The Way the Cookie Crumbles...

För första gången på många, många år har jag varit så pass sjuk att jag stannade hemma från jobbet igår. Sist jag stannade hemma för att jag var sjuk var nog någon gång i början av mellanstadiet.

Visst har jag gått till jobbet när jag varit lite småkrasslig tidigare; förkylning, hosta, snuva...

Jag och syster var ofta sjuka när vi var små. Antagligens smittade vi varandra. Mamma minns det som en mycket jobbig tid. Eftersom pappa var borta mycket tog hon hand om oss ensam.

När vi blev äldre visade det sig att det hade satt spår i mamma. Så fort vi var lite sjuka eller småförkylda tyckte hon att det var vårt egna fel, som om vi hade orsakat sjukdomen själva på något sätt. Trots det var vi nästan aldrig så sjuka att vi stannade hemma från skolan.

Vad jag kan minnas har aldrig någon tagit hand om mig när jag har varit sjuk, men då minns jag inte mina första år. Så när jag är sjuk vill A gärna ta hand om mig så som hans mamma tog hand om honom när han var yngre och sjuk. Visst låter det härligt att få ligga i sängen och läsa eller titta på film på laptopen samtidigt som man blir omhändertagen. Nu lyckades jag bli sjuk när han är bortrest så nu är allt som vanligt - jag tar hand om mig själv. Antagligen inte på bästa sätt dock...

Men jag vet ändå att det hade slutat med att jag hade varit uppe och A hade föreslagit att jag skulle lägga mig igen. Jag är så rastlös att jag knappt klarar av att vara sjuk eftersom jag fort blir uttråkad.