The Way the Cookie Crumbles...

Denna arbetsvecka är A och barnen hos farmor. Det har mest varit skönt att kunna komma och gå lite som jag vill. Jag har fått återupptäcka flexibiliteten, träffa kompisar och äta ute.

Jag har såklart även saknat familjen. Särskilt när jag har fått bilder på barnen skickade till mig eller sett bilder på dem som lagts upp på sociala medier.

När A och B tidigare varit ifrån mig har jag mest saknat B och jag trodde att jag även nu skulle sakna barnen mest. Men det är A jag saknar. Det är väl ett bevis på att vi inte har hunnit umgås så mycket den senaste tiden…

Däremot har jag inte alls hunnit lika mycket som jag velat, kanske mest på grund av operation och utdragning av visdomständer. Ändå fick jag mer än en halv dag hemma, men då var jag ju inte i så god form.

I förra veckan var det första gångerna som AA visade pappighet. När jag kom hem från jobbet föredrog hon att bli buren av A. Dittills har hon alltid, och i alla situationer, föredragit att bli buren av mig.

 

Det kändes givetvis i hjärtat, men jag trodde att det skulle hända tidigare och inte först efter att jag jobbat i två månader.

 

Det blir svårt för både A och mig om båda barnen är pappiga. För även om B är mycket mindre pappig så föredrar även hon A.

I lördags satte sig AA upp för första gången, men det var i sängen. Hon såg själv förvånad ut över sitt framsteg. Jag tror dock att det dröjer innan hon lyckas göra det på plant underlag eftersom hon i vanliga fall ser ut att vara väldigt långt ifrån att klara av det.

För tillfället läser jag Fem gånger mer kärlek av Martin Forster som handlar om hur man ska hantera och minska konflikter med sina barn samt hur man ökar barnens självkänsla. En väldigt bra bok som jag varmt kan rekommendera till andra med barn.

Jag har insett (vilket jag gjorde för länge sedan) att jag själv uppfostrats ”fel”. Det beror förmodligen på kulturella skillnader. Jag tror aldrig att mina föräldrar skulle ta till sig det som står i boken om de hade läst den när jag var liten. Däremot kanske de skulle göra det med sina barnbarn eftersom de ser att A och jag inte uppfostrar som de själva gjorde och att det också går bra.
Jag kan ofta bli irriterad på att de hanterar olika situationer på ”fel” sätt, men de känner ju inte till något annat. Jag skulle så gärna vilja att mina föräldrar läser boken. Någon som är intresserad av att översätta den?

Jag har insett att jag ofta gör fel eftersom jag delvis uppfostrar så som jag själv blivit uppfostrad. Jag kommer förmodligen behöva vara mycket uppmärksam och behöva mycket övning för att lära mig göra rätt. Det första steget är medvetenhet och andra steget är verktyg (kunskap) för att göra rätt. Nästa steg är att tillämpa verktygen.

Jag har insett att språket gör det svårt för mig att göra rätt. Mina mycket begränsade språkkunskaper i det språk som jag huvudsakligen vill kommunicera på gör att jag inte kan tillämpa verktygen.
Så frågan är: kan jag kommunicera på det språk som jag behärskar bäst för att hantera konflikter på bästa sätt och ge god självkänsla och ändå hoppas på att mina barn ska lära sig det språk som jag själv inte behärskar fullt ut?
Det andra alternativet, att barnen får höra ett språk som jag inte behärskar, men att utveckling, självkänsla, m.m. hämmas, är ju inget alternativ.

Sedan i somras har jag lite då och då (förmodligen mer sällan än en gång i månaden) frågat B om hon vill gå på toaletten i stället för pottan. Jag har alltid fått nej till svar.

Eftersom det snart är dags att introducera pottan för AA bestämde jag mig för att försöka motivera B att börja gå på toaletten. Sedan i helgen använder vi oss av ett av de klassiska tricken för att få barn att börja gå på pottan (men som inte var nödvändigt för B): belöning.

För varje gång B går på toaletten i stället för pottan får hon välja en stjärna att sätta fast på ett papper under kolumnen ”toalett”. Under kolumnen ”potta” är det ännu så länge tomt, men jag har fått veta att B har gått på pottan för att uträtta nummer två när jag inte varit hemma.

Än så länge har det alltså fungerat bra. Men hur länge ska man fortsätta med detta belöningssystem?

Det märks tydligt att AA är väldigt kommunikativ.

Redan för ett par veckor sedan märkte jag att hon vevade armen för att vinka. Det såg inte alls ut som en vinkning så det var endast utifrån situationen som man förstod att hon vinkade.

Och igår kom den första klockrena vinkningen. Mormor vinkade hej då i köksfönstret och AA vinkade tillbaka precis så som man ska göra med bara handen. Det gick inte att missförstå!

Igår tog AA tog sina första steg när jag höll hennes händer och satte ner henne stående på golvet.

 

Hon har länge älskat att stå och hoppa när vi hållit henne. Så fort hon har känt golv mot fötterna har hennes ben åkt upp och ner.

 

Däremot har hon inte förstått hur man går, det vill säga ta steg. Därför blev jag väldigt förvånad när hon gjorde det igår kväll. Hon verkade överlycklig över att kunna ta sig framåt.

 

A tog fram gåstolen, men den förstod hon inte. Hon var däremot glad att få leka med det som sitter i dess "bord". Och B körde runt med henne vilket gladde dem båda.

I helgen lyckades jag för första gången somna AA utan att hon låg på mig. Dessutom kunde jag sitta på sängkanten sedan. När hon vaknade till gick det ibland att somna om henne bara genom att lägga sig bredvid henne och stryka henne över håret.

 

A och jag har fått kvällarna för oss själva, vilket har känts enormt lyxigt. AA vaknar till några gånger, men det har varit lätt att somna om henne igen.

 

Att AA är så mycket lättare och dessutom på bättre humör kanske beror på att utvecklingssprånget var över i fredags. AA känns som en ny bebis och själv känner jag mig som en ny människa, mindre stressad och lugnare.

AA är kanske långsam i sin motoriska utveckling, men med den verbala utvecklingen verkar hon tidig.

Redan för några veckor sedan berättade A att han tyckte att AA hade ett särskilt skrik när hon såg mig.

Och nu reagerar hon när hon hör sitt namn. Då vänder hon sig om mot den som uttalat det. Vad jag minns så var B ganska sen med det.

Hon har även fångat upp Cookies namn och ljudar k-ljud när hon ser honom.

När vi häromkvällen lekte i med mjukisdjur som föreställde hästar sa A ”häst”. Då lät det som om hon försökte säga samma sak.

Jag vet inte om det är vår vilja att tolka det så eller om det faktiskt är så.

Sedan några veckor tillbaka är det jag som går över till B om nätterna. B verkar inte ha något emot det. Kanske är hon för trött för att tänka klart eller protestera.

 

Jag tycker mig märka att hon blivit mindre pappig också. Kanske beror det även på att vi hittar på något tillslag bara vi två när vi gick på bio.

 

Självklart föredrar hon oftast pappa, men hon har nästan slutat protestera och vägra när det är jag som ska hjälpa eller göra något med henne.

Det är väldigt tydligt att mina barnen är olika.

B var ett väldigt ”snällt” och lugnt barn. Det var aldrig problem att byta blöja på henne eftersom hon alltid låg still på skötbordet. Fram tills hon slutade med blöja på dagen bytte vi alltid blöja på skötbordet, trots att hennes ben stack långt utanför skötbädden.
AA är desto mer rörlig. Redan nu vrider och vänder hon sig när hon ligger på skötbordet. Och det kan vara svårt att få på henne blöja och kläder för att hon ligger på sidan eller rör sig så mycket. Däremot är AA senare med att ta sig fram.

Men B var aldrig särskilt gosig. Andra föräldrar kunde krama och mysa med sina barn, men det ville aldrig B när hon var liten. Det är först det senaste året som hon har bett om kramar och mys.
AA omfamnar redan nu med sin lilla famn och det känns så himla mysigt. Hon kan borra in sitt ansikte mot bröstet eller ligga stilla i famnen och bara mysa.

B protesterade aldrig mot förändringar. Vi såg aldrig någon reaktion mot att börja dricka välling, börja äta mat eller när vi flyttade spjälsängen.
AA protesterar först, men verkar kunna acceptera det mesta: mat, välling, napp. Men att sova i spjälsängen har vi inte lyckats vänja henne vid än.

AA har de senaste veckorna försökt resa sig på alla fyra och man ser tydligt på henne att hon vill ta sig framåt trots att hon ligger platt på mage. Häromkvällen skulle jag natta henne, men (som vanligt hos mig) somnade hon inte efter att hon hade druckit upp vällingen. Efter en stund lade jag henne på mage på mig, men hon vred, vände och snurrade sig. Flera gånger fick jag lyfta upp henne och se till att hon inte hamnade utanför sängen.

Och de senaste dagarna har hon kunnat stå själv med stöd. Tidigare har hennes ben inte orkat bära henne och det trodde jag inte de skulle göra nu heller. Men när jag ställde henne med magen mot och armarna på soffan så stod hon kvar.

Idag gick B på bio för första gången. Vi såg "Alvin och gänget" med en mamma från föräldragruppen och hennes son som är lika gammal som B.

 

Filmen var tyvärr inte så bra. Den var inte heller rätt för deras ålder, så efter en timme blev B uttråkad och frågade när vi skulle äta och började klättra i stolarna.

 

Efter filmen år vi lunch, fönstershoppade lite och tog en fika. Det var så mysigt att göra något tillsammans med B. Jag har ju inte gjort det på jättelänge. Och B verkade också tycka det var roligt.

 

Jag hoppas bara att hon vill gå på bio fler gånger.

Förra veckan upptäckte jag, till min stora glädje, att jag inte bara tappar hår utan att det även växer ut nytt. Först blev jag förvånad när jag upptäckte en liten tofs av frissigt kort hår vid hårfästet i pannan. Sedan förstod jag att det är nytt hår på väg ut. Och tur är väl det? För håret har blivit jättetunt efter graviditeten och hela höstens håravfall. Även frisören påpekade att jag hade en massa korta hårstrån.

De senaste dagarna har B fått en kvällsmacka i stället för välling. Hon gillade att få äta frukost på kvällen.

 

Egentligen vet jag inte hur mycket hon behöver mackan, men hon har antingen ätit upp hela mackan eller lämnat lite.

 

Det är ju dags att fasa ut vällingen och det vore otroligt skönt att slippa göra en välling per kväll i alla fall. Det känns konstigt att tänka så när vi så gärna ville att AA skulle acceptera vällingen.

Jag tar tillbaka det jag skrev om att nappen inte underlättar våra liv. De två senaste nätterna har AA delvis sovit med napp. Varje gång hon vaknat har hon somnat om på en gång när hon fått nappen i sin mun.

Det känns som om det kommer att gå att få henne att sova i spjälsängen snart. Det gäller att vänja AA vid den innan sängbotten behöver sänkas för då kan jag tänka mig att det blir svårare för henne att vänja sig vid den.

AA verkar ha förstått att nappen ersätter mitt bröst. Förr fick hon mitt bröst när hon var gnällig. (Det fanns egentligen inte något alternativ.) Nu kan man ge henne nappen och hon blir lugnad.

Jag har påbörjat avvecklingen av amningen. Det går mer än ett dygn mellan amningarna på varje bröst, så snart kan jag nog sluta helt.

 

Jag erkänner att det känns lite sorgligt att veta (tror jag) att jag aldrig kommer att amma igen. Jag kan redan nu känna en saknad av att ha en liten bebis. Samtidigt känner jag en frihet och ett slags ljus i tunneln av att småbarnsåren äntligen är över snart.

AA accepterar nappen nu.

Det var i fredags kväll som jag testade att stoppa in den i hennes mun efter att hon sugit på fingrarna. Jag blev förvånad när hon höll den kvar. Men jag såg inga tydliga sugrörelser.

Jag vet inte om det är onödigt att introducera nappen nu när hon är åtta månader eller om det faktiskt kommer att underlätta våra liv. Om knappt två år är det ju dags att avveckla den igen.

Idag var första gången som hon sov med nappen. Jag tyckte mig inte märka att hon sov mindre otroligt med den.

Däremot blir hon lugn (och väldigt gosig) när hon är trött och gnällig. Men hon somnade inte när vi var i vardagsrummet.

Det känns som om AA blir mer och mer som en vanlig, inte så besvärlig bebis. Jag hoppas bara hon inte får för många konstiga rutiner som är svåra att bryta.