skulle vilja ha henne hemma en vardag tillsammans med AA utöver fredagarna.

 

Det känns som B har behov att ifrågasätta och utmana allt man ber henne göra. Jag tycker vi bråkar för det mesta och om i princip allt. Det slutar i frustration och ilska för oss båda.

 

Jag önskar att vi hittar nya sätt att kommunicera så att vi slipper bråka vid vardagliga situationer som påklädning, toalettbesök, lek, umgänget med AA, promenaden till och från förskolan, matbordet, m.m.

 

Ett första försök är att belöna med en stjärna varje gång hon gör som hon blir tillsagd. Inte helt enkelt system eftersom jag inte tycker att hon kan få en stjärna varje gång hon gör som hon blir tillsagd, men jag hoppas att det leder till att det nytt mönster i vår relation och kommunikation.

Innan regnet och snön kom var A ute med B varje helg för att få henne att cykla lite. På slutet kunde hon hålla balansen kortare stunder.

 

Däremot är hon inte mogen vad gäller kontroll. Hon klarade inte av att styra och kunde tappa balansen på grund av att hon helt plötsligt tittade bakåt.

 

Men med lite mer övning i vår kommer B förhoppningsvis kunna cykla själv nästa sommar.

De senaste dagarna har AA sovit själv en och en halv timme i sträck eget lunchen. Jag hoppas att det är en ny rutin som hon fortsätter med.

 

Efter den tiden har hon kunnat somna om om jag lagt mig hos henne. Sedan har jag kunnat gå därifrån igen medan hon sovit ytterligare knappt en halvtimme.

 

Jag började fundera på att korta ner middagssovningen för att eventuellt få lite längre sovning på morgnarna. Och gjorde några oengagerad försök, men märkte ingen effekt alls.

 

Däremot nattade jag henne tio minuter-en kvart senare igår kväll och i morse sov hon till kvart över sju. Jag tror inte det berodde på att hon låg på mig och sov för det har jag försökt med andra morgnar.

AA åkte pulka för första gången i söndags. A drog pulkan på ganska plan väg.

 

Till en början gick det bra, men sedan åkte AA med B och då sprang A med pulkan. Då verkade inte AA tycka att det var lika "behagligt" längre.

 

Igår fick hon åka pulka igen när jag skulle hämta B på förskolan. Till en början var AA skeptisk, men sedan verkade hon tycka att det var okej. Kanske var hon avskräckt sedan i söndags, men upptäckte att det inte var så farligt.

 

Idag gick det dock sämre. Snöandet hade gjort att det var väldiga höjdskillnader i snön. Pulkan lutade betänkligt.

 

När jag sedan drog barnen i pulkan på förskolans gård tippade pulkan inte bara en, utan hela tre gånger. AA kommer att vara avskräckt för all framtid!

B ställde frågor om döden igår. Jag svarade ärligt och så gott jag kunde samtidigt som jag tappade upp ett bad för barnen.

 

Plötsligt inser jag vad vi pratar om och ser att B håller på att "bryta ihop". Hon har insett att vi föräldrar inte kommer finnas för alltid och att hon själv en dag ska dö.

 

Jag försöker då förklara att det är lång tid kvar tills vi dör och att hon inte kommer vara ensam. Det bär mig emot att säga saker som jag inte kan veta blir sanna. A och jag kan dö i förtid i olycka eller sjukdom och i så fall kanske det inte alls blir som jag sagt.

 

Samtidigt vill jag inte att B ska vara rädd för att vi en dag ska dö. Det som gör det ännu svårare är att jag själv inte förlikat mig vid tanken att jag en dag inte kommer att finnas.

Skrivet 2016-09-1

 

I dagarna fick jag veta att barnen ska få ytterligare en kusin och att jag ska bli moster!

 

Jag blev otroligt glad av denna nyhet. Glad för min systers och hennes mans skull, glad för barnens skull som får en till kusin och glad för min egen skull som får bli moster.

 

Jag blev förundrad över att jag redan nu känner längtan och kärlek till detta barn som inte är mitt. Och jag längtar verkligen tills jag får bära och snusa bebis igen.

 

Det kommer vara knappt två års åldersskillnad mellan AA och kusinen så jag hoppas de kommer kunna leka när de blivit lite äldre.

 

När B fick veta det undrade hon om det blir en flicka eller pojke, men det är för tidigt att ta reda på. När jag i stället frågade vad hon hoppas på sa hon flicka och att hon skulle fråga vad hon heter.

AA myser genom att klämma/massera våra örsnibbar. Hon började med det först efter sommaren.

 

Det spelar ingen roll om det är med eller utan örhängen, om det är mina, A:s eller någon annans örsnibbar.

 

Hon tar varje chans: när man kramar henne, bär henne, nattar henne, när vi tittar på teve tillsammans...

 

När hon verkligen behöver mysa kan hon ställa sig med sitt ansikte tätt intill mitt (när jag sitter på golvet eller när AA är i min famn) och ta en örsnibb i varje hand.

 

Man ser och hör på henne att hon tycker det är njutbart och avkopplande.

För några dagar sedan började AA vakna tidigare än vanligt. Detta var före klockan skulle ställas tillbaka, vilket innebär att hon nu vaknar ännu tidigare när klockan ställts tillbaka en timme.

 

Trots att vi ändrat rutiner, som mat- och sovtidet, till den nya tiden vaknar hon tidigt. Det innebär att hon sover mindre om nätterna än vanligt. Däremot har hon sovit lite längre på dagarna.

 

B har alltid snabbt anpassat sig efter tidsomställningarna. Jag hoppas att AA snart anpassat sig till den nya tiden.