The Way the Cookie Crumbles...

Jag saknar att umgås och mysa med B. Visst umgås vi varje dag och myser en del, men det är alltid på AA:s premisser.

 

Antingen kan jag behöva avbryta när AA vaknar eller gnäller, eller så är min rörelsefrihet begränsad när jag bär eller har AA i bärselen. Eller så sover AA och då får jag hyssja åt B så hon inte väcker lillasyster.

 

Jag skulle vilja hitta på något roligt bara vi två, men det är lite svårt när jag fortfarande ammar. Jag kan tänka mig att vi åtminstone kan gå till lekplatsen tillsammans, men hon föredrar nog att vara där med A...

 

Jag tycker det är väldigt tråkigt att vi inte kan leka, mysa och umgås som förr. Jag saknar det. Undrar om hon också gör det.

Nu har jag provat att lämna B på förskolan utan ta med AA några gånger. Det har varit när AA sovit när vi varit redo att gå. Det händer lite då och då, så det är inte flera dagar i följd. Hälften av gångerna har hon fortfarande sovit när jag kommit hem och de andra två gångerna var hon vaken när jag öppnade ytterdörren.

 

Första gången sov AA fortfarande när vi gick ut genom ytterdörren, men när jag låst insåg jag att jag hade glömt B:s stövlar så jag gick in igen för att hämta dem. Tyvärr kärvade dörren en del så jag gissar att AA vaknade av det.

Redan innan jag kommit hem förstod jag att AA var vaken och grät eftersom Cookie satt utanför dörren. Han hade legat och sovit på B:s säng när vi gick. När jag kommit innanför dörren var jag beredd att aldrig prova att göra om det.

 

Andra gången sov AA ytterligare tjugo minuter efter att jag kommit hem.

 

Tredje gången vaknade AA i samband med att B steg upp, men blev trött igen efter att vi ätit frukost. Så jag somnade om henne innan jag gjorde oss redo för att gå. Återigen kärvade ytterdörren, denna gång förmodligen på grund av fukt då det regnade. Gissar att det var orsaken till att AA var vaken när jag kom hem.

 

Igår vaknade AA återigen tidigt, i samband med att B steg upp. Jag somnade om henne efter frukosten och vi lämnade AA hemma när vi gick till förskolan. Hon sov ytterligare en och en halv timme efter att jag kommit hem. Jag hann få en hel del gjort.

 

Slutsats: jag tror det är värt att inte väcka AA när vi går eftersom det är svårt att somna henne. Dessutom vill jag inte störa hennes sömn alltför mycket då hon inte sover jättemycket dagtid. Jag måste (kanske när det blivit kallare) försöka ordna tid så A kan titta om det går att fixa till ytterdörren.

Idag var det AA:s tur att besöka BVC. Hon väger äntligen över fem kilo, 5 020 g, är 58,5 cm lång och har ett huvudomfång på 39,8 cm. Hon följer sina egna kurvor, men är nästan två steg under medelvärdena.

 

AA fick även vaccin mot rotavirus. Jag hoppas att hon inte blir lika påverkad av det denna gång.

 

Sköterskan tycker att AA är stadig och väldigt medveten. Hon gissar att det snart kommer bli svårt att amma AA på grund av att hon kommer vilja vrida på huvudet för att se vad som pågår bakom.

 

Jag har ju lite svårt att tro det eftersom AA de senaste veckorna använt mina bröst som napp. Jag frågade efter tips för att få henne att ta nappen i stället.

Det första visste jag redan: att prova "alla" nappsorter.

Det andra var att lägga ett litet mjukisdjur med tyngd i över nappen när hon sover, men då måste vi titta till henne lite då och då. Problemet är också att AA inte vill ha napp vare sig hon är vaken eller sover.

 

Annars var rådet att härda ut de nio veckor av helamning som återstår. Att få veta att så kort tid återstår gav mig kraft och hopp.

 

Det komiska är att AA sedan under eftermiddagen tar nappen. Det är morfar som väcker AA:s intresse för nappen genom att några gånger stoppa den i hennes mun och sedan dra ut den. Eftersom jag ser antydan till att vilja suga stoppar jag in nappen på henne. Och hon suger kvar nappen! Nu får vi se om det håller i sig.

Jag vet inte om det är jag som inte klarar av att vara tvåbarnsmamma eller om alla tvåbarnsföräkdrar känner så här.

 

Väldigt ofta längtar jag till att barnen blivit lite äldre. Kanske så att AA blivit lika gammal som B är nu och B blivit sex år. Det känns som om livet blir lättare då.

 

Samtidigt som jag hyser denna längtan känner jag att jag vill passa på att njuta av denna tid som aldrig kommer åter. AA är troligtvis min sista bebis och då vill jag så klart mysa med henne så mycket som möjligt.

 

Men ibland känner jag för att "rymma hemifrån" några dagar, liksom A var bortrest några dagar för ett par veckor sedan. Jag skulle vilja ta in på hotell, slippa laga mat, planera hushållssysslor och passa lämnings- och hämtningstider, göra vad jag känner för (shoppa, läsa eller slöa) och sova hur länge jag vill. Och så skulle jag hinna börja sakna mina älskade, söta barn.

 

Det jag troligtvis egentligen saknar är självklart sömn, men också rätten att bestämma över min egen kropp och möjligheten att bestämma över min egen tid. Jag vet att den tiden kommer (kanske snarare än jag tror). Om kanske bara några månader får jag bestämma över min kropp (förhoppningsvis har AA slutat amma då). Och då kommer jag kanske redan sakna denna tid...

Idag var B på BVC för treårskontroll. Sist vi var där var hon ett och ett halvt år.

 

Sköterskan undersökte talet med hjälp av kort på saker (mössa, äpple, potta, napp, bil, boll, penna och mugg) som de pratade om. Sedan fick hon instruktioner om att ge mig två av korten.

 

Därefter mättes hon, 95 cm, och klädde av sig för att vägas, 14,9 kg. Med lite hjälp från mig klädde hon på sig igen och sparkade boll med sköterskan. Sköterskan bad henne även balansera på en linje på golvet, vilket är något man gör först vid fyraårskontrollen.

 

Sedan fick papper och pennor så hon kunde rita och till sist fick hon välja ett klistermärke.

 

B klarade allt väldigt bra själv. Jag satt bredvid och ammade AA.

 

Jag frågade sköterskan om kvällsvällingen. Hon menade att den inte stör matintaget under dagen och att vi kunde fortsätta några månader-ett halvår, särskilt om hon som nu, äter lite dåligt.

 

Däremot kunde vi byta ut den mot en liten kvällsmacka om vi vill sluta med nattblöjan, vilket var min andra fråga. För sköterskan var det viktigast att B är torr dagtid. Men eftersom B själv blir olycklig när hon kissat i blöjan på natten börjar det nog snart bli dags att ta bort den.

 

Min sista fråga handlade om tandläkarbesök. Den första kallelsen ska vara vid tre år så jag kanske måste kontakta Folktandvården.

I veckan har vi haft två mäklare som har tittat på och värderat vårt hus. Vi ska inte sälja! Utan vi var nyfikna på husets värde eftersom alla renoveringar är färdiga nu.

 

Vi fick exakt samma siffra av båda mäklarna. Huset är nu värt cirka 1,4 miljoner mer än vi köpte det för. Troligen hade huset ändå varit miljonen dyrare idag utan att vi lagt ner allt arbete på det.

 

Men jag ser det ändå som att allt slit har lönat sig: vi har ett fräscht hus, ett hem som vi trivs i och vi behöver inte oroa oss särskilt mycket då det mesta är gjort.

 

Med värderingarna kan vi också konstatera att vi inte är alls högt belönade och det kan ju vara skönt att veta.

Jag har börjat tycka att AA är mer behaglig att vara med. Jag tror att det beror på att jag har lärt känna AA ganska bra nu. Jag har lärt mig hur hon funkar och vad hon tycker om och inte tycker om.

 

Och jag har tur, för hon verkar tycka om mig. Det, och att jag vet vad hon tycker om, gör, så klart, att jag har lättare att trösta henne än andra.

 

Men ibland kan jag ändå tröttna på att hon kan vara svår att göra nöjd. Jag upplever henne som ömtålig och det är nog därför jag alltid vill göra henne glad och nöjd. Och blir förmodligen därför överbeskyddande och kanske lite onödigt sträng mot B.

Eller det är nog snarare något som kan liknas vid ett uppvaknande.

 

Så mycket mer samordning, planering, simultanförmåga och tålamod två barn kräver. Jag kan verkligen förstå att föräldrar skiljer sig under småbarnsåren. Det finns ingen tid för andra tankar än barnen.

 

Jag tror i och för sig att det beror på vad för barn man har. Jag var inte alls beredd på att inte kunna få något gjort. Har jag tur hinner jag förbereda middag och får jag något annat gjort blir jag glad. Städning är knappt att tänka på.

 

B är inte heller alltid samarbetsvillig. Då handlar det om att få det viktigaste gjort utan att bli galen själv.

Igår, när jag badade B, passade jag på att väga mig. Till min förvåning har jag redan gått ner till min ursprungliga vikt, det vill säga det jag vägde innan jag blev gravid med AA.

 

Det har gått väldigt fort. Höfterna är ju fortfarande lite bredare, magen är platt, men med en del överflödig hud. Jag tror inte att det gick lika fort efter B:s födelse (men då kändes kroppen mer oläkt).

 

Jag tycker att det kanske är något oförtjänt, för det enda jag har gjort i träningsväg är att göra några övningar som rekommenderas nyförlösta. Men det är mest för att stärka bålstabiliteten och orka bära en bebis som blir tyngre och tyngre (även om hon ökar i vikt långsamt).

 

En orsak till den snabba viktnedgången kan vara att jag inte hinner äta lika mycket som förr. Lunchen kastar jag i mig så fort jag kan eftersom jag vet att AA kan vakna (om hon sover) eller börja gnälla när som helst (om hon sover).

AA har sovit otroligt några nätter. Hon har i princip suttit fast i bröstet hela nätterna. Varje gång hon vaknat till, vilket varit flera gånger per natt, har hon varit olycklig och då fått andra bröstet.

 

Till en början gissade vi att det berodde på att hon sovit under kvällen, strax före vi och hon lagt oss, men en av kvällarna (samma dag då hon var harmonisk) var hon vaken, men natten blev ändå jobbig.

 

Nu i natt ville B sova inne hos oss mitt i natten och det gick jättebra eftersom AA, tack och lov, sov jättebra fram tills tidig morgon i alla fall. Då hade AA sovit en liten stund på kvällen också.

 

Jag tycker det är jobbigt när AA sover oroligt flera nätter i sträck eftersom jag själv blir lättretlig och nedstämd. Dessutom blir jag otroligt förvirrad och kan knappt tänka klart.

Igår hade AA en riktigt harmonisk dag. Hon har ännu inget schema man kan följa utan äter och sover när det passar. Det är till stor del beroende av när hon vaknar.

Igår vaknade hon redan kvart i åtta, vilket störde min planering något eftersom B och jag fortfarande åt frukost.

Efter att vi lämnat B på förskolan hade jag några ärenden. AA var glad och nöjd i bärselen. Framåt tiotiden somnade hon, men sov bara en halvtimme.

När vi kom hem vid halv tolv lät jag henne amma i sängen och då sov hon en och en halv timme. Jag kunde äta lunch och förbereda middagen.

En stund efter att vi hämtat B på förskolan lyckades jag somna AA i famnen och lägga ner henne i sängen. Jag kunde laga middag tillsammans med B och vi kunde nästan äta klart innan hon vaknade efter en och en halv timme.

AA (och även B) var på bra humör större delen av kvällen. Vi låg hela familjen i soffan och tittade på film/lekte/busade. Först framåt halv nio-nio började hon bli kinkig.

En hel dag med väldigt lite gnäll. AA känns som en helt annan bebis nu än för ett par veckor sedan.

Sedan vi kom hem från Karlskrona och Malmö har B sovit i sitt rum (och inte gästrummet) nästintill varje natt. Hon ser det nu som sitt rum.

 

Vi hade med oss boken Kaninen som så gärna ville somna som B fick i födelsedagspresent av sin faster. Den vill hon gärna höra varje kväll och villkoret har då varit att hon ska sova i sitt rum, både eftersom vi ville att hon skulle betrakta det som sitt sovrum och eftersom det finns en sänglampa där.

 

Till en början frågade hon om bokens handling hela tiden och vi läste hela boken utan att hon somnade. Nuförtiden räcker det oftast att läsa tre-fyra sidor innan hon har somnat.

Det är B som har börjat stoppa fingrarna i munnen. Jag tycker att det är så hemskt, med tanke på att hon leker utomhus och med leksaker som andra barn leker med.

 

Jag gissar att det kan vara en reaktion på att ha fått ett syskon eftersom det ofta händer när hon är ledsen och behöver tröst. Men det händer även när hon har tankarna på annat och är sysslolös, till exempel när hon tittar på teve.

 

Jag vet inte hur vi ska få henne att sluta med denna ovana. Har funderat på medel som smakar illa och som stryks på naglarna för att få folk att sluta bita på naglarna.

 

Men mest hoppas jag att hon ska växa ifrån det, snart.

Jag berättade för mamma att AA brukar sova ganska länge på morgnarna och att jag ibland får väcka henne för att lämna B på förskolan. Hon föreslog då att jag kunde låta AA sova vidare ensam hemma medan jag lämnar B.

 

Till en början tyckte jag att det lät hemskt oansvarigt, men samtidigt åsidosätts AA:s behov varje gång hon blir väckt. Jag insåg att jag hade tänkt tanken själv, men inte vågat.

 

Vad skulle kunna hända? AA kan ännu inte ta sig någonstans, så hon kan inte trilla ur sängen. Har jag otur får AA skrika en stund innan jag kommer för att lyfta upp henne. Har jag tur hinner jag fram och tillbaka från förskolan utan att AA märker att jag varit borta. Det tar inte mer än en kvart att lämna B om AA inte är med, möjligen ännu fortare.

 

Om någon eller några månader kanske jag inte har något val, för då är AA faktiskt för rörlig och kan ta sig ur sängen. Då skulle det eventuellt kunna vara farligt att lämna henne ensam.

 

Jag hade bestämt mig för att testa. I morse vaknade AA precis innan jag skulle klä på B ytterkläderna. Otur, med tanke på att det just hade börjar regna när vi sedan öppnade ytterdörren. Det blev till att ta ut AA ut bärselen och sätta henne i babysittern igen medan jag hjälpte B på med regnbyxor och stövlar.

 

Det kommer nog någon ny möjlighet att testa igen framöver.

Idag var AA och jag på BVC igen. Besöket blev tidigarelagt från torsdag på grund av AA:s svaga viktuppgång.

 

AA hade liksom förra gången gått upp 200 g, men nu på tio dagar jämfört med arton dagar. Hon är nu 57,5 cm lång och har ett huvudomfång på 39,2 cm.

 

Kurvorna börjar vika aningen uppåt igen så hon har hämtat igen sig något, även om det är ytterst svagt. BVC-sköterskan var inte ett dugg orolig för AA:s kurva och menade att det inte alls var ovanligt att viktuppgången stannade av. Hon tyckte att jag kunde sluta med mjölkersättning och återgå till helamning. Men jag fick gärna amma med lite kortare intervaller än nu.

 

Vid besöket fick AA även två sprutor mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio, mässling, påssjuka, röda hund samt infektioner orsakade av Haemophilus influenzae typ b och pneumokocker. Hon ammade under tiden som sköterskan stack henne i låren, men hon blev jätteledsen. Jag tyckte det var lite jobbigt att se henne så. På något sätt tycker jag att AA är mer hjälplös och behöver mig mer än B gjorde.

 

Efter sprutorna tycker jag att AA har varit lite tröttare och mer svårtröstad än vanligt, men hon har inte fått feber eller svullnad på låren.

 

Nästa besök är om två veckor. Då kommer hon även att få nästa dos av vaccinet mot rotavirus. Egentligen skulle hon ha fått det idag, men eftersom hon blev så påverkad förra gången ville jag inte kombinera det med sprutorna idag. Och sköterskan höll med mig.

Under de dagar som A var borta frågade B inte efter honom en enda gång. Jag var beredd på att få frågan minst hundra gånger innan han kom hem.

Vi pratade om A, mest mamma och jag eller syster och jag. Det märktes inte på B att A var bortrest.

Annat var det i våras när A var bortrest, visserligen under nästan två veckor. Då hade vi inte annat sällskap varenda dag och dessutom jobbade jag så jag var förmodligen mer stressad.

A har varit bortrest drygt tre dagar denna vecka. Jag tycker att det har känts ensamt mentalt trots att jag fått hjälp varje dag.

 

Och jag är så tacksam för den hjälp jag fått av mamma och syster! En av dem har kommit varje eftermiddag och sedan övernattat här. Utan dem hade det varit kaos och jag hade förmodligen varit nära att bryta samman av sömnbrist, stress och konflikter (med B).

 

Men det jag ändå har saknat är någon som undrar hur min dag har varit, som blir glad att komma hem till mig och som tillsammans med mig kan glädjas åt barnens påhitt och framsteg. Jag tycker att det har känts tomt och lite konstigt att den jag valt att dela allt, och framförallt vardagen, med inte är här.

B älskar verkligen sushi! Liksom jag själv tycker B om sushi, men jag gissar att jag var äldre när jag åt det för första gången. När jag var liten och fick välja mat så blev det sushi. Då var det inte heller lika lättillgängligt som idag.

 

Förra veckan kom mamma med två överblivna (men färska) sushin från jobbet. Det var en stor och en liten, totalt 19 bitar, men de låg i en och samma låda. Det blev förrätt till pastan. När vi ställde fram den ville B ha allt för sig själv och blev nästan tokig när hon fick veta att vi, A, B och jag, skulle dela på det. Hon åt sig mätt på sushin och avstod pastan.

 

Efter treårskalaset beställde vi två extra stora sushi, totalt trettio bitar, att dela på. Gott om mat, resonerade vi. B åt själv nästan tio bitar! Jag blev inte mätt på mina tio bitar. Nästa gång får nog B en egen portion!

Efter att ha tagit mjölkersättningen tre gånger ville AA inte ha mer. Därefter har hon vägrat varje gång. Det funkar inte heller med ett annat märke.

Jag vet inte om det antingen beror på att hon är mätt eller om något annat är fel.

Vi har i alla fall märkt att hon verkar få ont i magen av ersättningen. Jag vet inte om det var därför BVC-sköterskan även rekommenderade Semper magdroppar tillsammans med ersättningen.

Eftersom A kom hem med Minifom (det är tydligen inte bara jag som har amningshjärna) och först idag köpte det så vet vi inte om Semper magdroppar fungerar.

Jag hoppas att hennes magont ska gå över nu när hon inte tar ersättningen. Man känner sig fruktansvärt hjälplös när man hör sitt barn gråta och skrika av att något gör ont.

Jag har känt mig ganska osäker i min roll som tvåbarnsmamma, men nu börjar jag sakta bli LITE mer bekväm. Jag har mest varit osäker på hur jag ska kunna ta hand om TVÅ barn.

 

Efter två veckor i vardagen kan jag nog påstå att jag kan hantera mina två barn. Jag kanske inte alltid gör det på det mest smidiga sättet eller med det soligaste leendet, men jag kan sträva mot det nu när jag varit i rollen lite mer.

 

Jag minns att jag kände ungefär samma sak när A skulle gå tillbaka till jobbet efter B:s första månad. Jag kände mig osäker och oduglig som mamma, men fann min roll ganska snabbt. Och upptäckte att jag trivdes väldigt bra i den!

 

Denna gång känns det som det kan ta något längre tid, men jag känner att jag är på väg. Och hoppas givetvis att jag ska trivas minst lika bra i rollen som tvåbarnsmamma.

Efter några nätter med maratonamningar har mjölkproduktionen kommit igång igen. Jag gissar i alla fall att det beror på att AA i princip har suttit fast vid brösten hela nätterna. Brösten spänner definitivt mer nu.

 

Men jag tänker att vi fortsätter med mjölkersättning om AA tar det för att få upp henne på "sin" kurva igen. Sen får vi se vad BVC-sköterskan säger vid nästa kontroll om drygt en vecka.

Extrakontrollen på BVC visade att AA gått upp 205 g på två och en halv veckor och växt en halv centimeter på längden. Hon väger alltså 4 555 g och mäter 56,5 cm.

 

Mina aningar stämde därmed. Både hennes vikt- och längdkurva planar ut. Hennes värden ligger nu på den andra kurvan nedanför medelkurvan.

 

BVC-sköterskan (en annan än den vanliga eftersom vår ordinarie är ledig fredagar) trodde att det kan ha ett samband med vaccinet mot rotavirus, men eftersom det började plana ut redan vid förra vägningen tyckte hon att vi skulle komplettera med mjölkersättning. Efter två (möjligen en) amningar, förslagsvis morgon och kväll, ska vi ge AA mjölkersättning. Om hon tar det så innebär det att hon inte blivit tillräckligt mätt av amningen och vill hon inte ha det så är inte amningen problemet.

 

Vi har nu gett henne ersättning vid tre tillfällen och alla gångerna har hon i princip druckit upp det. Jag hoppas att hennes värden ska hoppa upp på kurvan som hon tidigare följde, ett steg under medel.

Med B hade jag en del koll på utvecklingsfaserna genom appen, The Wonder Weeks. Nu med AA har jag rätt dålig koll trots att jag har kvar appen och gjort en profil även för AA.

 

AA har just avslutat en utvecklingsfas och det var när hon var i början av den som jag såg och insåg att det kunde vara orsaken till hennes gnäll. Hon har varit något mer gnällig och lite mer svårtröstad än vanligt. Men det kan lika gärna bero på vaccinet mot rotavirus som hon fick på BVC senast.

 

Jag tyckte aldrig att jag kunde märka någon skillnad om B var i någon utvecklingsfas eller ej. Hon kunde vara lite gnälligare enstaka dagar. Ibland sammanföll det med en utvecklingsfas, ibland inte.

Tycker mig märka att AA inte växer så mycket nu. Jag undrar om det beror på för lite bröstmjölk, att hon ammar mer sällan eller att hon alltid somnar vid bröstet.

 

Den senaste tiden har jag faktiskt undrat över mängden bröstmjölk som jag producerar. Brösten känns aldrig fyllda som förut och det spänner aldrig.

 

Kanske har de bara anpassat sig till att AA ammar så sällan. Nuförtiden brukar hon amma var uppåt var fjärde timme.

 

Det händer ibland att hon somnar ganska fort vid bröstet. Då kan jag undra om hon hann få i sig tillräckligt mycket.

 

Eller så är AA bara i något som är motsatsen till tillväxtfas och allt är precis som det ska.

Jag har aldrig någonsin känt mig så otillräcklig som jag gör nu: som vän, som förälder och som partner.

 

Jag saknar "vuxenumgänget" och vännerna. Det händer att jag tänker på mina kära vänner, några sekunder i alla fall, tills jag blir avbruten av gråt eller rop. Och visst vill jag ses. Men var ska jag klämma in det? Mellan blöjbytet och middagslagningen? Eller samtidigt som amningen?

 

Och trots att jag vill ge barnen all min tid och uppmärksamhet känns det som det inte räcker. De behöver stå undan för mat som ska lagas, men framförallt för varandra. AA får ligga på soffan och gråta för att jag måste hjälpa B med toalettbestyr. B blir ledsen och besviken för att jag måste amma och därför inte kan leka och ägna mer tid åt henne.

 

Någon tid över för A blir det inte alls. Vi hinner knappt prata med varandra. Men vi håller varandra i handen när vi ligger i sängen med AA mellan oss. Vi är båda så trötta att vi bara vill sova. Ändå räcker inte sömnen för att tackla nästa dag.

Det enda jag hoppas på är att vi kan plocka upp tråden igen om ett par eller några år. Att VI då finns kvar och kan, men framförallt vill, ta igen det vi missat.

Inför förskolestarten var jag lite orolig för att B:s sovtider skulle fungera dåligt med förskoletiderna för barn med hemmavarande syskon. Tiderna B får vara på förskolan är kl. 8.45-15, måndag-torsdag. Och till kl. 9 bör man vara på plats eftersom eventuella aktiviteter startar då.

 

B har under sommaren mestadels sovit från kl. 20 till kl. 8. Det hände att hon vaknade tidigt eller att hon somnade sent på grund av att vi hade annat för oss, men det var ganska ovanligt.

 

Det verkar inte som det kommer att bli något problem att hinna till förskolan. Hittills har B behövt väckas en morgon av fyra. Annars brukar hon vakna en stund efter att A gått upp (runt kl. 6).

 

Problemet är snarare att hon vaknar alldeles för tidigt (kl. 5.30 igår och kl. 6 i morse) och då blir trött redan på eftermiddagen. Jag hoppas att hon ska lära sig sova vidare efter att A gått upp. Både hon själv och jag behöver det.