The Way the Cookie Crumbles...

Igår fick jag lite egentid. (Det var tur att både A och jag kände oss bättre.) Jag lämnade A och B hemma för att gå på stan med syster. Mitt mål var att starta en ny jeansgarderob, dvs. hitta två par jeans som satt bra. Efter graviditeten har jag inga jeans som passar.

Det var oerhört jobbigt att säga hej då till B och att gå hemifrån, men när jag var i stan kändes det roligt. Samtidigt kändes det ovant utan barnvagn.

Det gick oförväntat bra att hitta jeans till mig, men jag fick prova många par. Dessutom köpte jag lite andra saker som jag behövde köpa i stan.

På vägen hem smög sig skuldkänslorna in och förbi glädjen. "Tänk om B varit jobbig och kinkig under alla timmar som jag varit borta." Egentligen borde jag väl inte alls känna skuld. A ska och kan väl lika gärna som jag hantera det? När jag kom hem fick jag veta att de haft en jättemysig dag tillsammans.

Natten till i tisdags ammade jag för sista gången. Det var inte medvetet utan det bara blev så.

 

Det var när vi upptäckte att B inte gick upp så mycket i vikt som nedtrappningen av amningen började gå fort. Det var inte heller planerat utan bara blev så. Hon fick redan mat till lunch och välling då, men annars ammade jag. Vid viktkontrollen fick vi order om att ge gröt till middag (som vi sedan flyttade till frukost). Då blev det en-två amningar på natten, oftast bara en, och en-två på dagen, oftast två.

 

I slutet av förra veckan bestämde jag mig för att sluta amma på dagen. Jag hade tänkt fortsätta med nattamningen så länge B själv ville, men hon ammade inte ett par nätter så då slutade jag även med det. Det går oftast bra att somna om henne utan att amma.

 

B verkar inte sakna amningen och hon äter bra på dagarna. Jag hade trott att hon skulle vilja hålla fast vid nattamningen för mysandets skull. Jag är glad och förvånad att det gick så smidigt att avsluta amningen. På sätt och vis saknar jag det; det var väldigt mysigt (i början), men på slutet hade jag alltid ont i en av bröstvårtorna när jag ammade. Jag hade det under ett par månaders tid och det saknar jag verkligen inte.

Typiskt! När vi äntligen får en lite längre ledighet tillsammans börjar det med sjukdom. A har sett fram emot fyra dagars sammanhängande ledighet och jag har sett fram emot fyra dagars familjeumgänge.

 

Tyvärr har både A och jag känt oss sänkta idag. Vi är ändå tacksamma för att B verkar ha klarat sig. Jag hoppas att vi blir friska snart så att vi får umgås (i stället för att klara av dagen) och njuta av det fina vädret.

Igår åkte vi för att köpa en grind att sätta upp i trappan. I och för sig kan B redan ta sig fram, men än så länge är hon sällan på golvet på övervåningen. Det är i stället tänkt att grinden ska hålla Cookie borta från B när hon sover. Det är ofta han får för sig att jama utanför vår sovrumsdörr. Dessutom är han ihärdig: det hjälper inte att lyfta honom till gästrummet eller släppa ut honom (trots att han kan gå ut själv) eftersom han går tillbaka.

 

Grinden är nu monterad vid översta trappsteget så nu står han i stället vid grinden och jamar. Det hjälper tyvärr inte särskilt mycket. Antingen blir vi tvungna att även sätta upp en grind på nedersta trappsteget (vilket jag helst inte vill göra) eller så får jag fortsätta jaga honom när B sover.

Natten till idag sov B i sin spjälsängen hela natten. Hon vaknade till en gång, men somnade då om så fort hon fått sin napp i munnen. De andra gångerna hann jag nog vakna och ge henne nappen innan hon vaknade.

 

En gång när jag vaknade undrade jag när jag hade lyft över B till vår säng för jag hade inget minne av det. Jag kände nämligen att jag hade något litet och varmt vid armen. Det visade sig vara Cookie... B låg och sov sött i sin egen säng.

 

 

I påsk kommer vi nog att sätta upp den sista sidan av spjälsängen: vi har ju haft en långsida öppen mot vår fotända. Detta är ett steg mot att flytta henne till eget rum. Först sätter vi upp långsidan, sedan flyttar vi bort spjälsängen från vår säng. För att till sist flytta sängen till B:s egna rum.

Nu äntligen! Sju månader efter B föddes kan jag ha på mig förlovnings- och vigselringaren igen. Det tog ungefär två månader innan jag kunde ha förlovningsringen utan att den satt åt och ytterligare en månad för vigselringen.

 

Anledningen till att jag inte kunnat bära ringarna förrän nu är att jag fick utslag av dem. Det såg lite ut som eksem och kliade. Det brukade försvinna efter några dagar utan ringarna. Efter jul försvann det inte trots att jag inte hade ringarna på mig. Efter att jag i februari började smörja in området med Idominsalva försvann utslaget för drygt en vecka sedan. Så i förrgår vågade jag bära ringarna några timmar och till min stora lycka kliade det inte efteråt.

Jag har tyckt att det är jättetråkigt att inte kunna ha ringarna på mig eftersom jag tycker de ör så fina. Jag har även saknat dem på fingret, men nu känns det ovant att ha dem på mig.

Igår kväll var första gången sedan B föddes som  A och jag kunde se en HEL film utan avbrott. Vi lade henne strax efter kl. 20 och sedan kunde vi se klart en film utan att det blev för sent. Tidigare har vi inte börjat se film efter B somnat eftersom det då redan varit sent på kvällen.

 

Vi har även sett på film tidigare. Det har gått bra, men det blir en del avbrott för läggning, uppvaknanden, m.m.

Förra helgen bytte vi ut liggdelen på barnvagnen till sittdel. Så nu har B haft sittdelen i en vecka och det har fungerat bra.

 

De två första dagarna hade vi bara vagnen i liggläge. Sedan har hon fått sitta upp när hon varit vaken. Hon tittar på allt utanför och verkar mycket nöjd.

 

Hittills har jag varit mycket nöjd med vår Brio go-vagn, bortsett från några dagar då det var kallt och snön var lös. En annan nackdel som jag upptäckte när jag gick på bussen igår är att vagnen blir längre med sittdelen i liggläge än med liggdelen. Jag råkade nämligen köra in vagnen för långt i bussen så B vaknade till av stöten.

 

Snart är det dags att göra vagnen vårfin: tvätta bort sand från däcken och runt däckfästena samt tömma varukorgen på grus och tvätta tyget. Men väntar nog till all snö smält bort först.

I söndags blev jag verkligen varse om att B är i en mammig period. Vi hade besök och A tyckte att jag skulle lyfta den besökande bebisen för att jämföra med B:s vikt. (Den bebisen är cirka en månad yngre, men vägde mer.) Så fort jag tog bebisen i famnen blev B ledsen trots att hon var hos A då. Efter det ville hon bara vara hos mig.

 

Det är även svårt för A att somna henne under veckorna. Jag har varit med och stått bredvid de två senaste kvällarna Och kvällen före fick jag ta över. Förhoppningsvis ska det gå bra i helgen när A har varit med henne hela dagarna.

 

Det är lite tråkigt att hon både är mammig och otroligt skygg för bekanta. Det går oftast bra på öppna förskolan, men det har hänt att hon börjat gråta när hon får ögonkontakt med en vuxen. Det spelar ingen roll att hon har träffat den personen flera gånger tidigare. Det är nog så det har varit med min syster och hennes sambo. Självklart är det även beroende av hennes dagsform; vissa dagar är det värre än andra.

 

Jag hoppas att det är något som hon kommer växa ifrån eller att hon bara är i en fas.

Idag var vi på BVC för sexmånaderskontroll. B var inte alls på humör och grät så fort jag lade ner henne på skötbordet för att klä av henne.

 

Vi började som vanligt med att väga och mäta. Hon har gått upp mer än hon gjorde senast på bara knappt två veckor. Förra gången gick det fyra veckor mellan vägningarna. Tio gram från sjukilosstrecket och på sin kurva, strax under medelkurvan. Hon är nu 66 cm lång och huvudomfånget är som senast, 42 cm.

 

Det gick bra hos läkaren till en början eftersom B satt i mitt knä. När det var dags att ligga på skötbordet grät hon återigen otröstligt. Läkaren lyckades ändå undersöka henne och allt såg bra ut.

Efter knappt en månad med de nya sovrutinerna är B:s sovstunder återigen oförutsägbara. Hon har de senaste dagarna ofta sovit runt en timme varje sovstund, men just nu har hon sovit snart en och en halv timme. Det enda jag är tacksam över är att hon sover rätt bra på nätterna. Till exempel sov hon i natt från kl. 21 till kl. 10 i morse. Tyvärr hjälpte det inte mig eftersom jag inte sova på grund av alla funderingar och tankar som for omkring i huvudet.

I lördags hade vi otroligt nog bokat afternoon tea i stället för att leta badrumsinredning eller hänga hemma. A fick för ganska länge sedan en smartbox som snart skulle ha gått ut så vi passade på att utnyttja den för afternoon tea på Chaikhana. Det var så mysigt att göra något "vuxet" som vi gjorde innan vi fick B. A valde English afternoon tea med fyra olika minisandwich och engelsk fruktkaka medan jag valde French afternoon tea med två olika snittar och en macaron. Jag tyckte att det var gott, men hade gärna haft lite mer tid på mig. Det gick bra med B; hon var på ganska bra humör trots att hennes sovschema var upp och ned (kändes det som).

 

Den senaste tiden har vardagen kretsat kring sömn. Det handlar givetvis inte om A:s eller min sömn. Alla tankar och all planering utgår från B:s sömn. Vi försöker se till att hon får den sömn vi tror hon behöver. Skulle hon inte få det blir vi olyckliga och oroliga, och försöker på alla sätt se till att hon kan ta igen den sömn vi tror hon missat.

 

Jag kan bli arg och irriterad på att folk väsnas i närheten av B:s vagn när hon sover. Samtidigt inser jag givetvis att jorden måste fortsätta snurra utanför vår bebisbubbla och att folk lever precis som förr. Det är bara min känslighet för hög volym som ökat.

Igår var vi på BVC:s öppna mottagning för att väga B. Det var fyra veckor sedan vi var där och det är ytterligare två veckor till nästa inbokade tid. Eftersom vi börjat med mat ville jag kolla att B går upp i vikt som hon ska. Jag bestämde redan förra gången att jag skulle på en extra vägning, men nu kände jag att det nog behövdes för jag tyckte inte att B gick upp så mycket i vikt.

 

Vi fick träffa en trevlig BVC-sköterska som vi inte träffat tidigare. Denna gång lät B sig vägas utan protester eftersom hon kunde sitta på vågen i stället för att ligga ner. Det visade sig att B bara gått upp knappt 300 g på fyra veckor. Så jag fick instruktioner om att även ge henne en extra portion gröt och låta henne äta så mycket hon vill till lunch.

 

Min känsla om hennes vikt stämde. Det kändes som jag låter mitt barn svälta eftersom jag bara brukar ge henne en halv liten barnmatsburk till lunch. Jag har resonerat som så att B skulle amma mer på nätterna om hon var hungrig, men hon har bara ammat en gång per natt de senaste nätterna.

 

Natten till idag blev annorlunda, kanske för att matschemat och -mängden var annorlunda igår. När vi kom hem från BVC och B vaknat åt hon nästan en hel liten burk med barnmat. Eter nästa sovstund fick hon amma och innan vi åt middag fick hon gröt i stället för frukt som hon brukar få. Hon fick vällingflaskan lite senare än vanligt. Under natten ammade hon två gånger, men efter sista amningen ville hon inte somna om, så vi gick upp kl. 6. Jag åt frukost innan vi lade oss igen kl. 7 och B sov till kl. 10.

 

Jag hoppas att vi kommer tillbaka till de nätter som vi haft med en amning och att hennes morgnar inte börjar kl. 6 nu, utan kl. 8 som har varit ett tag nu.

Igår var första gången som B var missnöjd i vagnen. Så fort jag lade ner henne protesterade hon och det hjälpte inte när vi kom utanför ytterdörren; hon brukar bli nöjd när hon vet att vi är på väg. När jag gick till bussen såg jag hur hon sparkade under vindskyddet och hon tryckte ned den med handen för att se ut. B blev nöjd när jag vek undan vindskyddet och fällde ned sufletten lite så att hon kunde se ut.

 

Andra gången hon åkte vagn igår var hon så trött att hon somnade så fort den började rulla, men det var några lama protester när jag lade ner henne.

 

Idag bullade jag upp med kuddar i vagnen så att hon kunde se ut ordentligt. B var mycket nöjd med denna lösning. Till en början använde hon inte kuddarna som ryggstöd utan satt utan stöd, men när hon blev trött lutade hon sig mot dem och somnade.

 

Även dagens andra vagnfärd gick bra eftersom hon somnade meddetsamma när jag lade ner henne.

 

Det är nog dags att köpa en åkpåse så att vi kan byta till sittdel. Alla andra barn i föräldragruppen har redan bytt, en del för länge sedan.

Sedan B föddes har hon fram till för ett par veckor sedan sovit i vår säng om nätterna. A och jag gav nästan helt avkall på all partid från hon var ungefär en månad. B anammade våra läggtider så den enda tid vi fick för varandra var under hennes sovstunder på helgerna. Och då var det ju en massa annat som också skulle hinnas med.

Men nu när hon somnar i sin egen säng (som fortfarande står intill vår) kan A i alla fall hålla om mig innan vi somnar om kvällarna. Det känns för en liten, liten stund som vi är de två personer som föll för varandra för många år sedan.

På drygt en vecka har jag läst ännu en bok, En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse. Att jag läste ut den så fort beror nog både på att den inte är så lång och på att den handlar om en annan verkligheten som inte är min verklighet (tack och lov).

 

Boken gavs ut när jag jobbade på Regeringskansliet, dvs. över två år sedan, och det var också därför jag fick höra talas om den. Jag var mycket mer uppdaterad om de internationella situationerna och politik då, så mycket som är möjligt utan högre utbildning i ämnet. Det var nog därför som jag tyckte att boken verkade intressant och lockande. I boken berättar författaren kulturella och politiska observationer, skillnader och insikter under sin tid stationerad i Kabul, Afghanistan, utsänd av UD.

 

Afghanistan var ett land som jag läste och intresserade mig för på den tiden. Nu läste jag boken i ett helt annat sammanhang: med ett helt annat jobb däremellan, föräldraledig och med ett spädbarn i närheten, men då som nu i ett fint renoverat hus. Jag kände mig nog mycket mer främmande för det jag läste än vad jag hade gjort då. Den genomgående känslan som jag kände var tacksamhet att bo i ett land som Sverige. Jag undrar om jag hade haft andra reflektioner och fått andra insikter om jag hade läst boken tidigare.

För första gången sedan B föddes känns det som jag kan planera dagarna något. Just nu känns det som jag har en mycket nöjd bebis som alltid är fantastisk behaglig att umgås med.

 

Våra dagar brukar börja omkring klockan åtta. Jag äter frukost medan B sitter i barnstolen bredvid och leker. Sedan byter jag om på B, ammar henne (samtidigt som jag försöker hålla B vaken eftersom hon ofta vill somna) och har en liten sångstund med henne. Vi leker en liten stund innan jag lägger henne runt klockan tio. B sover cirka två timmar så jag gör mig i ordning, får lite tid att göra saker och äter lunch.

 

När B vaknar får hon lunch, en halv barnmatsburk och lite frukt. Sedan leker vi och eventuellt badar jag B. Efter ungefär två timmar uppe är det återigen dags för sovstund på cirka två timmar.

 

Nästa gång B vaknar ammar jag henne och sedan förbereder jag middag och leker med B tills A kommer hem. Då är det främst A som leker och tar hand om B fram till läggdags. Jag gör middag och tar hand om disken.

 

Klockan åtta får B en flaska välling och sedan försöker någon av oss att lägga B vid nio.

 

Det kan tyckas som ett oerhört tråkigt och inrutat liv, men jag är mycket glad för det. För nu kan jag planera in ärenden utifrån B:s sovtider som är ganska lika från dag till dag.