Frånvarande pappa - närvarande morfar
Nu när jag själv har två barn förundras över att mamma ensam lyckades ta hand om två små barn som var mycket nära i ålder. Pappa var i princip frånvarande under hela min uppväxt. Han jobbade måndag-lördag, från tidig morgon var han borta fram till minst klockan nio på kvällen.
Det känns som om jag inte har överlevt om A hade varit så frånvarande. Mamma har sagt att hon kände sig tokig och att tårar förekom. Det hade jag nog också gjort, men att hon ger mig dåligt samvete för det tillåter jag inte.
Pappa har en endaste gång medgivit sitt dåliga samvete. Jag undrar om han på något sätt försöker gottgöra det och ta igen vår barndom genom att vara mycket med sina barnbarn.
Mig gör det i alla fall inget. Jag får avlastning och jag ser att B är jätteglad när morfar är här. Och jag är oerhört tacksam över att jag inte har det som mamma utan att A sätter sin familj i första hand.
Kommentarer
Trackback
