Förlossningen
Hade jag vetat att barnet var så stort (för min kroppsstorlek) och att förlossningen skulle ta så lång tid (Jag trodde att det skulle gå ganska fort eftersom mammas båda förlossningar gått fort.) hade jag kanske inte gjort det. Jag hade i alla fall inte känt mig så lugn inför förlossningen som jag gjorde. Men egentligen var det nog en ganska vanlig förlossning.
Under förlossningen hade jag ingen tidsuppfattning; jag tyckte ofta att tiden gick fort. Delar av förlossningen minns jag inte ens, särskilt när jag lyckades få lite sömn emellanåt. Vidare läsning sker på egen risk.
Första värken kände jag runt kl. 23 i fredags. Vi hade just sett en film och skulle lägga oss. Jag fick fyra-fem timmars sömn, men vaknade av värkarna och kunde inte somna om. Jag låg vaken ett par timmar, men sen väckte jag även A och vi gissade på att förlossningen skulle ske under dagen.
Efter att ha ätit tidig frukost ringde jag förlossningsavdelningen på Södersjukhuset. Värkarna kom då med tre minuters mellanrum, men varade inte mer än 15-30 sekunder så barnmorskan tyckte att vi skulle ha kontakt under dagen eftersom jag fortfarande var i början av öppningsfasen, den s.k. latensfasen. Värkarna skulle hålla i sig under en minut för att jag skulle vara i den aktiva fasen av öppningsfasen.
Under lördagen läste vi medan jag försökte hantera värkarna samtidigt som A masserade mig. Värkarna glestes ut till sju minuter. Jag försökte äta regelbundet och vi lyckades sova en stund på eftermiddagen. Framåt kvällen kom värkarna var fjärde minut och varade cirka en minut. Jag tyckte att värkarna var ganska så jobbiga så jag ringde förlossningen igen. Jag fick veta att avdelningen var full, men erbjöds plats på Södra BB som också är på Södersjukhuset. Där sker förlossningen i en hemliknande miljö och man stannar i samma rum från in- till utskrivning, dvs. förlossnings- och BB-rummet är detsamma. Vi tackade ja till platsen så efter en stund blev jag uppringd och fick veta att jag fick komma in, men att jag kunde skickas hem igen.
Vi åt lite och åkte sedan till sjukhuset runt kl. 20. Först togs ett CTG där barnets hjärtljud och mina värkar registrerades. Därefter tog ett nytt skift vid (kl. 21) så jag undersöktes av barnmorskan som skulle arbeta natt. En underbar barnmorska som hjälpte mig igenom värkarbetet på ett fantastiskt sätt. (Om jag kunde skulle jag välja henne som barnmorska vid eventuell framtida förlossning.) Hon kände att livmodertappen fortfarande var riktad bakåt och var en centimeter lång. (Under graviditeten är livmodertappen riktad bakåt, men vid förlossning riktas den nedåt, kortas och öppnas genom att dras upp och vidga sig.) Undersökningen visade även att barnets huvud stod långt ned i förlossningskanalen vilket orsakade mina smärtsamma värkar. Vid varje värk tryckte huvudet mot livmoderns framsida i stället för mot livmodertappen för att att få den att öppna sig. Jag blev oerhört besviken eftersom jag trodde att livmodern hade börjat öppnat sig i samband med de längre regelbundna värkarna. Barnmorskan förstod att jag hade jobbiga värkar och var snäll och lät mig ta ett bad. Efter badet skulle en ny undersökning göras för att avgöra om förlossningen skulle sättas igång eller om jag skulle få något för att kunna sova.
Kl 23, cirka två timmar senare, gjordes ett nytt CTG och en ny undersökning visade, till min stora lättnad, att livmodern var fyra centimeter öppen - förlossningen var i den aktiva fasen. Jag skrevs in och erbjöds både lustgas och epidural eftersom jag hade ganska starka värkar. Jag valde lustgas och värkarbetet fortsatte medan jag låg i sängen.
Vid ettiden accepterade jag sterila kvaddlar som smärtlindring. Då sprutar man in sterilt vatten under huden i det område som man har ont. När man lägger dem känns det som getingstick, men därefter ska de ha god effekt. Jag klarade bara av tre kvaddlar innan jag avbröt; jag tror att jag förknippade dem för mycket med just getingstick. Dessutom tyckte jag inte att smärtan lindrades särskilt så jag fortsatte med lustgasen. Vid halv två-tiden var livmodern sju centimeter öppen.
Vid halv fyra var smärtan så jobbig att jag bad om epiduralbedövning. Då sparkade barnet så hårt mellan värkarna att jag inte fick den vila som man ska få däremellan. Men narkosläkaren som skulle lägga infarten i ryggen dröjde någon timme. Under tiden fortsatte jag använda lustgasen och lyckades sova mellan varannan värk trots smärtan. Drygt en timme senare kom äntligen en nyväckt och otrevlig narkosläkare, men han gjorde det han skulle i alla fall. Jag var så lättad och överväldigad av trötthet och känslor att jag grät. Bedövningen fick effekt nästan på en gång.
Jag fick sitta på en pilatesboll eftersom det kan hjälpa barnet ner genom förlossningskanalen. En timme senare, strax före kl. 6, kände jag ett tryck nedåt. Ytterligare en timme senare var livmodern helt öppen och vattnet gick.
Samma barnmorska som kvällen innan tagit emot oss gick på sitt pass och tog över förlossningen. Det kändes tryggt att vi redan träffats och hon hjälpte mig jättebra med krystningen. Strax före kl. 8 tappades urinblåsan och därefter krystade jag i värkarna. Eftersom jag hade svårt att känna värkarna kände jag med handen på magen för att känna sammandragningarna. Kl. 8.23 i söndags föddes vår underbara dotter, B, och hon skrek högt och starkt. Hon vägde 3 110 g och mätte 50 cm. Självklart sprutade tårarna.
Jag fick sy fem stygn, vilket kändes mycket, men det var endast en yttre bristning och räknas som lätt bristning. Totalt förlorade jag 800 ml blod, vilket nog var för mycket för min kropp eftersom jag svimmade två gånger. Att jag hade lågt blodtryck och led av sömnbrist gjorde nog inte saken bättre. Eftersom jag hade svårt att kissa tappades urinblåsan ännu en gång. Livmodern drog dock ihop sig bra.
Från första värken tog det 33 timmar och från den aktiva fasen 9 timmar innan B var ute.
Under förlossningen hade jag ingen tidsuppfattning; jag tyckte ofta att tiden gick fort. Delar av förlossningen minns jag inte ens, särskilt när jag lyckades få lite sömn emellanåt. Vidare läsning sker på egen risk.
Första värken kände jag runt kl. 23 i fredags. Vi hade just sett en film och skulle lägga oss. Jag fick fyra-fem timmars sömn, men vaknade av värkarna och kunde inte somna om. Jag låg vaken ett par timmar, men sen väckte jag även A och vi gissade på att förlossningen skulle ske under dagen.
Efter att ha ätit tidig frukost ringde jag förlossningsavdelningen på Södersjukhuset. Värkarna kom då med tre minuters mellanrum, men varade inte mer än 15-30 sekunder så barnmorskan tyckte att vi skulle ha kontakt under dagen eftersom jag fortfarande var i början av öppningsfasen, den s.k. latensfasen. Värkarna skulle hålla i sig under en minut för att jag skulle vara i den aktiva fasen av öppningsfasen.
Under lördagen läste vi medan jag försökte hantera värkarna samtidigt som A masserade mig. Värkarna glestes ut till sju minuter. Jag försökte äta regelbundet och vi lyckades sova en stund på eftermiddagen. Framåt kvällen kom värkarna var fjärde minut och varade cirka en minut. Jag tyckte att värkarna var ganska så jobbiga så jag ringde förlossningen igen. Jag fick veta att avdelningen var full, men erbjöds plats på Södra BB som också är på Södersjukhuset. Där sker förlossningen i en hemliknande miljö och man stannar i samma rum från in- till utskrivning, dvs. förlossnings- och BB-rummet är detsamma. Vi tackade ja till platsen så efter en stund blev jag uppringd och fick veta att jag fick komma in, men att jag kunde skickas hem igen.
Vi åt lite och åkte sedan till sjukhuset runt kl. 20. Först togs ett CTG där barnets hjärtljud och mina värkar registrerades. Därefter tog ett nytt skift vid (kl. 21) så jag undersöktes av barnmorskan som skulle arbeta natt. En underbar barnmorska som hjälpte mig igenom värkarbetet på ett fantastiskt sätt. (Om jag kunde skulle jag välja henne som barnmorska vid eventuell framtida förlossning.) Hon kände att livmodertappen fortfarande var riktad bakåt och var en centimeter lång. (Under graviditeten är livmodertappen riktad bakåt, men vid förlossning riktas den nedåt, kortas och öppnas genom att dras upp och vidga sig.) Undersökningen visade även att barnets huvud stod långt ned i förlossningskanalen vilket orsakade mina smärtsamma värkar. Vid varje värk tryckte huvudet mot livmoderns framsida i stället för mot livmodertappen för att att få den att öppna sig. Jag blev oerhört besviken eftersom jag trodde att livmodern hade börjat öppnat sig i samband med de längre regelbundna värkarna. Barnmorskan förstod att jag hade jobbiga värkar och var snäll och lät mig ta ett bad. Efter badet skulle en ny undersökning göras för att avgöra om förlossningen skulle sättas igång eller om jag skulle få något för att kunna sova.
Kl 23, cirka två timmar senare, gjordes ett nytt CTG och en ny undersökning visade, till min stora lättnad, att livmodern var fyra centimeter öppen - förlossningen var i den aktiva fasen. Jag skrevs in och erbjöds både lustgas och epidural eftersom jag hade ganska starka värkar. Jag valde lustgas och värkarbetet fortsatte medan jag låg i sängen.
Vid ettiden accepterade jag sterila kvaddlar som smärtlindring. Då sprutar man in sterilt vatten under huden i det område som man har ont. När man lägger dem känns det som getingstick, men därefter ska de ha god effekt. Jag klarade bara av tre kvaddlar innan jag avbröt; jag tror att jag förknippade dem för mycket med just getingstick. Dessutom tyckte jag inte att smärtan lindrades särskilt så jag fortsatte med lustgasen. Vid halv två-tiden var livmodern sju centimeter öppen.
Vid halv fyra var smärtan så jobbig att jag bad om epiduralbedövning. Då sparkade barnet så hårt mellan värkarna att jag inte fick den vila som man ska få däremellan. Men narkosläkaren som skulle lägga infarten i ryggen dröjde någon timme. Under tiden fortsatte jag använda lustgasen och lyckades sova mellan varannan värk trots smärtan. Drygt en timme senare kom äntligen en nyväckt och otrevlig narkosläkare, men han gjorde det han skulle i alla fall. Jag var så lättad och överväldigad av trötthet och känslor att jag grät. Bedövningen fick effekt nästan på en gång.
Jag fick sitta på en pilatesboll eftersom det kan hjälpa barnet ner genom förlossningskanalen. En timme senare, strax före kl. 6, kände jag ett tryck nedåt. Ytterligare en timme senare var livmodern helt öppen och vattnet gick.
Samma barnmorska som kvällen innan tagit emot oss gick på sitt pass och tog över förlossningen. Det kändes tryggt att vi redan träffats och hon hjälpte mig jättebra med krystningen. Strax före kl. 8 tappades urinblåsan och därefter krystade jag i värkarna. Eftersom jag hade svårt att känna värkarna kände jag med handen på magen för att känna sammandragningarna. Kl. 8.23 i söndags föddes vår underbara dotter, B, och hon skrek högt och starkt. Hon vägde 3 110 g och mätte 50 cm. Självklart sprutade tårarna.
Jag fick sy fem stygn, vilket kändes mycket, men det var endast en yttre bristning och räknas som lätt bristning. Totalt förlorade jag 800 ml blod, vilket nog var för mycket för min kropp eftersom jag svimmade två gånger. Att jag hade lågt blodtryck och led av sömnbrist gjorde nog inte saken bättre. Eftersom jag hade svårt att kissa tappades urinblåsan ännu en gång. Livmodern drog dock ihop sig bra.
Från första värken tog det 33 timmar och från den aktiva fasen 9 timmar innan B var ute.
Kommentarer
Trackback
