The Way the Cookie Crumbles...

Trots att AA försiktig är hon ganska klumpig. Hon ramlar ofta eftersom hon snubblar på grund av oförsiktighet eller brist på uppmärksamhet.

A tror att det kan bero på att hon växer mycket just nu och inte har koll på sin kropp. Jag undrar om det beror på att hon inte är så motorisk.

Andra barn i hennes ålder cyklar obehindrat medan AA är långt därifrån. Det kan också vara så att hon inte riktigt vågar cykla eller är försiktig.

Däremot är AA på en helt annan intellektuell nivå än jag hade förväntat mig av en snart fyraåring. Hon kan/vet redan en hel del, t.ex. om kroppens funktioner. Hon kan prata om framtiden på ett realistiskt sätt, t.ex. vad hon ska göra och hur hon kommer tänka om 20-30 år. Hon kan resonera, och sätta sig in i andras situation lika mycket som B.

Om det fortsätter så här kommer vi nog att ha djupa diskussioner och komplicerade argumentationer i tonåren.

På sista tiden har barnen varit tröttare än vanligt. Det har inte varit ovanligt att de fortsatt att sova när vi stigit upp för att antingen gå till jobbet eller förbereda frukost till dem.

Det är dock lite vanligare nu att AA vaknar när vi stiger upp. Tidigare fortsatte hon nästan alltid  att sova. Det kanske beror på att hon behöver lite mindre sömn när hon blivit lite äldre.

Men på helgerna sover de inte särskilt länge. Då har vi inte fått sova mer än 10-30 minuter längre än på vardagarna.

Jag undrar vad deras trötthet beror på. Jag trodde att de skulle vakna ännu tidigare när det blivit ljusare på morgnarna. Kanske är de båda två i tillväxtfaser.

Jag hoppas att de kommer att vänja sig vid att sova längre i sommar liksom de gjort de två senaste somrarna.

Igår var jag på utvecklingssamtal med B. Det var inga större nyheter sedan höstens samtal då A var där.

Det går bra för B i både svenska och matte.

Den ansvariga läraren i matte hade kryssat i att B är i mål med alla läsårets moment inom ämnet.

I svenska har de haft ett slags diagnostiskt prov på vilket B haft alla rätt. (Så stolt!) Dessutom hade hon i ett grupparbete blivit utvald att skriva av läraren. Efteråt frågade jag B om hon tyckte det var tråkigt i svenskan eftersom hon redan kan läsa och skriva så mycket, men det tycker hon inte. Känns skönt att veta.

Det togs upp att B blivit retad av ett annat barn och att om det händer i framtiden kan hon försöka säga till klasskamraten själv eller berätta för en vuxen meddetsamma.

Det läraren reagerade på var att B i det förberedande samtalet med mig berättat att hon inte har någon kompis. Hon frågade B om hon tycker det är jobbigt, vilket hon inte tycker. Det B menar är att hon inte har någon bästis. Hon leker med olika barn och väljer fortfarande leken i första hand.

Senare i veckan ska vi få information om den nya klassens sammansättning. Lärarens sa att B skulle få med sig många klasskamrater från nuvarande klass. Det tror jag kan vara bra för B.

Hittills under vårterminen har det nästintill inte varit några kalas för barnen att gå på. Jag reflekterade över det för ett tag sedan och tänkte att det ändå var lite skönt, men oroade mig lite för presentlagret som jag köpt på mig.

Det visade sig att många fyller år på senvåren. Nu har vi fullständigt bombarderats av inbjudningar och framöver blir det i snitt mer än ett kalas i veckan.

Skönt att lagret kommer till användning. Och än så länge är det inga kalaskrockar.

I onsdags var B på prova-på-dag på simfritids som hon börjar på efter sommaren. De har varit i skogen och grillat korv och marshmallow - succé. Därefter var det pyssel och lek i deras lokal i en villakällare som ligger mellan skolan och AA:s förskola.

När B börjar i första klass kommer skola och fritids vara åtskilda. Då har vi valt att hon ska gå på simfritids eftersom de vid slutet av dagen leker vid fotbollsplanen bredvid AA:s förskola.

Som namnet antyder går de till simhallen, men bara ibland. De hittar på alla möjliga aktiviteter: spelar fotboll, åker skridskor, klättrar, åker till olika lekplatser och ställen i Nacka, m.m.

Det betyder även att de inte kommer vara eller utgå från sin lokal. Därför kommer B behöva ta med sig extrakläder, vattenflaska och annat som man kan behöva.

Till hösten kommer det att vara totalt 50 barn från första och tredje klass från skolan, (De har endast barn från B:s skola.) varav nio förstaklassare och sju av dessa är flickor. B känner till alla som börjar i höst.

B är redan peppad att börja och vi tror att simfritids kommer att passa henne väldigt bra eftersom det kommer att aktivera henne fysiskt. Däremot är vi osäkra på om AA i framtiden ska börja för eftersom hon föredrar mer stilla lek. Men det får vi se då.

Vi har även hört väldigt gott om simfritids samtidigt som att fritidsverksamheten på skolan (efter förskoleklass) tydligen inte är så bra (kanske jämfört med förskoleklass - för just nu är vi väldigt nöjda). 

Den varade nästan sju år.

Idag tog vi bort det sista kännetecknet för småbarnstiden hemma hos oss - skötbordet (eller i vårt fall en skötbädd). A skojade om att det var dags att korka upp champagnen. Men även om det inte firas så innebär det ändå slutet av en rätt prövande tid med för lite sömn, huvudsaklig fokus på barnen och brist på par- och egentid.

När vi haft möjlighet, och det har tilltagit sista tiden, har vi ordnat och prioriterat partid. Det är egentiden som är otillräcklig, särskilt för mig, tror jag. Jag behöver ensamhet för återhämtning - jag har upptäckt det först på senare tid och mer nu än före barnen fanns.

Jag förstår att jag kommer sakna småbarnsåren, men just nu känner jag lättnad.

Det skär i hjärtat att få höra från B att hon inte vill gå till skolan för att några barn säger dumma saker till henne. Hon verkar tack och lov inte må jättedåligt över det och vi har inte behövt övertala henne att gå till skolan.

När jag frågade så svarade hon att hon inte sagt till någon vuxen på skolan när det hänt. För länge sedan har hon gjort det; när ett av barnen retat henne för hennes namn. Hon upplever att det inte gjorde någon skillnad - samma barn har fortsatt reta henne. Därför har hon inte gått till någon vuxen nu.

När det gäller detta barn så retar han nog inte bara henne utan är så mot alla. Pedagogerna tycker att han har attitydsproblem. Däremot är det ytterligare en eller två flickor som nu kallar henne elaka attribut. Hon vill inte berätta vilka klasskamrater det handlar om.

Jag har tagit upp det med fritidspedagogerna och de hade inte sett eller märkt något. De påpekade att det är viktigt att B pratar med dem så fort det händer. Och redan nästa skoldag pratade de med B som berättade vem det handlade om och pratade därefter med detta barn.

Det känns jättebra att de agerar så snabbt och tar det så allvarligt. Dessutom återkopplade de direkt till mig per e-post. Jag pratade med B och hon tycker att det känns bra att gå till skolan och kommer att gå till en vuxen om det händer igen.

För några veckor sedan introducerade A Pokémon GO för B. Att få ut henne ur huset för promenad eller cykeltur har sedan dess inte varit något problem. Kanske tvärtom eftersom hon ibland varit överdrivet engagerad.

Nackdelen är att B frågar efter telefonen när vi sitter i bilen och ibland även hemma. Efter några dagar utan spel verkar hon "glömma bort" det, så det gäller att hitta en lagom nivå.

Bland de många ställen som man kan ta sig till finns lekplatser där det även blir en stunds lek. Det passar bra då även AA får ut något av turerna.

Igår när jag hämtade AA fick jag veta att hon till hösten ska byta avdelning tillsammans med många kompisar på nuvarande avdelning. Det i sig kändes helt naturligt, men jag hade föredragit att få informationen skriftligt. När jag efterfrågade detta fick jag en motfråga om vilken information jag ville ha utöver den som lämnats.

När jag frågade vilka kompisar hon skulle få med sig räknades ett flertal namn upp, men ingen som AA berättat att hon lekt särskilt mycket med. Kanske inte konstigt eftersom många av de kompisar AA leker med är året äldre.

Jag hoppas att hon kommer trivas på den nya avdelningen trots detta. Eftersom det redan går äldre barn där kommer hon troligtvis utvecklas och få utmaningar.

Överinskolning sker före sommaren och sköts som vanligt av personalen utan att föräldrar behöver medverka.

Att min första reaktion var negativ beror nog mer på mig själv, att jag nu för tiden lätt blir stressad och reagerar med oro.

Sedan ett par veckor har AA inte haft några problem att bajsa. Den sista tiden dessförinnan räknade vi dagarna sedan hon uträttat sina behov så att vi skulle hinna ge henne medicin innan hon skulle få eventuella problem.

Vi har sedan någon månad gett AA havremjölk i stället för vanlig. Den är dock smaksatt med choklad eftersom hon inte tycker om den naturliga smaken. I övrigt får hon apelsinjuice att dricka. Tyvärr vägrar hon vatten (inte heller B är särskilt förtjust i det).

Vi har även bytt ut den vanliga fruktyoghurten mot laktosfri fruktyoghurt. Därutöver har vi inte uteslutit några andra produkter med laktos. Snart kanske hon får testa ägg igen...?

A tror att det blivit bättre tack vare att AA får i sig mer vätska. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro... Men är så glad att AA mår bra och att magen fungerar normalt.

Sedan knappt en vecka använder hon dessutom pottan för båda ärendena. Snart slipper vi blöjor och kan avveckla skötbordet.

Det känns främmande att tänka tillbaka på när vi helt obekymrat lämnade B på skidskola första gången när hon var tre år. Ingen separationsångest och inga tårar, men stor nyfikenhet och glädje.

Sedan dess har hon gått i skidskola varje år. I år undrade hon varför hon behövde gå eftersom hon redan kan åka.

Och hon kan åka! Vi kunde ta med henne till alla nedfarter som jag åker. Men hon plogar en hel del så nästa steg är att svänga med raka skidor, vilket de övade på med skidskolan nu senast.

Dessutom ger skidlektionen A och mig en möjlighet att åka tillsammans.

Förra veckan var vi på skidsemester i Järvsö. Det var en härlig vecka med familjen och skidåkning. 

Vi hade anmält AA till skidskola efter övertalning/pepp och hon såg fram emot det. Men som vanligt fick hon kalla fötter strax innan det var dags.

Vi lyckades få iväg henne på den första lektionen, men när de två andra barnen inte klarade att vara med blev hon ensam kvar med tre skidlärare. Hon kämpade tappert i 45 min tills hon ramlade i knappliften och bröt ihop. Efteråt sade hon att hon saknade kompisar.

Lektion två gick inte alls bra. Då hängde hon på A hela tiden och hade inte ens följt skidlärarnas instruktioner.

Lektion tre och fyra var A med henne och hon var då aktiv. På den fjärde och sista lektionen var det som om allt föll på plats och hon klarade av att både svänga och bromsa. Efter det kunde hon åka lite i sele med A bakom.

AA tycker att det är väldigt roligt att åka skidor, främst att åka med A. Jag gissar att hon inte behöver anstränga sig då och inte heller vara rädd. Hon tycker om farten, men blir nog rädd och osäker när det är hon själv som styr fart och rörelse.

Det viktigaste är att väcka AA:s glädje för skidåkning så att hon inte motsätter sig eller inte ser charmen i den eftersom vi resten i familjen tycker att det är roligt. Att hon deltog i skidskolan är ett stort framsteg och att åka i sele hade jag inte ens vågat hoppas på.

I förra veckan var A på förskolan för utvecklingssamtal för AA.

Vi fick bekräftat att AA är mogen för sin ålder och tycker om att umgås i mindre grupper. Hon leker på olika sätt med olika kompisar;  vissa pratar hon med och andra leker hon med. I första hand väljer AA lekkamrater och leken sedan. Hon tycker om rollekar, t.ex. doktor-patient, och har lätt för att komma in i pågående lekar - hon kommer in försiktigt på ett fint sätt. Vissa dagar vill hon vara för sig själv och håller sig då för sig själv, vilket hon är nöjd med.

Det var inga överraskningar för oss, mest bekräftelse. AA trivs på förskolan och har inga svårigheter och som förälder är det givetvis skönt att höra.

---

Första sportlovet