Barnlängtan
I söndags träffade vi kompisarna som just fått en son. Han låg snällt på en filt på soffan under nästan hela vårt besök. Och den söta, blyga dottern gjorde inte heller mycket väsen av sig; satt hos sin pappa eller lekte för sig själv.
Och ändå känner jag inget, absolut INGET! Att skaffa barn varken lockar eller är efterlängtat. Jag undrar om min tid redan är förbi; när jag var mellan 22 och 24 år tittade jag alltid på bebisar när jag såg dem på stan. Jag tyckte att de var söta och längtade enormt efter att skaffa en egen. Men jag hade inte träffat någon om kändes som den rätte och det var inte heller rätt tid.
Sedan dess har jag insett att jag uppskattar friheten och självständigheten, att jag vill resa mer och att barn innebär ett ansvar som jag inte vet om jag är beredd att ta än. Jag tror att jag har varit för ansvarsfull (kan man vara det?) under min uppväxt att jag liksom tröttnat på det och vill ha min egen tid nu.
ja.. du friheten saknar jag ibland. Särskilt med en bebis. Det är inte alltid roligt att vara så bunden. Men glädjen över barnen överväger ju. Att skaffa barn kan kännas som en stress men man måste ju faktiskt inte. Men om man väljer att göra det så löser sig det mesta till slut. Man kan ordna barnvakt ibland. Man kan resa med barn. Sarah har varit i Thailand, tyskland, danmark, spanien, grekland. Det är fel att tro att man ger upp livet bara för att man skaffar barn.
Babbel babbel.. ta det med ro. Det ger sig.
Nej, man måste inte skaffa barn (även om andra kan ha svårt att förstå att en kvinna inte vill ha barn), men jag vet att en dag vill jag själv ha barnbarn och då vill jag inte ångra att jag inte skaffade barn. Det är klart att livet inte tar slut för att man har barn, men självklart begränsar det valen och livet. Jag är övertygad om att jag kommer att vara lycklig över mina barn den dag de kommer.
Men just nu finns ingen längtan eller saknad.
