Simkunnig till sommaren?
I lördags var B på sin sista simlektion för denna period. De började med klädsim. B tyckte att det var tungt, men de var i en grund bassäng så det var inga problem.
Lektionen avslutades med diplomutdelning och pepparkakor. B har tagit två simmärken: bläckfisken och silverpingvinen. För att få bläckfisk ska man simma fem meter valfritt simsätt på grunt vatten. För silverpingvinen 10 meter valfritt simsätt på grund vatten, flytta 10 sekunder på grund vatten, hos från kant på grund vatten samt hämta föremål från botten med båda händerna på grunt vatten.
B har fått plats i mitten av vårterminen för att gå nästa nivå, nivå 3. Då kommer hon ha varit i simhallen med skolan så förhoppningsvis kommer hennes simning utvecklas under hela våren och kanske kan hon nästan simma till sommaren.
Kvällsäventyr
Under några veckors tid har AA bett om att få "gå ut på äventyr" på kvällarna. Det innebär att gå ut i "skogarna" här i området. Så vi har klätt på henne ordentligt och A har gått ut med henne. Eftersom det är så mörkt har tagit med sig en ficklampa. Oftast har de hamnat på förskolans gård där hon lekt och gungat i mörkret.
Det har inte spelat någon roll om det regnat (lite), varit kallt eller blåst. De har gått ut ändå, men kanske med lite mindre entusiasm från A. AA har inte klagat.
Vi tror att AA:s iver beror på att hon under en stund får en förälders odelade uppmärksamhet. B har följt med ett par gånger, vilket AA inte har haft något emot. Men B har inte varit lika entusiastisk och även klagat.
Jag tror denna positiva utomhusvistelse har varit bra för AA då hon ofta på förskolan stod stilla och i princip inte gjorde något annat än att iaktta andra barn när de var utomhus. Nuförtiden leker hon och är mycket mer nöjd.
Hej då, älskade Cookie!
Så kom och gick den dag som jag förr fasade för, och inte var den mindre sorglig i verkligheten. Men då var det mest tankar på hur barnen skulle reagera - nu ville jag bara sörja i fred.
Min sorg märks genom att jag har ännu mindre tålamod än vanligt. Jag känner mig nedstämd och jag skulle beskriva sorgen som molande (i motsats till akut). Barnen verkar ha tagit det bättre än A och jag.
Varken A eller jag har förlorat någon närstående tidigare så det är vår första förlust av någon nära. Det får man vara tacksam för, men vi visste inte hur det skulle komma att kännas eller hur vi skulle reagera.
De första dagarna förväntade jag mig att han skulle hoppa upp när jag satt ner eller trodde att det var Cookie som kom när jag såg en skugga. Fortfarande har jag reflexer kvar som beror på att vi hade katt: att inte stänga vissa dörrar och plocka undan vissa saker. Ibland tycker jag mig höra hans jamande/gnäll.
Mest saknar jag Cookie emotionellt - inte lika mycket i praktiken. Att ha katt innebär vissa, förvisso ganska små, anpassningar av livet. Men jag vill inte tro att jag aldrig mer får höra hans spinnande, gosa hans mage när han ligger på rygg bredvid mig eller lukta på hans päls.
Barnen frågar om vi ska skaffa ny katt/kattunge. Hur mycket skulle vi inte jämföra den med Cookie? Vi är inte redo och tror inte vi kommer att vara det på ett bra tag. Vi vill minnas och sörja Cookie en tid, vi vill slippa åtagandet några år. Sedan är vi kanske redo.
Livet går vidare och jag försöker för barnens skull göra allt som vanligt, som om Cookie levt, även om jag inte känner glädje. Det känns som om någon fattas hemma och i familjen.