The Way the Cookie Crumbles...

Jag blir olycklig när jag får veta att AA skrikit och gråtit efter mig en gång per dag sedan jag kom hem från en weekend-resa förra helgen. Hon har legat på golvet och varit otröstlig. Det har gått över efter ungefär en halvtimme.

 

En morgon i veckan hade hon gått upp innan jag gick till jobbet. Då ville hon vara i min famn och jag fick inte sätta ner henne. Till slut tog A henne och då gick det bra att vinka hej då i alla fall.

 

Förhoppningsvis blir det bättre efter denna helg då AA får mycket tid med mig.

Jag fick träffa B redan igår morse. Det första hon viskade till mig, efter att ha ropat "mamma", var "jag har saknat dig". Jag blev så glad!

 

Det är sällan B saknar mig. I och för sig är jag ifrån familjen lite och sällan så det brukar kanske vara skönt att få en paus från mig.

 

AA träffade jag först efter att jag kom hem från jobbet.

När jag öppnade ytterdörren kom hon springande som vanligt, men med lyfta armar. Hon drog i min kappa, kanske för att hon ville att jag skulle ta av mig ytterkläderna eftersom jag brukar lyfta upp henne då. När jag väl fått av mig kappan fick jag en lång mysig kram.

 

Sedan satt vi i soffan och myste tills de fick sina presenter. Men resten av kvällen kom hon för att hämta mig så fort jag lämnade hennes sida.

I helgen har jag för första gången varit borta från familjen sedan AA föddes.

 

Den första dagen var det frihetskänsla. Det var skönt att få åka bort och uppleva saker utan att behöva anpassa sig efter barnen.

 

Andra dagen kände jag saknad av A. Jag hade velat uppleva och göra saker tillsammans med A. Jag kände att jag saknade både samtalen med honom och att ha honom vid min sida.

 

Tredje och sista dagen jag känt tomhet efter barnen. Jag har längtat efter att få uppleva och visa saker för dem och berätta eller förklara saker för B. Jag har saknat att ha dem nära och att få se dem le eller skratta.

 

Jag inser att min frånvaro var kort och att vi snart är tillbaka i våra gamla rutiner. Då kommer detta vara nästan glömt och jag får längta till nästa andningspaus.

AA:s gallskrik är en prövning för resten av familjen. Det är ett så gällt skrik att man ofta får ont i eller lock för öronen och därför inte helt lätt att ignorera.

 

Men B har lärt sig ignorera dem; hon gör inte en min och fortsätter lugnt med det hon höll på med.

A och jag har länge försökt ignorera skriken.

 

Det kan tyckas fel att ignorera sitt barn när det skriker på detta sätt, men ger man uppmärksamhet så fortsätter ju detta beteende som vi tycker är helt oacceptabelt. Det drabbar ju även andra.

 

Om hon vill ha uppmärksamhet får hon lära sig att påkalla den på annat sätt, vilket hon börjat lära sig. AA brukar inte heller fortsätta skrika lika länge som förr. Hon har väl, tack och lov, förstått att hon inte kommer så långt med detta beteende. Men hon verkar inte ge upp helt och hållet; hon skriker högt och gällt några gånger per dag och en eller ett par gånger vid varje tillfälle.

 

A har bra beskrivit det som att AA håller resten av familjen som gisslan och det är faktiskt en väldigt träffande beskrivning.

AA kräver väldigt sällan att bli buren nuförtiden. I stället nöjer hon sig med att hålla hand.

Ofta sträcker hon ut handen för att fatta tag i våra händer för att sedan dra iväg oss för att visa något eller sätta oss i soffan.
Om hon vill ha sällskap i soffan kommer hon fram till oss, tar tag i våra händer och drar iväg oss till soffan. Sätter vi oss inte ner klappar hon på soffan eller försöker "putta ner" oss.

Sedan jag började jobba igen efter årsskiftet har jag upplevt att B är mindre pappig. Jag tror att hon fortfarande föredrar sin pappa, framförallt vid nattning, men hon vill gärna både pyssla och leka med mig när jag kommer hem från jobbet.

Nu när det är A som är hemma får B träffa honom så mycket mer och det blir ju automatiskt att han får ta fler strider och konflikter med henne.

Självklart känns det roligt att B vill ha mig med. Men så länge inte båda barnen är bara mammiga eller bara pappiga är jag nöjd. Dessutom gör det livet lite enklare.

För ett par månader sedan kunde AA helt plötsligt börja sjunga "bom bom" och ville då att vi skulle sjunga med henne. Sången var "bom bom slå på stora trumman...".

 

Men om jag frågade om vi skulle sjunga och bad henne föreslå en sång blev det alltid "(imse Vimse) spindel".

 

Ett tag före jul var groda ("små grodorna") och"räv(en raskar över isen)" favoriter. Och hon kunde själv sjunga/nynna "huvud, axlar, knä och tå".

 

Nu för tiden sjunger hon "blinka lilla stjärna" för sig själv vid alla möjliga tillfällen.

 

Och hon har alltid älskat boken med Astrid Lindgrens barnsånger. Just nu har hon fastnat för ("tänk jag drömde i natt att jag hade en) katt" och vill att vi ska sjunga den om och om igen.

B verkar trivas väldigt bra på förskolan nu. Sedan hon började igen efter "jullovet" har hon aldrig sagt att hon inte vill gå dit. Ofta vill hon inte gå hem när A hämtar henne.

I helgen var A och B i ishallen för att åka skridskor. Vi hade förut köpt medar som man spänner fast under skorna. Eftersom det var två medar på varje fot kunde hon stå stadigt på isen. Enligt A kunde B trycka ifrån själv åka lite själv på slutet.

 

Och förra helgen var vi i skid- och pulkabacken. B åkte skidor medan AA åkte pulka.

B åkte riktigt bra och kunde både styra och bromsa något.

Vi försökte övertyga AA att det inte är farligt att åka pulka. Till en början protesterade hon till och med mot att bli dragen på plan mark. Efter att ha "tvingat" henne åka nedför gick även det bra och hon verkade till och med uppskatta det.

 

Om det kommer mer snö blir det nog lite mer tid i skid- och pulkabacken. Annars blir det kanske mer skridskor.

Igår började B förskolan igen efter julledigheten. Hon har sagt att hon inte ville börja igen. Hon längtade inte efter kompisarna eller pedagogerna.

 

Men när jag frågade igår om hon hade haft roligt på dagis svarade hon ja. Kompisarna verkade ja saknat henne och kom fram för att hälsa när hon kom.

 

Som vanligt föredrar B nog att vara hemma med en av oss föräldrar.

B har aldrig varit särskilt intresserad av kläder och har till exempel aldrig krävt att hon ska ha på sig klänning, eller något annat plagg, till förskolan, tack och lov. Dock kan hon uttrycka att vissa kläder, hennes egna, mina eller i butik, är fina.

 

Hon verkar också både uppskatta och känna sig fin i klänning. Liksom hon kan säga att jag är fin vid de tillfällen jag har klänning på mig. Men jag tror att det egentligen beror på att hon lärt sig när vuxna berömmer kläderna.

 

AA däremot älskar redan nu att ha klänning på sig och kan kräva det. När hon känner sig fin ställer hon sig framför spegeln och säger "fin" på kantonesiska.

 

Jag kan tänka mig att hennes intresse för kläder (och utseende) kommer att växa. Och att vi om något år kommer att bråka om vilka kläder hon ska ha på sig till förskolan.

B började tycka om mjukisdjur först när hon var uppåt ett år och då endast favoriten som hon senare började kalla Trumma. När hon var framåt två år började hon även favorisera en tiger och successivt har mjukisdjuren på hennes rum blivit fler. Men hon har inget problem att byta ut (för att lägga undan) en av favoriterna om hon får ett nytt spännande gosedjur i stället.

AA däremot, gosade med mjukisdjur redan när hon var runt halvåret och har nu flera favoriter. Hon föredrar olika mjukisdjur vid olika tillfällen och hon gosar med dem på ett helt annat sätt än B: lägger dem mot kinden och myser med dem.

En annan mjuk sak som AA älskar är en mjuk och len pläd som B har på sitt rum. AA älskar att gosa med den och lägga den mot kinden.
Och när hon fick mjuka tröjor i julklapp njöt hon av att känna på dem. B har alltid föredragit hårda paket.

I måndags var vi på BVC för AA:s 18-månaderskontroll.

 

Sköterskan kontrollerade om hon kunde sparka boll, stapla klossar, rita med en krita, hämta en leksak och peka ut ögon, näsa, mun och mage på en docka. AA lyckades inte rita så mycket eftersom hon inte tryckte tillräckligt hårt med kritan, men fick godkänt ändå. Att peka ut ansiktet och magen gick bra med översättning och de andra färdigheterna klarade hon också jättebra.

 

Sedan mättes och vägdes hon. AA väger 9 720 g, huvudomfånget mäter 46 cm och hon är 78,5 cm lång.

 

Egentligen skulle AA ha fått vaccin mot kikhosta, mässling, m.m.men på grund av de sjukdomsliknande biverkningarna sköt vi upp det till efter jul. Och det är jag tacksam för nu när en ordentlig förkylning brutit ut hos henne. Hon är tillräckligt dålig som det är.

 

Vi kommer även behöva ha kontakt med BVC igen vid två års ålder (I normala fall är nästa kontroll vid tre års ålder.) då fontanellen inte är helt sluten. Hennes fontanell är stor, vilket kan orsaka fördröjningen.

Snart är B:s termin på förskolan slut. Hon har haft en lite tuff termin eftersom hon under sommaren mest mindes tiden på den förra avdelningen som hon gick på.

 

Den nyfunna konpisen på nya avdelningen hade slutat och hon verkade inte hitta någon annan att leka med.

 

I höstas slutade även en kompis sedan tiden på förra avdelningen och som hon fortsatt att leka med utomhus. B insåg även att de inte skulle känna igen varandra när de vuxit upp.

 

Hon har sagt att hon inte velat gå till förskolan och att hon vill vara hemma. Men hon har inte högljutt protesterat bör vi gått dit.

 

Och hon har längtat tills jag ska jobba och A är föräldraledig, vilket sker nu i vår.

AA tycker ju inte alls om att andra barn kommer fram till henne och hon går själv sällan fram till andra barn. Det har endast hänt ett par gånger.

 

Då har hon gått fram till andra flickor som lekt för sig själva och överräckt någon leksak till dem. Efteråt har hon kunnat leka sida vid sida med dem, vilket har varit lite svårt ganska ofta. (Barn i hennes ålder leker ju inte med varandra än.)

 

Jag hoppas att hon tycker det är lättare att vara med andra barn nästa år. För i augusti är det inskolning...

Sedan jag lärde AA att backa ner för trappan förra veckan vill hon göra det hela tiden. Hon har själv inte full koll därför måste man passa henne.

 

Hon verkar mest tycka att det är roligt eftersom hon tar sig ner halva trappan för att klättra upp igen och sedan tar sig ner igen för att klättra upp.

 

Tidigare har hon inte gått fram till trappavsatsen. Nu är det nog dags att sätta upp grinden så att man slipper passa henne hela tiden när man är på övervåningen.

AA kan redan be om hjälp att snyta sig. Hon säger "näsa" på kantonesiska, sätter näsan i vädret och snörvlar lite. Sedan kan hon faktiskt fräsa när man håller papper framför näsan.

 

Jag antar att det är något hon lärt sig av B som säger "snorig" och nuförtiden får hämta papper själv i badrummet.

AA kan hoppa sedan någon vecka tillbaka. B har lärt henne att hoppa i soffan och sängen. (Båda möblerna ska bytas ut om något eller ett par år.)

 

Jag minns att B böjde på knäna väldigt länge i stället för att hoppa eftersom hon inte kunde göra det än.

Till en början gjorde AA precis samma sak, men det tog inte lång tid innan hon hade listat ut hur man hoppar.

 

Jag antar att det är lättare när man på nära håll och hela tiden kan studera hur storasyster gör.