The Way the Cookie Crumbles...

B har nu passerat tvåmånadersstrecket och därför var vi på BVC för läkarkontroll idag.

Först vägdes och mättes hon som vanligt. 4 976 g, 58 cm lång och 38 cm i huvudomfång. Hon ligger mitt på alla kurvorna. Sköterskan sa att det är ovanligt att bebisar följer kurvorna så nära som B gör. Jag gissar att det är medelsvensson till pappa som är anledningen. Själv har jag nog alltid legat (mycket) under alla kurvorna.

Läkaren började med att fråga om B ler mot oss (och hon ler ju så soligt att man smälter) och försökte locka fram ett leende. Eftersom det tog någon halvminut innan hon lyckades hann jag stilla undra vad som skulle hända om B inte kände för att le mot doktorn, men visst log hon. Läkaren kände även på B:s leder och bål, lyssnade på hennes hjärta och tittade på hennes ögon.

Trots att jag varken oroar mig eller funderar på det var det skönt att få höra att allt är som det ska. Alla barn utvecklas i olika takt och jag bryr mig inte alls om B är den sista att hålla upp sitt huvud eller vända på sig. Jag är övertygad om att hon kommer att lära sig det och gör hon inte det så får jag oroa mig då. Livet behöver inte vara en tävling hela tiden - särskilt inte för barn, och framförallt inte för mitt barn.

Just nu skriver jag nästan bara under rubriken"Graviditet/Barn/Föräldraskap" och nästan inte om något annat än B. Det beror på att hela livet har kommit att kretsa kring henne.

Det var jag inte riktigt beredd på. Det kan ju till och med vara svårt att gå på toaletten. Därför känns det ändå bra att jag kan lägga all tid på henne utan att känna skuldkänslor över att andra saker inte blir gjorda. B kommer alltid i första hand.

När vi var på föräldragruppen i förra veckan kunde andra mammor berätta att de var på (minst) en aktivitet om dagen. Då fick jag skuldkänslor eftersom jag var nöjd de dagar vi kom ut på en promenad. Efter lite fundering kom jag dock fram till att aktiviteterna är inte vad B (eller andra barn) behöver. Hon behöver mat, sömn, närhet och en ren blöja - det kan vi föräldrar ge henne. Aktiviteterna är egentligen för föräldrarnas skull. Däremot kan en aktivitet om dagen ge lite struktur åt dagarna och göra att både barn och vuxna kommer i ordning (lite mer än om man är hemma).

I förrgår var vi på BVC för att delta i den nya föräldragruppen. Det var 13 barn och deras mammor samt en pappa. Denna gång kom vi från olika håll i Nacka, men vi hade alla fått vårt första barn i augusti.

Liksom förra gången fick vi presentera oss och berätta om våra graviditeter, förlossningar och första tid med barnet. Vi fick information om olika öppna förskolor som BVC samarbetar med. Sjuksköterskan resonerade även lite kring parförhållandet med ett första barn med i bilden. Sedan satt vi föräldrar kvar och småpratade och bestämde en tid för att ses på öppna förskolan nästa vecka.

Idag hade jag tänkt besöka den öppna förskolan som ligger närmast oss eftersom onsdagar är avsatta för föräldrar med barn på 0-5 månader. Deras tid var kl. 8.30-13. Eftersom B brukar vakna ganska sent är det sällan vi kommer utanför dörren på förmiddagarna. Idag bestämde sig dock B för att vakna "redan" kl. 9 så utan att stressa kom vi iväg kl. 10.30.

Liksom många andra öppna förskolor i kommunen huserar denna i kyrkans lokaler. Promenaden tog cirka 20 minuter. När jag kom fram blev jag lite osäker på om jag kommit rätt eftersom det inte fanns några skyltar, men en brevlåda med förskolans namn avslöjade att jag kommit rätt.

I entrén möttes jag av en glad dam som meddelade att det tyvärr inte var några föräldrar och barn på plats idag. Tidigare onsdagar hade det varit det, men på grund av sjukdomar hade ingen kommit idag. Hon visade mig lokalerna, berättade vad de gjorde där och välkomnade mig nästa gång. Så promenerade vi hem igen.

Vi kom ut på en liten promenad i alla fall och till nästa gång hittar jag. Då hoppas jag att jag får lära känna andra småbarnsföräldrar som bor i närheten.

I vanliga fall byter vi en-två bajsblöjor per dag på B, men under de senaste dagarna har det varit ont om dem. På fyra dagar har A bytt en bajsblöja och idag på femte dagen bytte jag en.

Jag har känt lite oro eftersom B inte bajsat varje dag. Om hon inte bajsade varje dag i vanliga fall hade jag inte oroat mig, men så fort något inte är som vanligt blir jag orolig. Jag tror även att jag fört över min oro till A.

A skojade om att det hade blivit lite av ett lotteri nu, högsta vinsten - en bajsblöja. I vanliga fall slipper jag dem gärna, men nu kände jag, om inte glädje så i alla fall lättnad, över att få byta blöja när hon bajsat. Konstigt glädjeämnen man har...

B tycker inte om varken när man tar på henne mössan eller när man lägger ner henne i barnvagnen. Hon brukar skrika och börja gråta då och ju längre tid som går desto högre skriker hon, men så fort man rullat ut vagnen på uppfarten blir hon tyst. Sedan börjar hon skrika igen om man inte rullat vidare. Så fort man rullar vagnen kan hon ligga och titta och efter en stund brukar hon somna.

Det är lustigt hur hon kan ha en mirakulös förmåga att alltid vakna när vi kommer fram till vår ytterdörr. Det spelar ingen roll hur lång promenad vi tar, men så fort jag rullar barnvagnen uppför vår uppfart och stannar nedanför trädäcket utanför ytterdörren börjar det röra sig under täcket i vagnen. Det kan inte bero på att jag stannar barnvagnen eftersom jag häromdagen gick in till postombudet för att hämta ut ett paket. Då stannade jag vagnen någon minut, men hon vaknade inte, vilket jag hade trott att hon skulle göra.

Under barnvagnspromenaderna försöker jag alltid ta nya vägar så att jag får lära mig nya gatunamn och lära känna närområdet. Förut hittade jag inte så bra, men nu börjar jag få en bild. Förhoppningsvis kommer jag kunna hitta och känna till de närmaste områdena jättebra när B är lite äldre.

Idag har både barn och mamma kollats så att allt är bra.

I eftermiddags var vi på BVC, främst för att sköterskan skulle prata med mig. Jag fick fylla i ett formulär som låg till grund för vår diskussion. Jag tycker att det har fungerat bra hittills och det verkar inte som om jag lider av förlossningsdepression eller mår dåligt på annat sätt. Inte för att jag misstänkte det.

Dessutom vägdes och mättes B som vanligt. Hon väger drygt 4 500 g, är 56 cm lång och huvudomfånget är 38. Huvudomfånget ligger nu lite över kurvan för medel och hennes vikt ligger på kurvan medan längden fortfarande ligger något över.
Sköterskan tycker att B liknar A, men att hon har mina färger. Dessutom tror hon att B kanske kommer att behålla sina blå ögon när hon blir äldre.

Nu ikväll åkte jag till barnmorskemottagningen för att träffs läkaren och följa upp mitt senaste besök hos barnmorskan. Det verkar som om svullnaden har försvunnit av sig själv. Däremot har jag en liten oläkt springa på en millimeter. Den behöver inte behandlas utan kommer att läka av sig själv. Läkaren påpekade även att jag har torra slemhinnor, vilket är vanligt när man ammar. Därför fick jag en salva mot detta. Eftersom jag druckit mycket vatten och inte märkt av de torra slemhinnorna väntar jag med att använda salvan.

I dag begav vi oss till BVC igen för att delta i föräldragruppen som bildats för de barn som föddes i augusti och som bor i vår del av Nacka kommun. Tyvärr var det två barn (och deras föräldrar) som inte kunde komma idag så då blev vi bara tre barn kvar. Det beslutades att gruppen ska slås ihop med den vanliga augustigruppen för resten av Nacka.

Sköterskan presenterade syftet med föräldragrupper, föräldrarna presenterade sig och fick berätta om sina graviditeter, förlossningar och första tid med barnet. Det var ett kort möte eftersom vi ska tillbaka nästa måndag och göra samma sak med den andra föräldragruppen. Efteråt stannade vi kvar en stund för att småprata. Det var trevligt att träffa föräldrar med barn i samma ålder som B och att få höra deras upplevelser.

I dag har A och jag varit tillsammans åtta år. Inte heller denna årsdag firades eller uppmärksammades på något särskilt sätt. Det känns inte alls lika viktigt när man har en bebis. Samtidigt är det givetvis tråkigt att veta att B begränsar oss och att vi hade gjort annorlunda om hon inte funnits, men det säkert en hel del som vi hade gjort annorlunda då.

Förr trodde jag att barn var det starkaste klistret i ett förhållande, särskilt om paret var ogift. Nu känner jag att vi sedan tidigare hade en bra grund och att B blivit ytterligare en hörnsten och möjligtvis ett ännu starkare klister i förhållandet.

Åtta år, ett giftermål, en husrenovering och ett barn... Jag känner mig trygg, älskad och sedd i detta förhållande och behöver ingen present eller fin middag för att bekräfta denna dag. (Det låter nästan som om jag försöker övertyga mig själv och givetvis hade det varit trevligt med middag på restaurang, men prioriteringsordningen har förändrats.)

Under vardagsnätterna tar jag alla byten av blöjor. Om B skulle råka vakna under de cirka 30 minuter som A är uppe innan han åker till jobbet byter han. Under helgnätterna är det dock A som tar nästan alla byten. Det är konstiga är att jag då inte alls orkar gå upp för att byta på B. Däremot finns orken där under vardagsnätterna. Är det för att jag vet att det jag inte har något val? Konstigt hur man funkar...

Igår var jag hos barnmorskan för efterkontroll. Det mesta såg bra ut.

Blodtrycket är liksom tidigare på låg nivå. Blodvärdet, som förmodligen sjönk under acceptabel nivå på grund av att jag förlorade ganska mycket blod under förlossningen, har ökat till normal bra igen. Det känns bra, särskilt eftersom barnmorskan på BB sa att jag borde ta järntabletter. Jag gjorde inte det eftersom järntabletterna gör en hård i magen, i stället började jag med blutsaft igen.

Barnmorskan såg även att jag har ett stygn kvar. Dessutom har jag en liten öm svullnad. Därför fick jag en tid till läkaren nästa vecka. Det känns tryggt att ta reda på vad det är och se om de behöver åtgärdas.

I fredags läste jag äntligen ut Tai-Pan av James Clavell. Det är en bok på 600 sidor så det har tagit ganska lång tid att läsa ut den. Jag började läsa den under semestern, i mitten av juni, och läste ut den först nu alltså.

Boken är en fiktiv, men utspelar sig under det verkliga grundandet av Hongkong. Jag hade svårt att komma in i boken eftersom jag till en början läste korta stycken då och då. Det var först efter en tredjedel av boken som jag kände att jag kommit in i boken, och efter två tredjedelar var jag nästintill fängslad.

Det finns en fortsättningen av boken, Noble house, som jag funderade på att påbörja. Men den är ännu tjockare än Tai-Pan så jag är rädd att det dröjer alltför länge innan jag har läst ut den. Det tråkiga med det är att jag känner karaktärerna väl vid detta laget, men om jag ska läsa fortsättningen framöver kommer jag att få lära känna dem på nytt.

Under amningsstunderna dagtid har jag ofta passat på att läsa eftersom B normalt vill amma minst femton minuter. (Häromkvällen ammade hon nästan en timme.) Att inte kunna göra något och kanske fundera på saker som behöver göras stressar mig så läsning under dessa stunder är jättebra avkoppling.

I lördags ställde vi in utemöblerna i garaget. De har under den senaste tiden inte använts utan stått och tagit emot regn. Vi får väl anse att utesäsongen är över för denna gång...

Jag har en del växter kvar i krukor och balkonglådor utomhus, men det dröjer nog inte länge tills jag tar in eller slänger dem.

Vi har någon slags syrénbuske i rabatten på framsidan. När den har fällt sina löv ska vi flytta den till baksidan så att den förhoppningsvis ska fungera lite som insynsskydd.
Jag kommer då att få mer plats i rabatten och skulle vilja sätta fler tulpanlökar, men då behöver vi åka till en blomsterbutik och jag vet inte om det blir av på ett tag.