The Way the Cookie Crumbles...

Igår fick Cookie följa med på promenad. Han verkade nyfiken, men ville samtidigt inte riktigt gå ut. Så när jag gick ut med B i barnvagnen lyfte jag upp honom i varukorgen.

Jag hade gjort det en gång tidigare, men efter att ha gått hundra meter blev jag rädd att han skulle hoppa ur när vi var långt hemifrån och sedan inte hitta hem. Denna gång satte jag sele på honom och hade kopplet i ena handen.

Cookie fann sig till rätta och tittade nyfiket omkring sig. Han verkade inte ens rädd för bilarna som åkte förbi. När jag kom till en grusig och brant backe, efter ungefär tjugo minuter, gick det så pass långsamt att han vågade hoppa han ur. Eftersom vi var ganska långt hemifrån lyfte jag tillbaka honom och han fick åka med ända hem. På vår gata hoppade han ur igen. Då släppte jag honom lös.

På kvällen hoppade han själv upp i varukorgen. Kanske ville han ut på tur igen? Det var väl praktiskt att inte behöva sätta tassarna på den blöta marken.

Jag kan inte hitta någon motivation alls för att träna.

Det känns lite konstigt att lämna B till en främling för att träna dagtid (barnpassning) och på kvällarna är jag för trött och vill ta vara på de få minuters egentid som jag får.

Det är inte för att gå ner i vikt som jag vill träna, men jag behöver verkligen komma i form. Konditionen är dålig, musklerna orkar inte mycket och jag har dålig hållning. Trots det känner jag inte alls för att börja träna...

Nu är A äntligen hemma igen. Det känns skönt att kunna få avlastning.

Känner mig lite bitter eller orättvist behandlad eftersom jag inte kan lämna A med B än på ett tag. A har varit ensam med B tre timmar. Vet han ens vad det innebär att vara ensam med B nästan fyra dagar?

En dag blir det min tur att resa bort, men redan nu vet att jag kommer att sakna och tänka på A och B hela tiden.

Då har vi snart klarat oss 24 timmar utan A. B har varit snäll mot mig - inte kinkat och knappt gnällt. Hon är ett väldigt nöjt barn och jag är så hemskt tacksam.

 

Idag hade jag bestämt lunchdejt i barnvagnsmeckat Gallerian med en före detta kollega och vän. Eftersom A är bortrest kunde jag använda hans SL-kort och därför tog jag tunnelbanan. Det var första gången jag åkte tunnelbana med barnvagn. Det var otroligt smidigt och lite snabbare än att ta buss som kräver mer research och promenad. Det är i och för sig trevligt och helt okej med promenader under det varmare halvåret. Jag tar mig dock gärna fram med buss eftersom det är billigare (= gratis).

Då har syster och hennes sambo varit här för att hämta Cookie. Jag tycker att det räcker att ta hand om en bebis ensam så jag är oändligt tacksam för att de ställer upp trots sambons allergi.

Cookie är ju ganska svartsjuk på B och vill ha mycket uppmärksamhet. Utan A hemma kommer jag inte kunna ägna honom någon tid. Så han har det bättre hos syster trots att de bor på mindre yta och han inte har möjlighet att gå ut. Han är ju ändå inte ute då mycket nu när det är kallt.

Men det är minst lika mycket för B:s och min skull som vi lämnar bort Cookie tillfälligt. Cookie jamar ibland när B sover, både dagtid och nattetid. På dagarna kan jag vakta på honom, men på natten brukar det vara A som "har ansvar" för Cookie. Jag kan behöva lugna B när han jamar eller så ammar jag och kan därför inte ta hand om honom.

Men visst har jag skuldkänslor för att jag lämnar bort Cookie. Jag hoppas att han får det bra.

Min vikt pendlar över och under min minimimålvikt. Så här lite trodde jag inte att jag skulle väga igen.

Det kanske är som mamma säger: att det är svårt att väga mer när man har ett litet barn att ta hand om. Man får otillräcklig och osammanhängande sömn, man får inte äta när eller hur mycket man själv vill och dessutom ger man mat åt ytterligare en person när man ammar.

Trots att jag väger så lite kommer jag inte i några av mina gamla jeans. Kroppen har helt enkelt andra former än tidigare, det vill säga höfterna är bredare än förr trots att jag inte märker det annars.

Denna vecka råkade det bli två sångstunder två dagar i sträck. Innan dess hade det inte varit någon.

I måndags var vi på babysång på den öppna förskolan som ligger närmast oss. Sångstunderna för bebisar brukar tydligen vara populära, men i måndags var vi bara fem barn. Det var första gången som jag gick på något sådant med B så jag var nyfiken på hur hon skulle reagera. Visst hade jag sjungit barnvisor för henne hemma, men mest barnvisor oh inte så många sånger med rörelser.

B var mest nyfiken på förskoleläraren och den docka som hon använde för att demonstrera rörelserna. B verkade mest tycka om de sånger där jag bar och gick omkring med henne.

I tisdags tog vi oss till den öppna förskolan som jag går till med föräldragruppen. Den
sångstunden var oplanerad, men det var många barn där. Liksom föregående dag var B mest nyfiken på förskoleläraren och dockan, men nu blev hon även glad när man hissade upp henne i luften.

Jag har sjungit en del sånger för B här hemma och hon lyssnar/tittar i alla fall intresserat när jag sjunger och gör rörelserna.

Just nu har jag huvudet fullt med barnvisor, även sånger som vi varken sjöng i måndags eller tisdags. Jag antar att sångerstunderna väckte minnen om andra barnvisor till liv.

På rean i söndagd såg jag en jättefin klänning på Åhléns och jag kunde inte motstå den. Den fanns i flera storlekar, men jag köpte en större storlek så att förhoppningsvis även B kommer uppskatta den. Det får bli en tvåårspresent.

 

Fin klänning till B

Eftersom jag inte har haft någon kalender för detta år förrän nu har jag inte heller haft någon koll på det som händer den kommande tiden.

Det var först i slutet av förra veckan som jag påmindes om att A ska vara borta nästan fyra hela dygn nästa helg. Jag tycker att det känns jättejobbigt att veta att man under den tiden inte får någon avlastning alls. Det är synd att även mamma är bortrest. Hade hon varit hemma hade hon varit ledig åtminstone en av dagarna.

Jag oroar mig över så basala saker som hur jag ska få tid till att tillaga och äta frukost, lunch och middag. Jag undrar hur jag ska göra när jag ska duscha. Jag funderar över hur jag ens ska få de mest nödvändiga sakerna utförda. Men jag är ju inte den första föräldrar att vara ensam. På något sätt kommer det att gå.

Jag hoppas att B inte får magproblem eller sover dåligt. Då blir det ännu tyngre för mig. I och för sig är det redan nästan alltid jag som tar hand om henne på nätterna eftersom hon sällan tröstas av annat än bröstet. Jag hoppas jag får den vila jag behöver för att ta hand om B på ett bra sätt.

Redan har jag börjat boka in vänner och syster för att få träffa andra vuxna under dagarna. Annars blir jag nog tokig tills A kommer hem.

För första gången har jag lämnat man och barn hemma. Det för att främst införskaffa en kalender till mig själv.

Det kändes så otroligt konstigt att vara alldeles ensam och inte behöva ta hand om någon annan än mig själv. Och åka tunnelbana för första gången på fem månader!

Men så avslappnad kände jag mig inte. Hela tiden undrade jag hur det var där hemma. Ville sms:a eller ringa, men kom fram till att det förmodligen inte skulle hjälpa eftersom det skulle ta minst en halvtimme att ta sig hem. På den tiden kan läget ändra sig drastiskt.

Jag fick tag i kalendern till slut och lite annat jag behövde. Dessutom köpte jag lite kläder till B på rea.

Nu dröjer det nog till nästa gång jag kan rymma hemifrån. B hade dessutom ont i magen så det var inte så roligt för A under tiden som jag var borta.

Idag var vi på restaurang med B för första gången. I alla fall på riktig restaurang; vi har tidigare ätit på restauranger på Nacka forum, men de är inte avskilda från gallerian och innan vi gått dit har B sovit varje gång.

 

Idag brunchade vi med vänner på Hasselbacken. Det var inte jättelyckat, men kanske inte total katastrof heller.

 

Vi anlände tidigt och eftersom det råkade vara B:s sovtid promenerade vi runt med henne i barnvagnen utanför restaurangens inre entré och vid receptionen. Hon somnade och vi kunde sätta oss och hämta första tallriken i lugn och ro. Just efter att A ätit upp det han hade på tallriken vaknade B. Trots att hon var trött somnade hon inte om. I början gick det bra - A och jag åt och hämtade av buffén i skift. Sedan blev B kinkig och vi försökte lugna henne på olika sätt, men inte ens amning hjälpte. Sån tur var började vi bli redo för att betala då. Jag hoppas att nästa restaurangbesök går bättre. Frågan är när vi vågar oss på ett nytt försök igen...

Igår kväll gjorde A gröt till B för första gången. Det är ett pulver, som man köper i affären och som man blandar med varmt vatten. Det blir som puré i konsistensen. Gröten har låg halt av gluten och är järnberikad.

 

Det såg ut som B tyckte att det var gott för hon såg ut att vilja ha mer. Men hon visste inte vad hon skulle göra med gröten när hon fått den i munnen - hon förstod inte att hon skulle svälja.

 

Ikväll åt vi glass ur likadana skålar som B fått gröt ur. Hon var för första gången intresserad av skålarna. Hon var dessutom MYCKET intresserad. Hon trodde kanske att det var gröt i dem.

Det här med barn och sömn är verkligen en svår sak.

 

Jag försöker för tillfället vända "rätt" på B:s dygn. Hon har de senaste dagarna vaknat kl. 10, 10.30, 12.30 och 10.15. Men hon somnar för natten först kl. 23-00, vilket innebär att jag somnar kl. 00-01, när hon släpper bröstet. Det är lite för sent för mig. Jag känner mig inte pigg och utvilad om dagarna. Det har hänt att jag somnat bredvid B när hon ska sova och att jag ligger på golvet bredvid B i babygymmet för att få lite vila.

 

Dessutom vaknar B flera gånger under nätterna och då duger sällan nappen. Jag brukar ge henne bröstet för att hon inte ska bråka och för att få tyst på henne för A:s skull.

 

Jag vet att detta bara är en kort tid, men ibland saknar jag verkligen energi och ork. Dessutom fick vi ju sova när B var ännu mindre. Snart blir det säkert bättre...

Sedan drygt en månad tillbaka har jag återfått förmågan att tappa hår. (Under större delen av graviditeten och under de första månaderna som mamma slutade jag tappa hår. Det är helt normalt och beror säkert på hormonerna.)

I början kändes det som jag tappade hår i mängder, men jag vet inte om det berodde på att jag blivit ovan vid det eller om det faktiskt var så. Dessutom ser det ut som jag tappat allt hår när man tittar på golvbrunnen efter att jag tvättat håret. Det kan även bero på att jag inte klippt håret sedan augusti och att håret är så långt.

Det kändes jobbigt och ofräscht att hitta hårstrån överallt igen, särskilt i närheten av B. Nu på sistone känns det som om jag tappat mindre hår och hittar färre hårstrån.

B vände sig för första gången idag.

 

Vi har under några veckor sett att hon varit på väg att vända sig från rygg till mage. Hon drar upp benen mot magen och vänder sig så hon ligger på sidan. Därför trodde jag att barn vände sig från rygg till mage innan de gjorde tvärtom.

 

Jag blev överraskad när hon helt plötsligt vände sig från mage till rygg. Jag har inte ens sett tendenser till att hon skulle vända sig när hon legat på mage.

 

Hon låg på mage på soffan och var upptagen med att stoppa in och ta ut Alfons-snutten från munnen. Helt plötsligt vände hon sig. Det gick på ett ögonblick. Jag hann inte ens reagera.

 

Nu får vi se om hon lyckas klura ut hur man vänder sig från rygg till mage också. Men det gör inget om det dröjer - det kan bli opraktiskt vid blöjbyte.

Så var jullovet över och, B och jag fick klara oss själva idag. A har tagit hand om B mest dagtid så jag skulle återta det ansvaret. Det kändes så otroligt konstigt igår kväll när jag tänkte på att A inte skulle vara med oss utan stiga upp tidigt och åka till jobbet.

 

Idag kändes det dock inte alls konstigt att det bara var B och jag hemma. Det var lite som vanligt...

Idag "klappade" B Cookie medvetet för första gången. Hon klappade genom att knyta och släppa sin lilla hand i kattens päls. Hon såg förundrad ut och verkade tycka pälsen var mjuk. Cookie satt snällt kvar, även när B fick tag i hans skinn, men hon varken drog eller knöt handen hårt. Efter några minuter flyttade dig Cookie några centimeter åt sidan. Så jag antog att han tyckte att det räckte med bebiskel för denna gång.

 

När hon var yngre verkade hon till en början inte se Cookie. Det verkade som hon såg honom som en inventarie; han var lika intressant som en stol eller ett bord.

 

Det är först den senaste tiden som jag tyckt att det sett ut som hon faktiskt sett katten. Hon har tittat mot honom när han kommit gående eller när jag satt henne bredvid honom.

 

Förmodligen kommer Cookie bli mer och mer intressant för B. Sen kommer hon lära sig klappa honom. Då kommer han förhoppningsvis inte vara lika svartsjuk som han är nu.

Innan vi fick barn och jag blev gravid var jag sällan i kontakt med sjukvården. De få gånger det hände gällde det oftast rutinärenden, till exempel cellprovtagning.

 

Sedan blev jag gravid. Jag fick ringa barnmorskan för utslag, gå på extra ultraljudsundersökningar...

 

Sedan kom B och hon har bara varit hos oss fyra månader. Redan har jag ringt BVC-sköterskan ett par gånger och Vårdguiden flera gånger. Om allt från mjölkstockning till att stoppa blödning... Det lär bli många fler samtal i framtiden.

Idag var vi på BVC för kontroll.

 

Både A och jag gissade fel på B:s vikt. När man har burit B en stund blir man trött i armarna nuförtiden så vi trodde båda att hon väger mer än hon faktiskt gör. Jag gissade på 6-6,5 kg och A på 6,6 kg. Vågen stannade på 5 910 g.

 

Hon är 62 cm lång och huvudomfånget är 40,5. Alla tre måtten planar ut på kurvorna. Enligt sköterskan är det normalt. Hon har kommit över en tillväxtpuckel nu.

 

Vi får gärna introducera smaken av mat nu. Bebisar behöver mer näring än det finns i bröstmjölken när de är sex månader och det är lättast om man långsamt börjar med vanlig mat innan det är dags.

Det kändes skönt att komma hem efter en vecka i Karlskrona. Vi hann träffa både släkt och vänner där, och B fick umgås med sin farmor. Trots att vi har haft det jättebra är det ändå mest bekvämt hemma.

Jag har fått lite välbehövlig vila eftersom jag knappt behövt göra någonting. Bara amma B - det har ingen annan kunnat göra.

Även flygresan tillbaka till Stockholm gick bra. Mamma och pappa mötte upp oss på flygplatsen. Det var roligt att se att B kände igen sin mormor som tog emot oss på flygplatsen. Hon log stort när hon såg henne.

Vi får se hur länge det dröjer tills B får träffa sin farmor igen och om hon känner igen henne då. När vi kom till Karlskrona kände hon givetvis inte igen henne. Det var då drygt två månader, en halv livstid för B, sedan de sågs. Men efter några dagar accepterade hon att farmor bar henne.

Om knappt två veckor åker mamma till Hongkong. Det ska bli intressant att se om B kommer känna igen sin mormor efter drygt två veckors frånvaro.

B:s första nyårsfirande blev ganska lugnt. Det var tur eftersom jag var sjuk och mådde ganska dåligt.

 

Vi firade med svärmor och hennes sambo. B hade svårt att sova under gårdagen så hon var uppe vid tolvslaget och tittade på fyrverkerierna.

 

Det är spännande med ett nytt år tillsammans med lilla familjen. Vi får se vad året för med sig. För ett år sedan förstod vi att jag var gravid och visste hur året skulle bli, men även det kändes spännande.