The Way the Cookie Crumbles...

Jag fick träffa B redan igår morse. Det första hon viskade till mig, efter att ha ropat "mamma", var "jag har saknat dig". Jag blev så glad!

 

Det är sällan B saknar mig. I och för sig är jag ifrån familjen lite och sällan så det brukar kanske vara skönt att få en paus från mig.

 

AA träffade jag först efter att jag kom hem från jobbet.

När jag öppnade ytterdörren kom hon springande som vanligt, men med lyfta armar. Hon drog i min kappa, kanske för att hon ville att jag skulle ta av mig ytterkläderna eftersom jag brukar lyfta upp henne då. När jag väl fått av mig kappan fick jag en lång mysig kram.

 

Sedan satt vi i soffan och myste tills de fick sina presenter. Men resten av kvällen kom hon för att hämta mig så fort jag lämnade hennes sida.

I helgen har jag för första gången varit borta från familjen sedan AA föddes.

 

Den första dagen var det frihetskänsla. Det var skönt att få åka bort och uppleva saker utan att behöva anpassa sig efter barnen.

 

Andra dagen kände jag saknad av A. Jag hade velat uppleva och göra saker tillsammans med A. Jag kände att jag saknade både samtalen med honom och att ha honom vid min sida.

 

Tredje och sista dagen jag känt tomhet efter barnen. Jag har längtat efter att få uppleva och visa saker för dem och berätta eller förklara saker för B. Jag har saknat att ha dem nära och att få se dem le eller skratta.

 

Jag inser att min frånvaro var kort och att vi snart är tillbaka i våra gamla rutiner. Då kommer detta vara nästan glömt och jag får längta till nästa andningspaus.

AA:s gallskrik är en prövning för resten av familjen. Det är ett så gällt skrik att man ofta får ont i eller lock för öronen och därför inte helt lätt att ignorera.

 

Men B har lärt sig ignorera dem; hon gör inte en min och fortsätter lugnt med det hon höll på med.

A och jag har länge försökt ignorera skriken.

 

Det kan tyckas fel att ignorera sitt barn när det skriker på detta sätt, men ger man uppmärksamhet så fortsätter ju detta beteende som vi tycker är helt oacceptabelt. Det drabbar ju även andra.

 

Om hon vill ha uppmärksamhet får hon lära sig att påkalla den på annat sätt, vilket hon börjat lära sig. AA brukar inte heller fortsätta skrika lika länge som förr. Hon har väl, tack och lov, förstått att hon inte kommer så långt med detta beteende. Men hon verkar inte ge upp helt och hållet; hon skriker högt och gällt några gånger per dag och en eller ett par gånger vid varje tillfälle.

 

A har bra beskrivit det som att AA håller resten av familjen som gisslan och det är faktiskt en väldigt träffande beskrivning.

AA kräver väldigt sällan att bli buren nuförtiden. I stället nöjer hon sig med att hålla hand.

Ofta sträcker hon ut handen för att fatta tag i våra händer för att sedan dra iväg oss för att visa något eller sätta oss i soffan.
Om hon vill ha sällskap i soffan kommer hon fram till oss, tar tag i våra händer och drar iväg oss till soffan. Sätter vi oss inte ner klappar hon på soffan eller försöker "putta ner" oss.

Sedan jag började jobba igen efter årsskiftet har jag upplevt att B är mindre pappig. Jag tror att hon fortfarande föredrar sin pappa, framförallt vid nattning, men hon vill gärna både pyssla och leka med mig när jag kommer hem från jobbet.

Nu när det är A som är hemma får B träffa honom så mycket mer och det blir ju automatiskt att han får ta fler strider och konflikter med henne.

Självklart känns det roligt att B vill ha mig med. Men så länge inte båda barnen är bara mammiga eller bara pappiga är jag nöjd. Dessutom gör det livet lite enklare.

För ett par månader sedan kunde AA helt plötsligt börja sjunga "bom bom" och ville då att vi skulle sjunga med henne. Sången var "bom bom slå på stora trumman...".

 

Men om jag frågade om vi skulle sjunga och bad henne föreslå en sång blev det alltid "(imse Vimse) spindel".

 

Ett tag före jul var groda ("små grodorna") och"räv(en raskar över isen)" favoriter. Och hon kunde själv sjunga/nynna "huvud, axlar, knä och tå".

 

Nu för tiden sjunger hon "blinka lilla stjärna" för sig själv vid alla möjliga tillfällen.

 

Och hon har alltid älskat boken med Astrid Lindgrens barnsånger. Just nu har hon fastnat för ("tänk jag drömde i natt att jag hade en) katt" och vill att vi ska sjunga den om och om igen.

B verkar trivas väldigt bra på förskolan nu. Sedan hon började igen efter "jullovet" har hon aldrig sagt att hon inte vill gå dit. Ofta vill hon inte gå hem när A hämtar henne.

I helgen var A och B i ishallen för att åka skridskor. Vi hade förut köpt medar som man spänner fast under skorna. Eftersom det var två medar på varje fot kunde hon stå stadigt på isen. Enligt A kunde B trycka ifrån själv åka lite själv på slutet.

 

Och förra helgen var vi i skid- och pulkabacken. B åkte skidor medan AA åkte pulka.

B åkte riktigt bra och kunde både styra och bromsa något.

Vi försökte övertyga AA att det inte är farligt att åka pulka. Till en början protesterade hon till och med mot att bli dragen på plan mark. Efter att ha "tvingat" henne åka nedför gick även det bra och hon verkade till och med uppskatta det.

 

Om det kommer mer snö blir det nog lite mer tid i skid- och pulkabacken. Annars blir det kanske mer skridskor.

AA:s rum är under kontinuerlig, men just nu vilande inredning. Senast hängde jag upp en honeycomb från B:s rum. Dessförinnan hängde jag upp vimplar och bytte taklampan (till B:s gamla vita Eos). Och A skruvade upp en hylla/krokar bakom dörren.

 

Det tog ganska lång tid för mig att komma fram till med vilka färger jag ville inreda AA:s rum. Min första tanke var att använda vitt och grått som bas tillsammans med en accentfärg. Detta eftersom jag tänkte att vi i framtiden eventuellt skulle kunna slå ihop de båda barnens möblering och inredning om de skulle vilja dela rum. B:s rum är ju vitt med ganska mycket grått i ett par olika nyanser, med ljus- och gammel-/smutsrosa som accentfärg samt ett fåtal inslag av guld. Denna idé föll på att jag inte kunde hitta någon accentfärg till AA:s rum.

 

Efter lång tids vila från färgfunderingar kom jag fram till att vitt och svart skulle vara basen i AA:s rum och att barnen skulle dela accentfärgen gammel-/smutsrosa och de guldiga detaljerna.

 

Nästa projekt i AA:s rum är att låta sy upp en hissgardin av svartvitt tyg som jag redan köpt och därefter hänga upp en svartvit tavla som också redan är inköpt.

Vimplarna (utom en), några förvaringsboxar och sängkläder är svartvita. Hyllan/krokarna bakom dörren är vit och så har hon förvaringsväskor i smutsrosa.

 

Jag försöker verkligen inreda med möbler, textil och detaljer som inte är alltför barnsliga så att barnen ska kunna använda dem länge, eller i alla fall flera på år. Jag hoppas att jag lyckats/lyckas.

När jag jobbar ligger jag kvar i vår säng hela natten. B brukar komma in till oss någon gång mitt i natten, men dessförinnan har A redan gått in till AA.

 

Av de åtta morgnar som jag hittills har stigit upp för att gå till jobbet, har jag gått hemifrån tre utan att B vaknat. Då har jag kunnat göra mig i ordning i badrummet och sedan smyga hemifrån.

 

De morgnar B har vaknat har hon fått följa med in i badrummet eftersom hon inte velat/vågat gå ner till vardagsrummet själv. När jag sedan är klar för vi ner gemensamt och jag slår på teven åt henne.

 

Tre morgnar har AA gått upp innan jag gått hemifrån. Men det har inte varit några problem för henne att söka hej då. Hon är inte glad, men inte heller ledsen.

Igår började B förskolan igen efter julledigheten. Hon har sagt att hon inte ville börja igen. Hon längtade inte efter kompisarna eller pedagogerna.

 

Men när jag frågade igår om hon hade haft roligt på dagis svarade hon ja. Kompisarna verkade ja saknat henne och kom fram för att hälsa när hon kom.

 

Som vanligt föredrar B nog att vara hemma med en av oss föräldrar.

B har aldrig varit särskilt intresserad av kläder och har till exempel aldrig krävt att hon ska ha på sig klänning, eller något annat plagg, till förskolan, tack och lov. Dock kan hon uttrycka att vissa kläder, hennes egna, mina eller i butik, är fina.

 

Hon verkar också både uppskatta och känna sig fin i klänning. Liksom hon kan säga att jag är fin vid de tillfällen jag har klänning på mig. Men jag tror att det egentligen beror på att hon lärt sig när vuxna berömmer kläderna.

 

AA däremot älskar redan nu att ha klänning på sig och kan kräva det. När hon känner sig fin ställer hon sig framför spegeln och säger "fin" på kantonesiska.

 

Jag kan tänka mig att hennes intresse för kläder (och utseende) kommer att växa. Och att vi om något år kommer att bråka om vilka kläder hon ska ha på sig till förskolan.

B började tycka om mjukisdjur först när hon var uppåt ett år och då endast favoriten som hon senare började kalla Trumma. När hon var framåt två år började hon även favorisera en tiger och successivt har mjukisdjuren på hennes rum blivit fler. Men hon har inget problem att byta ut (för att lägga undan) en av favoriterna om hon får ett nytt spännande gosedjur i stället.

AA däremot, gosade med mjukisdjur redan när hon var runt halvåret och har nu flera favoriter. Hon föredrar olika mjukisdjur vid olika tillfällen och hon gosar med dem på ett helt annat sätt än B: lägger dem mot kinden och myser med dem.

En annan mjuk sak som AA älskar är en mjuk och len pläd som B har på sitt rum. AA älskar att gosa med den och lägga den mot kinden.
Och när hon fick mjuka tröjor i julklapp njöt hon av att känna på dem. B har alltid föredragit hårda paket.

Andra dagen på jobbet kändes lite lättare än första. Att gå hem vid den faktiska arbetsdagens slut kändes okej medan jag igår redan vid kl. 14 började undra när det var dags att gå hem.

 

Det var inte barnen jag hade i tankarna hela dagen och det kändes som att jag kunde utföra något.

 

Snart kommer jag kanske tycka att vardagen är mindre outhärdlig.