The Way the Cookie Crumbles...

Det kändes lite sorgligt igår när A sa hej då till B innan hon skulle lägga sig. B förstod inte, hon for omkring och hade helt andra tankar: hon ville ha sin välling.

 

Fast å andra sidan hade det kanske varit ännu jobbigare om hon hade förstått att hon inte kommer få se sin pappa på nästan tre veckor.

 

A åkte i morse innan vi hade gått upp, men jag gick upp och sa hej då när taxin kom. Jag förstår att jag inte kommer få se min man på nästan tre veckor och tycker det känns jättejobbigt. Men jag är nog mest rädd för att jag inte kommer orka med B...

Nu börjar det kännas lite jobbigt att A åker bort imorgon. Jag har under de senaste veckorna förträngt det eftersom det inte hjälper hur mycket jag än tänker på det. Men nu de senaste dagarna har avresan närmat sig och då har det blivit mer verkligt.

 

Samtidigt som jag är medveten om att jag kommer att få mycket hjälp av mamma känns det också lite jobbigt. Hon gör det lite svårare för mig att planera dagarna eftersom hon oftast meddelar om hon vill ses samma morgon. Men jag hoppas att det löser sig.

 

Däremot kommer dessa veckor att kännas långa. Det blir inte mycket tid för återhämtning när man är ensam med B. När hon sover middag måste jag förbereda kvällens middag för att hon inte ska stå bredvid mig och gnälla senare. Så vi får hoppas att hon tycker att det är okej att vänta på att jag äter middag.

 

Sen får vi se om jag kan få iväg några jobbansökan den resterande lediga tiden...

Det är otroligt vad mycket B lär sig genom att bara iaktta oss.

 

Det första antydan var när hon för några veckor sedan fick tag i en disktrasa på köksbänken. Hon gick iväg med den och ställde sig under sin barnstol och började "torka" golvet. Hon måste ha sett mig göra det efter frukosten. (Efter lunch brukar hon sova medan jag städar och efter middagen leker hon med A medan jag plockar undan.) Det händer fortfarande lite då och då att hon sträcker upp sin hand på diskbänken och får tag i en disktrasa och börjar torka.

 

Hon lärde sig tidigt att en stickpropp ska sitta i ett eluttag. Men hon lyckas inte sätta in dem eftersom vi har barnskyddat med petskydd i vissa uttag och "vridskydd" i andra som vi använder. Igår berättade A att han sett B ha en stickpropp mot uttaget och vrida. Precis som man gör i uttagen med vridskydd!

 

När vi går hemifrån brukar jag ta en klick handkräm i handflatan och smörja in medan vi går. B har antagligen suttit i vagnen och iakttagit mig. Nu brukar hon sitta i vagnen och "smörja" sina händer när vi går hemifrån.

Igår gick A och jag på restaurang utan barn. Det känns otroligt lyxigt att kunna göra det. Det krävs ju lite mer för att det ska vara genomförbart nu för tiden: en mormor som ställer upp och att B trivs med mormor.

 

Jag hade bokat bord på restaurang Miss Voon till kl. 18. Vi orkar ju inte komma hem så sent. Det var inte så mycket folk på plats så vi fick ganska mycket uppmärksamhet av den trevliga personalen.

 

Till förrätt beställde jag sex sashimibitar, lax, tonfisk och hälleflundra. Jag bad servitören om hjälp att välja den vita fisken och han ansåg att hälleflundra brukade beställas av gästerna. Jag tyckte den var sådär, men både laxen och tonfisken smälte fint i munnen. Jag fick även hjälp att välja de två såserna. Den ena var med rökt tonfisk och lite speciell, men ändå god. Den andra var syrlig och jag tyckte inte att den passade så bra.

A fick sina hummertacos som förrätt. De var lite syrligt friska. Han var jättenöjd med dem.

 

Sedan fick jag in ankan, tre små knyten som man skulle äta med händerna. De smakade mycket plommon och något rökigt. A fick samtidigt sina pocherade och friterade lantägg. Jag tyckte att det mest smakade av friterat, men det passade med svampen till.

 

Sedan fick jag tre kyckligdumplings som smakade mycket citrongräs och inte så mycket koriander. A fick yakiniku på kalventrecote.

 

Till sist fick jag en pad thai med skaldjur som var jättegod. A tog in en efterrätt på banan som var söt och god.

 

Servitören tyckte att man skulle beställa 2-4 rätter. Jag beställde fyra, inklusive sashimin, och blev ändå inte helt mätt. Det blev en créme brulée till efterrätt också. Den var stor så den gjorde susen. Den var inte alltför söt eftersom den var smaksatt med yuzu, men man tröttnade lite på den eftersom den var så stor.

 

Servicen var mestadels fantastisk. Det föll på en person; hon slängde fram maträtter, var kort i tonen och log aldrig, inte vid något bord.

All mat var fint upplagd och smakade bra, men jag skulle inte återvända för någon av maträtterna.

B går bättre och bättre. Nu kan hon göra små rusningar, till exempel är hon framme på en gång när diskmaskinen öppnas. Hon kan inte riktigt springa än (puh), men hon kan gå väldigt väldigt fort. Det händer fortfarande att hon snubblar på trösklar och stolsben som sticker ut lite (till exempel barnstolen), men hon kan ta emot sig med händerna.

 

Lära-gå-vagnen är undanställd sedan ett par veckor tillbaka och i stället kör hon omkring sin dockan som hon fick i ettårspresent. Vi har satt upp galler runt kaminen så att B inte kan nå den. När vi eldade för första gången för säsongen igår så var hon nyfiken till en början, men glömde sedan bort den.

Vi har till slut upptäckt att det är ganska mycket lättare om det är jag som nattar B.

 

A får gå hemifrån och så gör jag kvällsrutinen med B. Det är inte alltid läggningen går smidigt, men det är lite mindre protester och går nog fortare än om A hade gjort det. Det är även lite svårare att lägga henne dagtid för tillfället, men det kan bero på förkylningen.

 

Jag hoppas kunna lägga henne i spjälsängen framöver när A är bortrest, men jag vill först att B ska blir frisk och vänja sig vid att det är jag som nattar henne.

Om det skulle vara lika stor åldersskillnad mellan B och ett eventuellt syskon som det är mellan min syster och mig (ett år och 19 dagar) skulle vi ha två barn nu. Jag blir alldeles matt bara av tanken.

 

Jag har alltid trott att jag ska ha minst och troligen två barn, om jag skulle ha några alls. Men just nu känns det som ett barn räcker gott. Jag förstår inte hur jag skulle orka med ytterligare ett barn. (Antagligen hade det gått på något sätt. Jag har till och med svårt att se att jag skulle vilja ha ytterligare ett barn i framtiden.)

Lagom till A åker bort har vi alla tre blivit ganska rejält förkylda. Denna gång var det jag som tog hem sjukdomen. Först smittade jag A och för några dagar sedan märkte vi att B var täppt i näsan.

 

Det är nästan omöjligt att inte smitta B nuförtiden. Jag smakar på hennes mat för att se att den inte är för varm, delar frukt med tänderna för att ge henne när vi inte är hemma och är nära henne hela dagarna.

 

Jag är inställd på att inte få gå till öppna förskolan på tre veckor. Och det är ju såklart tråkigt särskilt med tanke på att A inte kommer vara hemma. Jag kan bara hoppas på att förkylningarna går över fort och att de är lindriga.

Känner att jag börjar tröttna på att vara hemma med B. Tålamodet tar slut tidigt på dagen och jag har ont om energi att aktivera och leka. Om jag fick välja skulle A få ta över stafettpinnen nu (och han menar att han inte skulle ha något emot det).

 

Men livet blir inte alltid som man tänkt sig hur mycket man än planerar. Det finns inget jobb för mig att gå tillbaka till hur mycket eller lite jag än velat. Jobbsökandet går trögt; det verkar vara många som söker jobben.

 

Min önskan just nu är att hitta ett jobb som fungerar att kombinera med familjelivet. Jag inser att jag kommer att sakna B oerhört när jag börjar jobba.

Jag är lite orolig för ankomsten av höstens regn och rusk.

 

När det varit fint väder nu har jag öppnat altandörren så att Bianca och jag har kunnat leka på altanen eller så har vi gått till lekplatsen för att gunga och gräva i sandlådan. Vad gör jag när det inte går?

 

Förmodligen kommer jag att försöka gå till öppna förskolan så mycket som möjligt. Dessutom jobbar inte mamma så mycket så vi försöker nog träffa henne ganska mycket.

 

Många av de mammor som jag umgicks med har börjat jobba igen så det finns inte så många att hitta på saker med. Hoppas kunna hitta andra aktiviteter utöver Klapp & klang.

Eftersom vi har resonerat som så att B behöver vara med A så mycket som möjligt när han inte jobbar är det han som lägger B. På sistone har läggningarna tagit lång tid vilket gjort att A får väldigt lite egen-/vuxentid. Det ger mig lite skuldkänslor. Därför har jag ofta varit med vid läggningarna i förhoppning om att det ska lugna B och att hon ska somna snabbare.

 

A var borta med jobbet en natt förra veckan. Mina föräldrar kom hem till oss redan på eftermiddagen. Vi lekte alla med B så hon fick massa uppmärksamhet. Jag kunde duscha utan att stressa eller oroa mig för att B skulle vakna. Dessutom fick vi middag lagad och rester till efterföljande dags lunch för både B och mig.

 

Jag är glad att vi valde att bo i den stad där mina föräldrar bor. De avlastar mig otroligt mycket, när A både är på jobbet och bortrest. Eftersom det mest är A är som är borta och troligtvis kommer vara så även i framtiden är det bra för mig. Det är ju jag som behöver hjälp och avlastning.

 

Visserligen bor även svärfar i Stockholm, men därifrån räknar jag inte med vare sig hjälp eller avlastning. Han är borta med jobbet varannan månad och har dessutom egen familj med små barn. I själva verket ses vi bara en gång varannan månad med våra barn. I och för sig är pappa nästan lika dålig på att umgås med B, men försöker ses varje eller varannan vecka.

Visst hade säkert även svärmor avlastat mig en del om hon hade bott här, men det är annorlunda än med de egna föräldrarna. Mamma är ju här flera gånger i veckan.

 

Trots att jag får hjälp och avlastning känner jag mig ändå helt slutkörd och överhopad nu. Jag vill inte ens tänka på hur det skulle vara annars. Och jag vet inte hur jag ska orka med de veckor A är bortrest i oktober...

B fick Max kaka som pekbok i födelsedagspresent och sedan dess har hon börjat morra. I boken blir "Vovven arg. MORR." Och när vi läst boken har vi gjort morr-ljud. Det är dessa ljud som B förmodligen härmar.

 

Hon förstår nog inte innebörden av ett morrande och hon gör det själv när som helst och helt utan anledning. Kanske för att vi brukar skratta åt henne. Det blir lite komiskt när världens sötaste lilla tjej leende morrar.

Undrar om det är för att jag knappt är borta från B som hon inte visar någon mammighet.

 

I förra veckan var jag borta från B knappt tre timmar. A slutade jobbet tidigt för att vara med B och efter ungefär en halvtimme gick jag hemifrån.

 

När jag kom tillbaka försökte hon hålla sig nära mig hela tiden. Jag fick inte ens gå bortåt från B och hon protesterade högljutt när A var med henne medan jag tog tag i hushållssysslorna som vanligt. A och jag fick byta uppgifter för en kväll.

 

Annars har B varit ganska mammig och pappig de senaste dagarna, för inte ens favoriten mormor vill hon vara hos till en början. Vet inte om det beror på att hon är lite sjuk eller något annat.