The Way the Cookie Crumbles...

AA har sedan förra veckan fått sitta i barnstolen under middagen och andra begränsade stunder. Hon är mycket mer nöjd när hon får se oss och vad som händer så middagarna är mycket mer harmoniska.

 

Hon hänger en del när hon sitter i stolen, därför får hon inte sitta i den så länge. Vi har utöver den tillhörande kudden även lagt i en vikt handduk så att "sitthålet" inte ska bli för stort.

 

Förut satt hon i babysittern och blev ganska snart missnöjd. Då såg hon endast benen på oss och jag var tvungen att vända mig ned mot henne för att hon skulle se mig bra.

Igår var vi på BVC för att AA skulle vaccineras igen. Det var var vaccin mot rotavirus som hon skulle dricka och vaccin (mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio, Haemophilus influenzae typ B, pneumokocker och hepatit B) som skulle sprutas in i båda benen. Hon blev lite ledsen när vaccinet trycktes in i benen, men det gick över fort och jag behövde nästan inte trösta henne. Det gjorde säkert mer ont i mig.

 

Eftersom vår ordinarie sköterska var på höstlov fick vi träffa en annan som jag tyckte verkade kall. Hon gullade inte alls med AA, hon var dock saklig.

 

AA följer sina kurvor, som är två steg nedanför medel för vikt och längd samt ett steg nedanför medel för huvudomfång. AA väger nu 5 340 g, är 60,2 cm lång och har ett huvudomfång på 41 cm.

 

Jag fick rekommendation att smörja AA:s panna med Mildison. Tidigare har jag ju smörjt med Borago, eftersom vår sköterska trodde att det var mjölkskorv som spritt sig ner till pannan. Det har då blivit lite bättre, men just igår flammade det upp lite mer än vanligt. Denna sköterska tyckte att det liknade eksem och var rött. Efter att bara ha smörjt med Mildison två gånger ser det mycket bättre ut.

Idag var andra gången på länge som jag lämnade B på förskolan medan AA sov vidare ensam hemma.

Förra gången väcktes AA nog av att B förde sådant oväsen när vi kommit ut genom ytterdörren. Eftersom vårt sovrumsfönster vetter åt det hållet försöker jag alltid att få B att inte föra så mycket liv förrän vi kommit en bit på vägen.

Idag gick det bättre. AA sov ytterligare en timme efter att jag kommit hem.

Eftersom AA brukar vakna halv åtta-åtta har jag inte behövt lämna henne ensam hemma på länge. I stället har jag några morgnar testat att gå ut för att somna henne i vagnen efter att jag haft henne i bärselen under lämningen på förskolan. Två av tre gånger har hon somnat, och det efter en väldigt kort stund. Tredje gången märktes det redan när vi gick hemifrån att hon inte skulle somna. Vi får se om hon accepterar denna nya rutin.

B har börjat vakna väldigt tidigt om morgnarna. I veckan har hon vaknat före A:s väckarklocka som ringer kl. 6.

 

Jag tror att det beror på att hon vill säga hej då till A innan han åker till jobbet. För henne verkar det viktigt med ordentliga avsked med pussar och kram, särskilt när det är till oss föräldrar.

 

Vi vet dock inte hur vi ska motverka dessa tidiga uppstigningar som minskar även vår sömn. Det är omöjligt att tvinga någon att somna om och det är svårt att få henne ligga kvar tyst.

Jag har tyckt att AA ofta vaknar och är på dåligt humör. B var ofta glad och på bra humör när hon vaknade. På morgnarna skriker AA som om hon vore otröstlig.

Några gånger har jag utanför vår sovrumsdörr hört att hon rört på sig och när jag kommit in har hon varit på bra humör. Så jag började misstänka att det var babyvakten som inte fångade upp de mindre ljuden som den gjorde tidigare.

Men A berättade häromveckan att AA ofta vaknade upp med ett skrik när hon sov hos honom.

Jag tror att det kan vara en kombination av de två. När babyvakten "larmar" har AA redan varit vaken ett tag och då varvat upp sig när ingen kommit för att ta upp henne. Men ibland vaknar hon med skrik, till exempel när hon sovit hos A.

Vi tycker att AA är sprittig i kroppen och undrar när det ska gå över.

 

B var aldrig sådan ens som liten. Den första tiden kunde hon slå ut med armarna när hon sov, men det gick ju att avhjälpa genom att lägga en kudde eller något annat med lite vikt på bröstet.

 

AA viftar väldigt ofta "omedvetet" och okontrollerat med armarna, och en del med benen. Det kan ibland vara svårt att bära henne eftersom hon slår till eller river oss ibland. Dessutom nyper hon gärna tag i huden på halsen eller får tag i mitt hår.

Under graviditeten fick jag ingen linea nigra, en mörk rand mitt på magen från naveln och ned. Däremot dök den upp efter förlossningen.

B kan verkligen vara en omtänksam och hjälpsam storasyster ibland.

 

I morse, efter att jag hade borstat tänderna med AA på ena armen, lade jag henne på soffan för att tvätta och smörja ansiktet (eftersom det är svårt att göra med en hand). Jag var borta max tre minuter och kunde hela tiden höra dem i vardagsrummet. Jag hörde hur B tröstade AA så fort hon började gny, vilket var tre-fyra gånger.

 

När jag skulle laga middag som jag hade förberett på förmiddagen satte jag AA i barnstolen och B fick stå på en pall bredvid vid köksbänken. B meddelade efter en stund att AA hade dräglat på hakan. Eftersom mina händer var kladdiga av köttfärs sa jag att jag skulle torka AA så fort jag var klar. Då gick B själv och hämtade trasan och torkade med lätt hand AA:s haka. Utan att jag bett om det!

 

Jag blev så glad att se B så omtänksam och berömde vid båda tillfällena B att vara en jätteduktig storasyster.

Dagen började bra. B sov till fem i åtta. Tyvärr väcktes AA när B stängde sin dörr, men det märktes knappt att hon var uppe för hon låg nöjd i babynestet under hela frukosten.

 

Jag hann med en hel del innan barnen vaknade. Det var tur eftersom jag inte fick mycket gjort resten av dagen. Jag har inte fått lägga ifrån mig AA några längre stunder och hon har vägrat sova ensam.

 

Tur att jag inte heller behövde förbereda middag. Idag kom pappa och lagade mat till oss.

Vi var på BVC i onsdags. Eftersom vi nästa gång ska träffa en annan sköterska påpekade vår ordinarie sköterska att vi inte skulle ta för stort intryck om vi fick höra att AA är för liten. Vi behöver inte springa hem och tvinga i AA mjölkersättning. Sköterskan tycker att AA följer sina kurvor och att hon svarar fint med leenden. Hon ville förvarna oss eftersom en sköterska som inte träffat AA regelbundet kan bli orolig över hennes tillväxt.

AA vägde 5 260 g och mätte 59,5 cm. Hennes huvudomfång var 40,2 cm.

Ibland har jag undrat varför jag inte känner mig tröttare. Det är inte många timmar sömn jag får varje natt.

Jag är den som somnar sist i familjen eftersom jag ammar AA till sömns. Ibland kan jag inte somna förrän hon släppt bröstet, då kan klockan vara 23-00. Och jag vaknar när A går upp; hans väckarklocka ringer klockan sex. Däremellan vaknar jag ungefär tre gånger för att lägga AA till bröstet och ibland även av att B kommer in till oss.

Jag antar att man klarar sig på mindre sömn när man fått barn. Det finns ju inga alternativ.

Enligt BVC-sköterskan är det först efter ungefär fem månader som man brukar känna av sömnbristen. Kanske jag slipper det eftersom jag fick sova mer i somras i alla fall.

Jag längtar till AA slutar amma och hoppas få sova mer och bättre då. Men på kortare sikt räcker det med helg.

Under senaste veckan har jag känt mig klängig på A. Inte fysiskt då för det har vi varken tid eller möjlighet till, utan emotionellt.

 

Jag vet inte varför jag känner sådan enorm rädsla för att relationen ska ta slut. Det är väl inte alls konstigt att jag vill att vi ska fortsätta vara gifta, men jag kan inte finna någon rimlig förklaring till den stora oron.

 

Kan det finns en biologisk förklaring? Till exempel att det på stenåldern var större chans till överlevnad om föräldrar höll ihop. Och att det är därför jag känner som jag gör och att mammor har känt så i alla tider...

 

Kan det vara en vettig förklaring?

Idag kände AA på Cookies päls för första gången. Hon hade hade handflatan mot pälsen och "grävde" mjukt med fingrarna. Hon såg både koncentrerad och förundrad ut, och verkade inte alls ha något emot det.

De två senaste dagarna har AA sovit två och en halv timme på förmiddagen. Jag hoppas att det är en ny vana som är här för att stanna och inte bara något tillfälligt. Jag har kunnat förbereda middag och fått massa annat gjort.

Igår var jag beredd på att hon skulle vakna efter fyrtio minuter (som hon gjorde förra veckan), så jag stressade med allt jag ville hinna med. Sedan fick jag helt oväntat massa bonustid, men jag var hela tiden beredd på att hon skulle vakna.
Idag har jag tagit det lite lugnare, men ändå varit beredd på att hon skulle vakna.

Jag tycker att det verkar som AA sover bäst hemma, men om hon är vaken verkar hon trivas när vi är hemifrån och det händer saker runt henne.

Vi får se hur det blir imorgon när vi har BVC-besök och på torsdag när jag ska till optikern på förmiddagarna. Sedan kommer helgen. Jag hoppas att vi inte har kullkastat den nya vanan till nästa vecka.

Det är lite tråkigt att återigen hitta mina långa svarta hårstrån överallt och att golvbrunnen är täckt av hår när jag tvättat håret. Det är ju så lätt att vänja sig vid att inte tappa hår.

 

Jag slutade aldrig tappa hår under denna graviditet, men det minskade märkbart. Nu tappar jag lika mycket hår som vanligt igen, men det ser ut att vara så mycket.

Jag vet inte om det beror på ålder eller något annat, men på senare år har jag blivit LITE mer medveten om utseendet.

 

Förr kunde jag nästan inte alls bry mig om att håret såg flottigt ut och hade inga problem med att gå hemifrån utan smink.

 

Nuförtiden är jag mån om att håret ser hälsosamt ut, men gör inget mer avancerat än en hästsvans. (Det är väl nästan mitt signum?)

 

Jag kan nästan känna mig lite naken utan smink, men jag gissar att det är en vanesak. Det är inte så att jag känner mig obekväm, snarare medveten.

 

Och så ålderstecken... Jag tittar efter rynkor och grå hårstrån. Hittills har jag endast hittat antydan till rynkor runt ögonen, men de kommer säkert att dyka upp framöver. Och de grå stråna verkar jämt gömma sig för jag kan inte se dem trots att jag vet att de finns där.

Vi får nog vara glada att B blivit väldigt okänslig för ljud, i alla fall när hon sover på kvällarna. AA har ju sin gnällperiod då och det är inte lite och lågt hon skriker.

 

På dagarna är B desto mer känslig. Hon säger ofta att hon "får ont i öronen", både när AA skriker och när A och jag försöker samtala. Det senare beror ju på att hon vill få oss att sluta prata. Men man kunde ju önska att hon förde mindre oväsen så att hon inte väckte AA så ofta och då skulle hon ju skrika lite mindre i alla fall.

 

När B var liten var hon, liksom A, ganska ljudkänslig. Vi fick tips om att sätta hörselkåpor på henne om hon skulle sova någonstans där det kunde vara ljud.

 

På något sätt längtar jag till AA blir tillräckligt stor för hörselkåporna; hon skulle sova så mycket bättre med dem. Jag skulle främst vilja använda dem för att undvika att B väcker henne när vi är hemma.

Nu när jag själv har två barn förundras över att mamma ensam lyckades ta hand om två små barn som var mycket nära i ålder. Pappa var i princip frånvarande under hela min uppväxt. Han jobbade måndag-lördag, från tidig morgon var han borta fram till minst klockan nio på kvällen.

 

Det känns som om jag inte har överlevt om A hade varit så frånvarande. Mamma har sagt att hon kände sig tokig och att tårar förekom. Det hade jag nog också gjort, men att hon ger mig dåligt samvete för det tillåter jag inte.

 

Pappa har en endaste gång medgivit sitt dåliga samvete. Jag undrar om han på något sätt försöker gottgöra det och ta igen vår barndom genom att vara mycket med sina barnbarn.

 

Mig gör det i alla fall inget. Jag får avlastning och jag ser att B är jätteglad när morfar är här. Och jag är oerhört tacksam över att jag inte har det som mamma utan att A sätter sin familj i första hand.

A har tidigare jämfört barns inverkan på relationen med husrenoveringen. Jag tyckte aldrig att renovera var ansträngande för relationen, kanske för att jag var (är) blind. Jag vet ju att A ofta har fått ge efter för mina önskemål.

 

Jag skulle i alla fall vilja påstå att husrenoveringen var rena parterapin i jämförelse med att ha två barn.

Ibland undrar jag om jag romantiserar tiden då B var liten. Var allt verkligen lättare än det är med AA?

 

Jag tror faktiskt att det var lättare. Vi var två vuxna; den ena kunde ägna ALL sin tid åt henne medan den andra kunde ägna all sin LEDIGA tid åt samma barn. Ingen annan fick eller krävde ens i närheten så mycket uppmärksamhet som B.

 

Jag minns att jag njöt av föräldraledigheten. Jag tyckte att livet var ganska enkelt.

 

Visst fanns det perioder då det kändes jobbigare, till exempel när det varje kväll krävdes en lång barnvagnspromenad för att få B att somna. Men vi kunde lägga den tiden på henne. Den andra av oss kunde ju göra annat.

 

Jag minns att jag under graviditeten var lite rädd för att den nya bebisen inte skulle somna annat än i vagnen. Det blev totalt tvärtom. AA vill sällan vara i vagnen och att somna är knappt att tänka på.

 

Nu är det två "krävande" barn på två vuxna...med sömnbrist. Det finns inte alls lika mycket tid och ork för AA som det fanns för B.

 

Det som gör allt så mycket jobbigare är att AA måste förhålla sig till B och hennes humör. Det kanske inte alltid blir att hon får sova färdigt, utan blir väckt.

Idag har AA varit helt omöjlig att lägga ifrån sig. Jag tror att jag lyckades lägga ifrån mig henne totalt tre gånger utan att hon blev missnöjd.

Första gången var redan kl. 7, då hon vaknade strax efter kl. 5 utan att somna om trots att hon ammades på båda brösten. Jag trodde att hon tyckte att det var dags att gå upp så jag gjorde henne redo för dagen. Men det tog inte lång stund innan jag märkte att hon var trött och hon somnade fort när jag smågungade henne i famnen. Sedan kunde jag lägga ner henne i vår säng och hon sov ytterligare en timme.

 

Andra gången jag kunde lägga ner henne var när vi hämtat hem B från förskolan. Jag lade då AA på soffan och tvättade B:s händerna och hjälpte henne att byta kläder. Efter en stund blev AA dock missnöjd, så jag flyttade henne till babygymmet (tredje gången hon accepterade att jag lade henne ifrån mig) och drog igång mobilen som jag flyttat dit. Därifrån tittade hon på B som lekte och kunde även se mig eftersom jag småslumrade en stund på golvet med ryggen mot soffan.

 

Resten av dagen har jag burit eller haft AA i bärsele, bortsett från när jag ammat henne. Hon har varit missnöjd när jag lagt henne på soffan för att klä på och av overallen och jag har inte fått lägga ifrån mig henne, varken när hon sovit eller varit vaken. Jag fick äta lunchen stående med AA i bärselen. På skötbordet har hon varit nöjd när jag bytt blöja på henne i alla fall.

 

Jag vill inte ha det så här under resten av föräldraledigheten. Jag hoppas att denna klängighet beror på språnget som hon är i just nu. I så fall behöver jag bara stå ut i de nitton dagar som återstår av detta språng.

Jag tycker att veckorna flyger fram. Det är som om jag bara hinner uppfatta att det är måndag innan det blir fredag och sedan på söndagskvällen sörjer att helgen är slut.

 

Mina veckor som tvåbarnsmamma ser ju lite annorlunda ut jämfört med när vi endast hade ett barn eller när jag jobbade. Då var det antingen arbetsdag eller helg.

 

Nu är det måndag till torsdag med lämningar och hämtningar på förskolan, sedan är det fredag då jag har både B och AA och till sist kommer helgen som, i vanlig ordning, är alldeles för kort.

 

Jag tycker att det är oerhört tråkigt att familjetiden är så liten del av livet just nu. De få timmarna på vardagarna är inte så roliga då det gäller att få i B mat, se till så att hon inte somnar mitt i maten, någon timmes lek eller tevetittande för att sedan bli dags för nattning.

 

Och helgerna passerar som sagt i ett huj. Och då kan det finnas annat som behöver göras med hus och trädgård och som man kan behöva vara två personer för att klara av.

 

Eftersom familjetiden är så begränsad försöker jag verkligen se till att göra så mycket som möjligt av hushållssysslorna när AA sover och B är på förskolan, trots att även den tiden är begränsad och mycket annat ska hinnas med då.

 

Jag hoppas det snart blir bättre och att vardagen blir mer "minnesvärd" och värdefull.

AA har börjat blåsa bubblor. Det är som om hon konverserar genom bubbelblåsandet. Jag brukar "svara" henne och hon återkopplar med lite mer bubblor. Hon kan hålla på ganska länge när hon väl kommit igång, så ibland blir det som långa monologer.

 

Detta är ytterligare ett fenomen som jag inte kan minnas att B gjorde.

Jag tycker att AA är charmig, trots att det sprutar saliv åt alla håll. Det hade jag nog aldrig kunnat tro förut. Hon är ju oftast glad när hon gör så. Även om det händer att hon verkligen spottar och fräser av missnöje.

Så nu ser jag verkligen till att använda små tyghaklappar. (Förut försökte jag komma ihåg att använda dem för kräkningar, men glömde ofta.) De blir genomblöta bara efter en kort stund.