The Way the Cookie Crumbles...

Helgen med B krävde en hel del tålamod och energi, men ändå minns jag den för de mysiga stunder vi hade. (Jag som trodde att jag var en obotlig pessimist.) Däremot känns det tungt att börja en ny arbetsvecka när sömn-, energi- och engagemangslagret tömdes. Mer helg, tack!

Vissa veckor kan onsdag redan kännas som fredag, men nu är det äntligen fredag! På riktigt!

Idag ska jag hämta B från förskolan. Det värmer ända in i själen när jag kommer till förskolan och får se B skina upp som en sol när hon får syn på mig. Ett av vardagens guldkorn som gör att allt slit faller av axlarna.

Däremot kan det från stunden vi lämnar gården bli en kamp med gnäll, skrik och tårar. Hon kan vägra gå hem själv och när vi väl kommer hem kan hon tjata om napp och kanin, gnälla oavbrutet och gråta massvis. Det blir en hel del lirkande, tröstande och avledning.

Förvånansvärt kan hämtningarna kännas mycket jobbigare än lämningarna, men jag hämtar endast en dag i veckan (i normala fall) så de eftermiddagarna värdesätter jag högt och försöker använda allt mitt tålamod för att vi ska få en fin stund tillsammans. Stunderna för dem i vardagen är alldeles för få.

Det mesta i vardagen med B funkar ganska bra.

B brukar äta ganska bra. När hon inte tycker om maten, vilket är sällan, får hon i sig mindre. Hon älskar fortfarande att äta frukt och kan äta jättemycket av det. Frukostmackan kan ibland vara krånglig, men får hon ägg eller gröt till går även det bra.

Efter att vi hämtat B från förskolan kan hon vara ganska trött och gnällig. Då tjatar hon på napp och kaninen som hon sover/myser med och vill gärna sitta framför teven. Jag försöker involvera henne i matlagningen. Det tar längre tid, men B verkar tycka det är roligt.

Det brukar gå ganska lätt för mig att somna B. Jag håller mig till rutinen och hon somnar oftast efter några vaggvisor. Så vi får sköna kvällar efter middagen med lite lek eller bad, nattning och därefter egentid.

Mycket mer tid än så får man tyvärr inte med B under vardagarna.

I fredags kom beslutet från Nacka kommun om att vi får montera ett takfönster på vinden. Det var väntat eftersom handläggaren ringt och pratat med A tidigare i veckan. Handläggaren meddelade även att vi inte behöver bygglov för inredning av vinden eller installation av trappan. Detta trots att vi tidigare frågat kommunen och det var just de byggloven vi behövde, däremot vart de då osäkra på behovet av bygglov för takfönster, men vi klagar inte.

Nu är det bara att sköta igång med projektet vinden. Grannarna har redan frågat vad du är vi ska göra eftersom de har blivit meddelade att vi blivit beviljade bygglov, men inte vad det gäller. Vi har tur att ha grannar som är vänliga, trevliga, hjälpsamma, och inte sätter käppar i hjulen för våra projekt.

Eloge även till Nacka kommun för snabb handläggning och kommunikation i processen.

I början av veckan kände jag mig dränkt i stress.
Veckans första morgon kom jag sent till jobbet efter en lämning på grund av trafikläget. Samma dag kom jag hem ganska sent både på grund av jobb och kanske för att jag ville jobba in den förlorade flextiden.
Nästföljande dag stressade jag hem för att laga mat till B. Under middagen fick jag kände jag ett sånt starkt illamående att jag var orolig för att svimma utan att B skulle ha någon annan vuxen till hands. Aldrig har jag upplevt stress så negativt.

Efter sammanbrottet i tisdags har jag känt mig mycket mer lugn och försöker nu inte att stressa upp mig alltför mycket över tider och saker som ska göras.

Under helgerna ställer jag mig nästan alltid frågan varför jobbet får ta så mycket plats i livet. Innan B föddes hade jag inte något emot det, i alla fall inte lika mycket, men nu känns det så otroligt meningslöst att jobba fem dagar för att "leva" två dagar.

Varför får man inte mer tid med det som betyder allra mest i livet? Helgerna känns alltid korta och det är mycket som ska hinnas med. Jag känner mig tröstlös när jag inser att det ska vara på detta sätt i åratal framöver.

Jag vet dock inte hur mycket mer fritid jag skulle behöva för att bli nöjd. Jag skulle vilja göra hushållssysslor och trädgårdsarbete utan att det skulle inkräkta på tiden med B.

Första veckan med lämningar och hämtningar har gått fort. Det blev inte enligt vårt planerade schema eftersom A var inbokad på möten och andra jobb,aktiviteter vissa lämnings- och hämtningstider. Det har dock fungerat bra och B är inte heller ledsen när vi lämnar henne om morgnarna.

Det hörs att B drömmer en del nuförtiden. Då och då hör vi henne prata i sömnen. Häromkvällen ojade hon sig så bekymrat att vi verkligen trodde hon var vaken. Det är lite sött när hon pratar i sömnen. Gissar på att det är alla intryck som hon får under dagen som ska processas.

Helgen blev intensiv med besök av svärmor och tvåårskalas.

Vi hade bjudit in de vänner som har barn för att fira att B fyllt två år. Det var 15 vuxna och tio barn. Det var ganska intensivt, men roligt. Vi ordnade så att man kunde plocka ihop sin egen pastasallad och bjöd på alkoholfri bål, fruktsallad, inköpta tårtor.

Vi hade förberett fiskdamm för barnen. I andra änden av fiskspöet fick de en påse med torkad frukt och en pixi-bok (godis och en leksak för de lite äldre barnen). Jag var osäker på om barnen var för små för denna lek, men de verkade tycka att det var roligt.

A börjar jobba igen och B ska gå i förskolan enligt det schema vi planerat. Jag kommer att lämna henne tre morgnar och hämta henne en eftermiddag i veckan eftersom det funkar bäst med mitt jobb. A lämnar två morgnar och hämtar två eftermiddagar, och mina föräldrar kommer att hämta henne något tidigare de två återstående efterdagarna. Både A och jag går ner något i arbetstid för att B inte ska behöva gå så långa dagar, särskilt inte nu i början.

I morse lämnade jag B och hon var lite missnöjd på väg till förskolan och vid själva lämningen, men det var varken skrik eller gråt. Det stack ändå till i hjärtat.

Nu får vi se hur lämnings- och hämtningshjulet snurrar. Sedan får vi se hur det blir med vabbandet.