The Way the Cookie Crumbles...

Det "positiva" med att B var sjuk var att båda barnen fick kvalitetstid med en av oss förälder.

Jag var mycket med B då jag var den som stannade hemma. Vi spelade spel, pysslade, tittade på film. Det var väldigt mysigt och ovanligt att få ta det så lugnt med henne. Men det märktes att det ändå fanns energi i hennes kropp som hon inte fick utlopp för när hon var hemma hela dagarna.

AA fick i stället lite mer tid med A. De shoppade och åkte skridskor. Han berättade hur ovant det var att ett barn uppmärksamt lyssnade på instruktioner och sedan gjorde enligt dessa.

Roligt när man uppäcker nya positiva sidor hos barnen!

B har för första gången varit så pass sjuk (förkyld) att hon behövt vara sängliggande. I fredags fick hon stanna hemma med A och AA. Hon fick ta det lugnt och bland annat ligga under täcke i soffan och titta på film. När jag kom hem på seneftermiddagen verkade hon ganska kry.

I lördags förmiddag lade B sig självmant i sin säng för att vila. Hon verkade febrig och frös, men jag kunde inte känna att hon var varm. (Kan det vara så att hon inte "kan" få feber?) Hon kunde inte ens avgöra om hon ville ha sällskap. Efter att ha suttit på golvet bredvid hennes säng en stund gick vi och lade oss i A:s och min säng. Där somnade hon och vaknade med ett ryck efter en halvtimme och trodde att hon sovit några timmar. Det är väldigt ovant att se B så pass sjuk.

Igår verkade B relativt kry igen, bortsett från snuvan och vi tänkte att hon skulle gå till skolan idag. Men när vi vaknade i morse klagade (och grät) hon över att hon hade ont i örat. Så idag har hon stannat hemma medan jag jobbat hemifrån. Under dagen har hon varit pigg och glad.

Imorgon är förhoppningsvis sista dagen hon är hemma. På tisdagar går simfritids till simhallen och jag tycker att B ska bli bättre först. Hon tycker givetvis att det är tråkigt att hon missar det, men det blir tillfället för det nästa vecka.

I lördags var AA på bamsegympa för första gången. Något som hon såg fram emot. Och det blev en succé.

Barnen skulle ta sig runt en hinderbana i gymnastiksalen. AA lyssnade på ledarnas instruktioner och genomförde enligt dessa samtidigt som hon hade jätteroligt.

En del andra barn klarade inte av att föräldrarna satt vid sidan av eller vissa moment i hinderbanan. AA hade inga problem med att A satt vid sidan och sa till och med till honom att han kunde sätta sig i omklädningsrummet. Hon klarade också av att svinga sig framåt i lianerna, vilket kan vara svårt för yngre barn.

AA längtar redan till nästa lördag och frågade hur många dagar det är kvar. Skönt att det blev succé för denna aktivitet i alla fall.

Jag har haft detta inlägg i tankarna i mer än nio månader och flera gånger har jag skjutit upp det. Det har bytt skepnad mer än en gång, men aldrig har det utgjorts av ord.

Nu har det gått mer än ett år sedan Cookie fick somna in. Saknaden har varit både enorm och stor. I början var den blandad med skuldkänslor över att vi inte gjorde mer för honom och nu över att barnens minnesbilder av honom kommer att blekna.

Jag har verkligen saknat att ha en tillgiven och kelig katt samtidigt som jag uppskattat den något enklare tillvaron.

Även barnen vill ha katt, framförallt en kattunge. Det händer att de frågar och tjatar en stund.

Vi har dock bestämt att det inte blir på ett tag, men när barnen är lite äldre. Jag tänker mig att det blir när B slutar gå på fritids. Då kommer barnen vara 9-10 år respektive 6-7 år.

Just nu kan jag inte heller tänka mig att skaffa något annat än en burma, kanske till och med två för att de ska ha sällskap av varandra. Samtidigt som jag längtar är jag rädd att glömma Cookie, att minnena av honom ska ersättas och att barnens minnen av honom ska ersättas.