The Way the Cookie Crumbles...

När B var på femårskontroll på BVC blev nästan den viktigaste frågan AA:s förstoppning. Då hade vi provat ge Lactulos efter inrådan av min kollega och även apotekspersonalen. Men efter första gången gav, den i bipacksedeln föreskrivna dosen, 10 ml inte längre någon effekt trots att vi gav det varje morgon.

BVC-sköterskan tyckte att 10 ml är en för stor dos och rekommenderade 5 ml varje morgon, och om det inte hjälpte även 5 ml varje kväll. Efter att ha testat att bara ge AA morgondosen några dagar lade vi till kvällsdosen.

Nu ger vi 5 ml i äppeljuice varje morgon och 5 ml i vällingen varje kväll. Det har varit lite bättre, men efter ett uppehåll på ett dygn (när barnen övernattade hos morföräldrarna) är vi tillbaka i lite svårigheter.

Vi har provat Movikol och första gången fungerade det inte, men idag verkade det görs susen.

Att det blir ett så stort problem beror på att AA såklart blir på dåligt humör och man inte kan göra någon aktivitet alls. Dessutom vill hon inte äta och knappt heller dricka.

Vi har behövt hämta henne tidigt från förskolan två gånger eftersom hon inte kan delta i verksamheten och de har även meddelat att vi ska stanna hemma de dagar hon har så jobbigt.

I veckan blev A tillfrågad av AA:s pedagog om AA skulle flyttas upp två avdelningar efter årsskiftet.

 

Vi diskuterade detta hemma och kom fram till att vi inte vill det. Barnen i den gruppen är födda 2013-2014. Det innebär att de yngsta barnen är nästan ett år äldre än henne och de äldsta kanske mer än två år äldre. Dessutom är det 19 barn i den gruppen (jämfört med 15 barn på hennes nuvarande avdelning), båda med tre pedagoger.

 

Jag meddelade detta till de pedagoger som var på plats när jag lämnade i torsdags. Under dagen blev jag uppringd av den pedagog som pratat med A. Hon förklarade att AA är mogen och inte får ut så mycket av de andra barnen. Och argumenterade att det är en fin barngrupp som hon skulle komma till, att hon redan känner en av pedagogerna, att hon kommer få gå länge på samma avdelning och att hon kommer att få vara på stora gården. Hon meddelade dessutom är det inte en förfrågan utan ett erbjudande. (Det innebär att vi i princip tackar nej till vår plats på förskolan.)

 

Efter att ha pratat med pedagogen kände jag att hon visst hade rätt i vissa frågor, som att AA är äldst på nuvarande avdelning (med några månader), att hon är mogen och behöver fler utmaningar, att hon slipper byta avdelning på länge och får vara på stora gården.

Men jag ser det även för vad det egentligen är. De har en ledig plats och nästa på tur in på förskolan är så pass liten att hen måste få börja på AA:s avdelning, vilket leder till att äldsta barnet på avdelningen får flytta på sig.

 

Hade AA får erbjudande om att börja på nästa avdelning i åldersordning hade jag kunnat acceptera det, men att hoppa över och börja som absolut minst (och yngst) har jag svårt att förlika mig med. Tyvärr har vi inte mycket val nu...

I måndags var B på femårskontroll på BVC, lite senare än tänkt eftersom sköterskan var uppbokad alla måndagar fram till nu.

Som vanligt mättes och vägdes B och hon hamnade på kurvan under medellängd och -vikt. Det tyckte sköterskan var okej eftersom vi föräldrar inte är så stora.

Även synen kontrollerades och det visade sig att B har perfekt syn. Jag är glad så länge hon får ha det eftersom vi redan sett barn i hennes ålder (på förskolan och i bekantskapskretsen) med glasögon. Att B en dag kommer bli närsynt är vi redan medvetna om.

Dessutom fick B en spruta för att "fylla på" vaccinet mot difteri, stelkramp, kikhosta och polio. Efter att först ha blivit överraskad över att behöva få spruta tog hon det sedan med ro och blev inte särskilt ledsen av sticket.

Fram till för bara någon månad sedan vågade B inte gå upp till övervåningen ensam om inte någon redan var där. Om hon behövde eller ville ha något från övervåningen, till exempel sitt rum, ville hon att vi skulle följa med henne eller hämta det åt henne.

Jag har under de senaste veckorna tyckt mig märka att hon på eget initiativ gått upp på övervåningen på egen hand. Hon har gått upp både när hon inte vetat om att jag varit där och när vi andra familjemedlemmar varit på nedervåningen.

Så i fredags "testade" jag henne. Jag hade då hämtat hem barnen från förskolan och jag bytte sedan om på övervåningen. Både barnen och Cookie följde med. Innan vi gick ner igen råkade jag stänga in Cookie i A och mitt sovrum. Jag upptäckte detta först när vi var på nedervåningen och Cookie jamade. Så jag bad B gå upp för att släppa ut Cookie och det gjorde hon utan att säga mer än "okej".

Jag tycker att det känns som ett stort framsteg för B att inte vara rädd i sitt eget hem. Dessutom underlättar det att hon själv kan hämta saker i sitt rum, eller att hon kan hjälpa oss med saker på övervåningen.

Vilken lättnad att få lämna AA när hon inte är ledsen. I torsdags var det trolldag på förskolan så när jag lämnade barnen, och framförallt AA, försökte jag påtala vilken spännande dag de hade att se fram emot.

AA har först lite nedstämd och klängig när jag hade hängt upp hennes ytterkläder och hon trodde att jag skulle gå. Men när vi hade pratade lite om trolldagen och hur vi skulle säga hej då hoppas hon glatt omkring.

Först kramades och pussades vi. Därefter vinkade jag till henne utanför fönstret och AA vinkade glatt tillbaka. Sedan sprang hon iväg för att leta upp pedagogen.

Vilken lättnad att kunna gå ifrån förskolan utan en liten klump i bröstet som jag tidigare gjort varje gång jag lämnat och AA gråtit och skrikit upprört.

Nu ska man nog inte tro att det är nu förändringen skett utan det kan nog vara så att vi är tillbaka till de svåra lämningarna igen nästa vecka. Men det kanske finns hopp om att lämningarna blir lättare framöver. 

I fredags var B på tandläkarbesök, hennes tredje och femårskontroll.

Hon hade varit lite orolig inför detta och trodde att hon skulle få både spruta och något illasmakande i munnen. Jag vet inte om hon hade hört det från kompisarna på förskolan.

Hon slappnade av när tandläkaren berättade att hon inte skulle få någon spruta och gapade stort. Hon lekte till och med rutschkana i tandläkarstolen, så förhoppningsvis har AA, som var med, inte heller tandläkarskräck.

Vi fick veta att B:s tänder ser fina ut, att hon inte har något överbett och att vi sköter tandborstningen jättebra. Så skönt att veta.

Förut har A och jag skojat om att barnen skulle ärva de sämsta egenskaperna av oss båda och då har vi sagt att de skulle ärva A:s tänder. A har behövt justera tänderna med bland annat tandställning medan jag har ganska jämna tänder.