Liten tanke om en liten
Men när A var borta nästan tre veckor i sträck kände jag ett litet sug. Det kändes som det hade varit okej med en liten och inte panikframkallande som det brukar göra. Det lustiga var att A hade känt samma sak.
Förr var frågan OM vi skulle skaffa barn.
Jag resonerade att man antagligen aldrig ångrar att man skaffar barn, däremot att man nog kan ångra att man inte gjorde det. Samtidigt har vi båda nog alltid trott att vi kommer skaffa barn en dag.
Nu är frågan NÄR vi ska skaffa barn.
Bekanta och ytligt bekanta meddelar en efter en att de är med barn, men inga av mina vänner har meddelat samma sak så det är inget som stressar oss.
Om vi inte på egen hand lyckas skaffa barn vill jag däremot inte genomgå IVF eller en adoptionsprocess. Det känns som båda processerna är jobbiga och kostar mycket tid och pengar. Dessutom är det nog väldigt psykiskt påfrestande.
Ibland ångrar jag faktiskt att jag skaffat barn.. På något vis.. Missförstå mig inte.. jag älskar båda barnen så att det gör ont och det är väl just därför..
Mår dåligt själv för att jag oroar mig och vill men inte kan ge dom det allra bästa hela tiden..
Får aldrig en sovmorgon båda två..Inget morgonsex.. Inget sex alls i perioder.. Inget hänga uppe sent.. Avkall på det mesta..
Men det är underbart med barnen.. Dom är så perfekta och fina och bra mina barn och jag är stolt över dom.. men ändå..
jadu läser ju min blogg där skriver jag mycket om verkligheten..
Det är i stunder där man tänker att en liten vore mysigt som man råkar göra ett barn..
Jag tycker att ni är jättefin föräldrar båda två. Vad gör det om man inte kan ge barnen det bästa och finaste så länge de är glada och friska?
Förhoppningsvis är jag beredd att göra avkall på allt det du nämner (och kanske mer därtill) när tiden väl kommer. Men jag förstår att det kan vara jobbigt i perioder och jag hoppas att jag är mogen för det då.
