På egen hand på övervåningen
Fram till för bara någon månad sedan vågade B inte gå upp till övervåningen ensam om inte någon redan var där. Om hon behövde eller ville ha något från övervåningen, till exempel sitt rum, ville hon att vi skulle följa med henne eller hämta det åt henne.
Jag har under de senaste veckorna tyckt mig märka att hon på eget initiativ gått upp på övervåningen på egen hand. Hon har gått upp både när hon inte vetat om att jag varit där och när vi andra familjemedlemmar varit på nedervåningen.
Så i fredags "testade" jag henne. Jag hade då hämtat hem barnen från förskolan och jag bytte sedan om på övervåningen. Både barnen och Cookie följde med. Innan vi gick ner igen råkade jag stänga in Cookie i A och mitt sovrum. Jag upptäckte detta först när vi var på nedervåningen och Cookie jamade. Så jag bad B gå upp för att släppa ut Cookie och det gjorde hon utan att säga mer än "okej".
Jag tycker att det känns som ett stort framsteg för B att inte vara rädd i sitt eget hem. Dessutom underlättar det att hon själv kan hämta saker i sitt rum, eller att hon kan hjälpa oss med saker på övervåningen.
Farväl utan tårar
Vilken lättnad att få lämna AA när hon inte är ledsen. I torsdags var det trolldag på förskolan så när jag lämnade barnen, och framförallt AA, försökte jag påtala vilken spännande dag de hade att se fram emot.
AA har först lite nedstämd och klängig när jag hade hängt upp hennes ytterkläder och hon trodde att jag skulle gå. Men när vi hade pratade lite om trolldagen och hur vi skulle säga hej då hoppas hon glatt omkring.
Först kramades och pussades vi. Därefter vinkade jag till henne utanför fönstret och AA vinkade glatt tillbaka. Sedan sprang hon iväg för att leta upp pedagogen.
Vilken lättnad att kunna gå ifrån förskolan utan en liten klump i bröstet som jag tidigare gjort varje gång jag lämnat och AA gråtit och skrikit upprört.
Nu ska man nog inte tro att det är nu förändringen skett utan det kan nog vara så att vi är tillbaka till de svåra lämningarna igen nästa vecka. Men det kanske finns hopp om att lämningarna blir lättare framöver.
Perfekta tänder?
I fredags var B på tandläkarbesök, hennes tredje och femårskontroll.
Hon hade varit lite orolig inför detta och trodde att hon skulle få både spruta och något illasmakande i munnen. Jag vet inte om hon hade hört det från kompisarna på förskolan.
Hon slappnade av när tandläkaren berättade att hon inte skulle få någon spruta och gapade stort. Hon lekte till och med rutschkana i tandläkarstolen, så förhoppningsvis har AA, som var med, inte heller tandläkarskräck.
Vi fick veta att B:s tänder ser fina ut, att hon inte har något överbett och att vi sköter tandborstningen jättebra. Så skönt att veta.
Förut har A och jag skojat om att barnen skulle ärva de sämsta egenskaperna av oss båda och då har vi sagt att de skulle ärva A:s tänder. A har behövt justera tänderna med bland annat tandställning medan jag har ganska jämna tänder.
Äntligen strumpor på
...på förskolan i alla fall.
Sedan några veckor tillbaka behåller B strumporna på när hon är på förskolan. Ända sedan hon började på förskolan har hon alltid tagit av sig strumporna när hon kommit in trots att vi försökt få henne att behålla dem på. (Hon tar fortfarande av sig strumporna när vi kommit hem.)
När jag frågade varför hon har strumpor på sig nu svarade hon att pedagogerna sagt att man kan få glas i foten om man inte har strumpor. Detta hände B för nästan ett år sedan när hon gjorde pepparkakor i förskolans kök. Att hon börjat med strumpor nu kanske beror på att julen närmar sig och att de pratat om pepparkaksbak.
Ny nattningsritual med AA
Sedan några månader tillbaka vill AA alltid ha med sin docka (som hon även kallar "bebis") vid nattningen. (Hon ville i början ta med sig dockan överallt, men accepterade att dockan fick stanna hemma när vi lämnade huset. Men vi tillät henne att ta med dockan till förskolan då vi hoppades att den skulle ge henne trygghet. Nu tar hon med sig den dit ibland.)
Sedan ungefär en månad tillbaka vill även AA att vi läser och sjunger för henne vid nattningen. Hon brukar välja en bilderbok och får höra den medan hon dricker välling. Sedan vill hon höra "Trollmors vaggvisa".
Hon brukar fortfarande känna med sina fingrar på mina örsnibbar medan hon somnar. Jag tror A har vant henne vid att inte göra det längre.
När hon somnat brukar hon ytterligare en stund försäkra sig om att vi är kvar genom att känna efter oss. Och rör vi oss kommer händerna direkt för att hålla oss kvar ytterligare en stund.
Försöker man gå från henne "för tidigt" märker man att hon blir mer orolig och håller oss kvar vid minsta rörelse. Därför försöker jag stanna och ligga stilla en stund efter att hon somnat för att hon ska känna sig trygg.
Helg utan avkoppling
Att under en rätt tuff arbetsvecka veta att en helg ensam med barnen inväntade kändes inte det minsta avkopplande. Under lördagseftermiddagen fick jag i alla fall lite avlastning från mina föräldrar och slapp laga middag.
Det blev inte så många timmars sömn som hade behövts för min del eftersom en del hushållssysslor återstod på kvällarna. Dessutom förberedde jag efterföljande morgon för att det skulle avlöpa smidigare.
Trots det uppstod en del konflikter och barnen var inte alltid samarbetsvilliga. Att ensam sköta matlagning och hushåll ledde även till mindre tid för lek och mys än tänkt.
När AA sedan inte ville sova middag på lördagen såg jag hur en och en halv timmes egen tid försvann. Hon somnade dock på andra försöket och jag kunde få lite gjort.
Det kändes härligt att få ligga mellan mina två tryggt sovande barn! Men att sova mellan två barn som väckte mig (trots att de själva sov) ledde till ganska störd sömn. De sov dock bra båda två.
Otörstig
AA får ofta i sig så lite vätska att hon blir hård i magen. Det är nästintill omöjligt att få henne att dricka när hon inte vill. Det konstiga är att hon själv inte verkar känna sig törstig.
Får hon söt dryck, till exempel juice, lättdryck eller saft, dricker hon nästan alltid gärna. Men samtidigt vill vi såklart inte att hon vänjer sig vid att alltid få söta drycker. Vi har alltid serverat mjölk eller vatten utom när det är kalas eller när vi haft gäster.
Jag hoppas vi kan få goda råd från BVC-sköterskan när B ska dit för sin femårskontroll om ett par veckor.
En vecka på Kreta
Vi är ganska nyss hemkomna från en veckas semester på Kreta. Det var Vings sista vecka för säsongen och för oss var det helt rätt tid att åka - AA hade skolats in på förskolan och jag hade landat i nya jobbet.
Flygresan på drygt tre timmar var inte för långt. Däremot var busstransfern (drygt två timmar) till hotellet för lång på krokiga och ojämna vägar. På ditvägen väcktes AA när bussen abrupt och hårt krängde till. Sedan grät och skrek hon i över en halvtimme att hon ville "hem till Häckvägen". På hemvägen kräktes B efter en halvtimme.
Men resmålet var ändå värt all möda. Vi bodde på Sunwing Makrigialos Beach. Stranden med finkornig mjuk sand var långgrund och havet hade perfekt temperatur för bad.
Det finns inte mycket att se och göra i området, så det passade trötta föräldrar och bad- och leksugna barn bra. Makrigialos är en sömnig liten by med ett fåtal butiker och några restauranger
En av dagarna åkte vi till Europas sydligaste stag, Ierapetra, men det fanns inte så mycket mer att se där: ett fort som man inte fick gå in i och en moské som vi inte bemödade oss att ta oss till. Vi hade tänkt ta oss till staden samma dag som det var marknad, men den morgonen kom bussen aldrig.
Klimatet var nästan perfekt: soligt, runt 22 grader och fläktande till brisiga vindar. Något kylare upplevdes det vissa kvällar.
Vi hade Sunwing inclusive: frukost alla dagar samt lunch och middag fem dagar. Maten var okej, men verkligen inte mer och upplevdes efter bara en dag likartad.
Hotellet var bra. Det var rent i rummen, vid poolområdet och i restaurangen. Nackdelen var att det var ganska jobbigt att ta sig fram med barnvagn eftersom det var många halvtrappor och våningsplan som inte nåddes med hiss. Dessutom gjorde höjdskillnaderna utomhus att ramperna/backarna var branta och omvägar kunde vara lite långa.
Vill inte vara storasyster
Ibland säger B att hon önskar att hon inte var storasyster, att hon inte hade haft någon lillasyster eller att AA inte fanns. Det känns givetvis väldigt sorgligt att höra, men samtidigt förstår jag henne.
Innan AA fanns fick B all vår uppmärksamhet och helt klart mycket färre tillsägelser. Idag gör hon ofta oss irriterade och stressade genom att reta upp lillasyster. B ser inte sin egen del i detta och trots att vi förklarar tror jag inte att hon förstår.
Sedan är AA ett väldigt känsligt barn som gör oss föräldrar stressade, vilket självklart medför att även vårt tålamod med B minskar.
Vi förklarar för B varför det är bra att ha ett syskon: att hon aldrig behöver vara ensam, alltid har sällskap och någon leka med. Dessutom hoppas jag självklart att de kommer att ha ännu mer glädje av varandra när de blir lite äldre.
Glädje att ge
B har länge glatt sig åt att även ge presenter. Jag vet inte om det kommer sig av att vi alltid har låtit henne vara den som överlämnar presenten när vi givit till varandra eller till andra inom den närmaste släkten. Hon har även ofta varit den som fått öppna många av dessa presenter.
Hennes mormor fyllde år i slutet av förra månaden, men eftersom hon varit bortrest träffade barnen inte henne förrän i förra veckan. Det gav oss tid att komma på och göra klart presenten: magneter i form av fjärilar som B själv fick i födelsedagspresent. Dessa skulle målas och dekoreras.
B var väldigt glad att få ge bort magneterna eftersom hon "får se dem varje gång hos mormor". Hon längtade efter att få ge bort dem och frågade länge när det var dags att träffa mormor igen.
Och vilket firande mormor fick sen! Redan när hon kom till förskolan för att hämta barnen började B sjunga både "ja må hon leva" och "happy birthday". Sedan fortsatte det med sång och presenter här hemma.
En femåring i huset
Det är nu två veckor sedan B fyllde fem år.
På födelsedagen fick hon sång och presenter på sängen. Efter frukost och lek hämtades farmors presenter hos postombudet. På eftermiddagen firades hon med tårta tillsammans med mormor och morfar. Till middag hade B önskat stekta nudlar, vilket morfar tillagade, men B hade föredragit avhämtning hos thai-vagnen.
Till dagen därpå hade vi bjudit in åtta barn, sex från hennes förskoleavdelning och två från en annan, på kalas. Fyra hade tackat ja, men ett fick förhinder så det blev ett litet och hanterbart barnkalas. Vi hade ordnat disco i B:s rum och sedan fiskdamm. Barnen lekte även själva fint utan oss vuxnas inblandning.
Även en vecka före födelsedagen firades hon av sin moster och hennes familj eftersom de inte kunde vara med på födelsedagen.
B verkade nöjd över att ha blivit firad så många dagar och undrade om hon även skulle firas dagen efter kalaset. Hon verkade dessutom nöd med sina födelsedagspresenter. Av oss fick hon en radiostyrd bil, ett Star Wars-svärd och en kikare.
Första vabbet
Igår vabbade jag för första gången. När vi kom till förskolan blev AA hemskickad av pedagogen eftersom hon har höstblåsor. Vi har trott att det är (en värre variant av) hennes vanliga hudirritation eftersom den har visat sig runt handleder och på benen där den brukar förekomma.
AA hade inte alls något emot att gå hem igen. När vi kommit hem sökte jag information på 1177 Vårdguiden för att se om det fanns något vi kunde göra för AA. Där framgår att barn inte behöver stanna hemma från förskolan eftersom vissa barn med höstblåsor inte uppvisar några symptom alls. Då läste jag förskolans sjukdomspolicy som upplyste att medtagna barn och inte kan delta i verksamheten ska vara hemma.
Att gå tillbaka till förskolan med AA kändes uteslutet då jag redan talat om för henne att vi skulle vara hemma och hon gladdes år det. Men det kändes olustigt att vabba i onödan. Bara att vabba i sig kändes konstigt, men jag såg fram emot att få en dag med AA då jag märkt att hon på sistone blivit pappig.
Jag är mycket tacksam över att jag fick en mysig dag med AA, men hoppas att det inte blir alltför mycket vabbande i höst och i framtiden.
Tårfyllt farväl
Igår var första gången på en vecka som jag lämnade barnen på förskolan. Rent praktiskt gick allt smidigt utom att vi var lite sena.
Redan när vi var hemma berättade AA att hon ville vara med mamma, att hon ville vara hemma på Häckvägen med mamma och att hon inte ville gå till dagis. Ju längre morgonen gick desto oftare upprepade hon detta. Trots detta gjorde hon som hon blev tillsagd, klädde på sig och gick hemifrån, utan att protestera.
På hela vägen till förskolan upprepade hon att hon ville vara hemma på Häckvägen, men gick ändå till förskolan. Ett par gånger sa hon att hon ville bli buren.
När vi kom fram till förskolan var hon ledsen och hennes ögon tårfyllda. Hon fortsatte att upprepa det hon sagt hela morgonen samtidigt som vi gick in på förskolan och tog av skor och jacka. Och hon fortsatte med detta när hon klättrade upp i pedagogvikariens knä, men lade även till att hon ville bli hämtad av pappa och hämtade av mormor och morfar.
Jag är tacksam över att AA inte klamrade sig fast vid mig, som hon gjort med A, glad över att hon kunde finna trygghet hos en annan vuxen och så otroligt ledsen över att behöva lämna en så olycklig dotter på förskolan och som så tydligt uttrycker att hon vill vara med mig. Samtidigt vet jag att hon trivs och tycker om att vara på förskolan. I måndags, då barnen var hemma med A, som de kommer att vara i höst, hade hon berättar att hon ville till förskolan.
Hoppa tidigt
AA kunde hoppa redan förra sommaren när hon var drygt ett år. B var över två och ett halvt år när hon kunde hoppa.
Jag vet inte om AA lärde sig genom att se på B.
Hon har ju alltid sett att B (med vår tillåtelse) hoppat i soffan och gästsängen. Vi har tillåtit detta då vi anser att möblerna gjort sitt och ska bytas ut inom några år. AA har såklart iakttagit detta och kanske även tagit det till sig.
Eller kanske lärde hon sig genom att vara på en studsmatta tidigt.
Redan innan AA fyllde ett år fick hon leka på grannens studsmatta och se de andra barnen hoppa där. Sedan dess ville hon vara på studsmattan när vi varit hos grannarna.
Eller så hade hon helt enkelt hade hoppandet inom sig.
AA hoppar omkring när hon är glad. Hon är överlycklig på vår egna studsmatta och hoppar mer än gärna.
Men hon kan även hoppa i frustration eller ilska.
Inskolad och klar?
Efter förra veckans inskolning är AA på förskolan utan förälder denna vecka. Vi fick först i måndags veta att hon även ska vara där lite kortare dagar denna vecka. Jag tycker att det är bra för AA att få en lite lugnare start, men det var dåligt att vi inte informerades tidigare.
Det har varit blandade känslor för AA att vara där utan förälder. I måndags och tisdags vinkade hon glatt när vi lämnade henne, men senare under dagarna har hon vid något tillfälle gråtit efter oss och en gång efter B när hon såg henne.
Igår ville hon däremot inte släppa taget när A skulle lämna henne. Men en annan framgång var att pedagogen fick byta blöja efter mellanmålet på eftermiddagen. Det gick även bra att mormor och morfar hämtade henne, från hon i förrgår sa att hon inte ville det.
Sommar med sovmorgnar
Av någon anledning har barnen sovit längre om morgnarna i sommar. Vi är mycket tacksamma över detta.
Fastän vi lagt dem som vanligt har de sovit länge. Vi har försökt hålla på rutinerna med tider kring mat och nattning och det har endast varit i undantagsfall som de har fått lägga sig senare än vanligt.
Kanske har vi tröttat ut dem med utflykter under dagarna eller så har de båda varit i tillväxtfas och därför behövt sova mycket.
Det var inte sovmorgon varje morgon, men många av senaste månadens morgnar har vi fått sova till klockan halv åtta-åtta och ibland framåt halv nio.
Nu när förskolan börjat igen har de redan innan återgått till tidiga morgnar, klockan sex-halv sju. För barnen räcker det för att komma i tid till förskolan, men vi föräldrar kommer behöva gå upp ännu tidigare vissa morgnar när vi jobbar eller tränar.
Inskolning av den lilla
A har fått vara med på AA:s inskolning eftersom jag tycker att jag är för känslosam (och kanske även mesig).
Det började med två timmars besök i tisdags. Det var som ett besök på öppna förskolan för AA, så det var inga konstigheter, utom att B och jag vinkade hej då hemma.
Övriga dagar är det kl. 9-14.30. Både i onsdags och igår har det gått bra. AA älskar samlingarna med sång- och fruktstund. Och hon leker glatt utan att hänga alltför mycket på A. I tisdags somnade hon sist under vilostunden, men de lade sig tidigare än hon är van vid. Igår kunde hon inte sova alls på grund av spring och oväsen från andra.
Idag är sista dagen som A är med AA på förskolan. Även B började idag. På måndag ska de vara där utan föräldrar. Det blir intressant att höra hur det gått.
Vi har blivit med studsmatta
Jag trodde (och hoppades) att vi aldrig skulle få in en studsmatta på tomten.
Men för två veckor sedan övertalade A mig om att vi skulle köpa en, förvisso liten, men ändå påtaglig. Hans argument var att barnen alltid har varit sams när de hoppat på (andras) studsmatta och att vi då inte behöver roa/aktivera dem.
Argument som verkligen bet på mig eftersom jag ofta är i trädgården och pysslar när det är fint väder. Barnen vill nästan alltid gå till lekplatsen och är de kvar på tomten behöver man ändå leka eller se efter dem.
Riktigt så bra blev det såklart inte. Barnen är ofta sams, men de kräver ändå en hel del uppsikt för att undvika konflikter och skaderisk när de är på studsmattan.
Redo för förskolan?
Det känns som AA är så redo för förskolan som hon kan bli. Tidigare har jag trott att hon aldrig kommer att kännas redo för förskolan.
Den sista tiden när A lämnade B på förskolan stod AA utanför grinden och grät när de skulle gå därifrån eftersom hon ville vara kvar på förskolan. Jag hoppas att det inte blir tvärtom i höst när hon börjat.
AA har förstått att hon kommer att gå på avdelningen, Myran, och att vi kommer att lämna henne där för att gå till jobbet. Hon kan berätta att hon på förskolan kommer att leka och sova med de andra barnen. Sedan kommer vi för att hämta henne.
Däremot är jag fortfarande lite orolig för den sociala biten. AA är fortfarande inte så bra på att interagera med andra barn, men vi får se det som att det är det hon ska lära sig där.
Utmattande bilsemester
Efter nästan en veckas bilsemester (Vi kom hem i söndags.) kände jag mig utmattad och önskade mig mest av allt att få vila upp mig på semester utan barn.
Efter några dagar hemma, tillbaka i våra fasta tider för näringsintag och återhämtning, inser jag att rutinerna gör livet mycket lättare för oss föräldrar (och kanske även för barnen). Om jag förr älskade att se och uppleva nya platser och i princip kunde leva på resande fot, finner jag nu trygghet och harmoni hemma, även om det finns många "måsten".
