Redo för förskolan?
Det känns som AA är så redo för förskolan som hon kan bli. Tidigare har jag trott att hon aldrig kommer att kännas redo för förskolan.
Den sista tiden när A lämnade B på förskolan stod AA utanför grinden och grät när de skulle gå därifrån eftersom hon ville vara kvar på förskolan. Jag hoppas att det inte blir tvärtom i höst när hon börjat.
AA har förstått att hon kommer att gå på avdelningen, Myran, och att vi kommer att lämna henne där för att gå till jobbet. Hon kan berätta att hon på förskolan kommer att leka och sova med de andra barnen. Sedan kommer vi för att hämta henne.
Däremot är jag fortfarande lite orolig för den sociala biten. AA är fortfarande inte så bra på att interagera med andra barn, men vi får se det som att det är det hon ska lära sig där.
Utmattande bilsemester
Efter nästan en veckas bilsemester (Vi kom hem i söndags.) kände jag mig utmattad och önskade mig mest av allt att få vila upp mig på semester utan barn.
Efter några dagar hemma, tillbaka i våra fasta tider för näringsintag och återhämtning, inser jag att rutinerna gör livet mycket lättare för oss föräldrar (och kanske även för barnen). Om jag förr älskade att se och uppleva nya platser och i princip kunde leva på resande fot, finner jag nu trygghet och harmoni hemma, även om det finns många "måsten".
Utmattade föräldrar
Både A och jag känner att barnen gör oss alldeles utmattade.
Vi har tidigare trott att AA skulle bli lättare att hantera när hon blivit äldre, och det blev hon väl, en kort period. Men nu är hon jobbigare än någonsin då hon i princip protesterar mot allt.
Förr tyckte vi att hon var jobbig, antagligen eftersom hon själv var frustrerad över att inte kunna uttrycka sig. När hon började prata slutade hon med sina illtjut och hon var någorlunda harmonisk.
Men nu är hon i en fas då hon säger 'nej' till ALLT, även i de fall då vi vet att hon kommer att ändrar sig till 'ja'. Det är påfrestande då aldrig något duger. Hon kan ropa på 'mamma', men när jag kommer fram till henne börjar hon ropa 'pappa' för att sedan åter ropa 'mamma' när A kommer fram till henne.
Dessutom har B väldigt svårt att följa våra uppmaningar, förmaningar och tillsägelser. Och ofta är det tillsammans med AA. Det känns som vi hela tiden måste gräla på henne och det är både tråkigt och tröttsamt.
Gissningsvis är det ett omedvetet sätt för henne att få uppmärksamhet, även om det är negativ sådan. Men både A och jag försöker berömma och uppmärksamma henne när hon gör bra saker.
Vi har tidigare trott att AA skulle bli lättare att hantera när hon blivit äldre, och det blev hon väl, en kort period. Men nu är hon jobbigare än någonsin då hon i princip protesterar mot allt.
Förr tyckte vi att hon var jobbig, antagligen eftersom hon själv var frustrerad över att inte kunna uttrycka sig. När hon började prata slutade hon med sina illtjut och hon var någorlunda harmonisk.
Men nu är hon i en fas då hon säger 'nej' till ALLT, även i de fall då vi vet att hon kommer att ändrar sig till 'ja'. Det är påfrestande då aldrig något duger. Hon kan ropa på 'mamma', men när jag kommer fram till henne börjar hon ropa 'pappa' för att sedan åter ropa 'mamma' när A kommer fram till henne.
Dessutom har B väldigt svårt att följa våra uppmaningar, förmaningar och tillsägelser. Och ofta är det tillsammans med AA. Det känns som vi hela tiden måste gräla på henne och det är både tråkigt och tröttsamt.
Gissningsvis är det ett omedvetet sätt för henne att få uppmärksamhet, även om det är negativ sådan. Men både A och jag försöker berömma och uppmärksamma henne när hon gör bra saker.
