The Way the Cookie Crumbles...

Förra veckan var vi på skidsemester i Järvsö. Det var en härlig vecka med familjen och skidåkning. 

Vi hade anmält AA till skidskola efter övertalning/pepp och hon såg fram emot det. Men som vanligt fick hon kalla fötter strax innan det var dags.

Vi lyckades få iväg henne på den första lektionen, men när de två andra barnen inte klarade att vara med blev hon ensam kvar med tre skidlärare. Hon kämpade tappert i 45 min tills hon ramlade i knappliften och bröt ihop. Efteråt sade hon att hon saknade kompisar.

Lektion två gick inte alls bra. Då hängde hon på A hela tiden och hade inte ens följt skidlärarnas instruktioner.

Lektion tre och fyra var A med henne och hon var då aktiv. På den fjärde och sista lektionen var det som om allt föll på plats och hon klarade av att både svänga och bromsa. Efter det kunde hon åka lite i sele med A bakom.

AA tycker att det är väldigt roligt att åka skidor, främst att åka med A. Jag gissar att hon inte behöver anstränga sig då och inte heller vara rädd. Hon tycker om farten, men blir nog rädd och osäker när det är hon själv som styr fart och rörelse.

Det viktigaste är att väcka AA:s glädje för skidåkning så att hon inte motsätter sig eller inte ser charmen i den eftersom vi resten i familjen tycker att det är roligt. Att hon deltog i skidskolan är ett stort framsteg och att åka i sele hade jag inte ens vågat hoppas på.