Otillräcklig
Jag har aldrig någonsin känt mig så otillräcklig som jag gör nu: som vän, som förälder och som partner.
Jag saknar "vuxenumgänget" och vännerna. Det händer att jag tänker på mina kära vänner, några sekunder i alla fall, tills jag blir avbruten av gråt eller rop. Och visst vill jag ses. Men var ska jag klämma in det? Mellan blöjbytet och middagslagningen? Eller samtidigt som amningen?
Och trots att jag vill ge barnen all min tid och uppmärksamhet känns det som det inte räcker. De behöver stå undan för mat som ska lagas, men framförallt för varandra. AA får ligga på soffan och gråta för att jag måste hjälpa B med toalettbestyr. B blir ledsen och besviken för att jag måste amma och därför inte kan leka och ägna mer tid åt henne.
Någon tid över för A blir det inte alls. Vi hinner knappt prata med varandra. Men vi håller varandra i handen när vi ligger i sängen med AA mellan oss. Vi är båda så trötta att vi bara vill sova. Ändå räcker inte sömnen för att tackla nästa dag.
Det enda jag hoppas på är att vi kan plocka upp tråden igen om ett par eller några år. Att VI då finns kvar och kan, men framförallt vill, ta igen det vi missat.
Kommentarer
Trackback
