The Way the Cookie Crumbles...

Igår tvättades vårt tak inför takbehandlingen. Skillnaden blev påtaglig. Betonpannornas röda färg ser ut att lysa.

 

Tyvärr ser tomten också ut att ha fått en tegelröd skur över sig. Jag hoppas färgen och dammet försvinner med nästa naturliga regn.

 

Vi har ännu inte fått datum för själva behandlingen. Först ska dock alla grannars tak också högtrycktvättas. Alla grannar i samfälligheten bestämde sig.

 

Det ska bli spännande att få se huset med antracitgrått tak. Jag tror att det blir jättefint och att huset med vår färgsättning får en mer stram look.

AA har liksom sin syster stark nacke sedan födseln. Ingen av dem har haft "hängande huvuden" eller känts vingliga, men det är klart vi stöder nacken när vi bär AA.

 

AA kan redan lyfta samt vrida huvudet när vi bär på henne i upprätt läge. Det gör att hon känns mindre ömtålig. Jag hoppas bara vi inte luras att tro fel.

Jag kan ångra att vi inte fick AA tidigare så att B fortfarande hade sovit middag. Då hade även vi vuxna kunnat få möjlighet till en lugn stund för att vila upp oss.

 

Däremot hade ju inte A varit hemma nästan tre månader i sträck om AA kommit i våras.

 

Som det är just nu får vi ganska intensiva dagar med vila och avbrott först framåt kvällen. Jag är ofta trött redan på eftermiddagen.

I torsdags var jag för första gången på BVC med AA.

 

AA växer så det knakar. 3 370 g, en viktökning på nästan 300 g på dryga veckan! 51 cm lång och 35,7 cm i huvudomfång.

 

Nästa gång, om knappt tre veckor, ska vi träffa läkaren för rutinkontroll vid 4-6 veckors ålder.

Vi hade ju hoppats att B skulle bli mindre pappig när AA fötts, men tyvärr verkar hon ha blivit ännu mer pappig. När A bär eller sitter med AA vill B gärna vara med, men det händer aldrig när jag har AA.

 

Hon vill och har velat bli nattad av pappa varje kväll, bortsett en enda kväll då pappa hade påbörjat läggningen, men de blivit oense. Detta är ju även påfrestande för A. Så igår kväll fick jag i princip tvinga B att få natta henne. Det gick bra när hon till slut accepterade det.

 

Det jag även märkt är att B vill mysa mer. Det får även jag ta del av ibland.

Slutvikten för graviditeten blev densamma som förra gången. Det innebär att jag gick upp tio kilo denna gång (och tolv kilo vid förra graviditeten) eftersom ursprungsvikten var två kilo mer då jag inte kom ner till startvikten efter förra graviditeten.

 

Redan nu, drygt två veckor efter förlossningen, har magen försvunnit. Det som återstår är lite överflödig hud. Dessutom har nästa åtta av graviditets kilona försvunnit. Nu återstår att magmuskeln läks ihop och sedan kanske lite träning på det.

Eftersom B nästan aldrig kräktes är vi väldigt ovana vid att AA kräks i tid och otid. Det händer i princip efter varje amning. Ofta kommer det strax efter att hon ammats, men det kan komma lite när som helst. Jag är aldrig beredd på det.

 

Kläder och torktrasor går åt i hög takt. Det är inte ofta AA har helt ren body på sig eftersom det inte är någon idé att byta.

I förrgår kväll satte vi upp gardinen i B:s nya rum. Det var lite svårare än förväntat eftersom den inte var sydd efter mina mått, men till slut löste det sig.

 

Natten till idag var första gången B sov i sitt nya rum. Hon låg still i sängen när A nattade henne, vilket hon inte brukar göra. Annars sov hon som vanligt; ropade på pappa (ibland mamma) framåt morgonen.

 

B verkar mycket nöjd över sitt rum, främst över sänghimlen och ljusslingan med bollar som vi tände för första gången igår.

Ända sedan AA föddes har vi tyckt att hon varit liten i jämförelse med när B föddes. Det skilde drygt 300 g, AA vägde 2 820 och B 3 150 g. Det märks framförallt på de tunna hand- och fotlederna.

 

Däremot gick AA inte ner så mycket i vikt de första dygnen. På läkarkontrollen/återbesöket på BB vägde hon 2 790 g. Så vi har, tack och lov, sluppit hantera mjölkersättning. Vi minns hur jobbigt det var att värma de pyttesmå mängderna för att sedan inte få i B någonting alls.

 

Igår var BVC-sköterskan på hembesök och det visade sig att AA gått upp till 3 080 g, upp nästan 300 g på nästan en vecka. Så hon växer på bra nu.

Liksom förra gången satte förlossningen igång med sammandragningar tidigt på morgonen. Det som var annorlunda var tidsspannet; det tog drygt 24 timmar innan B var ute, AA var ute på mindre än tolv timmar.

 

Denna gång var redan de första sammandragningarna mycket mer påtagliga; varade ungefär en minut och återkom var nionde minut. Men det kändes hanterbart nästan hela förmiddagen, så vi åkte för att göra veckohandlingen. Man vill inte komma hem från BB till ett tomt kylskåp. Efteråt vilade och sov jag en stund.

 

Vid lunch började det bli jobbigt, så vi ringde in mormor som skulle ta hand om B. Ungefär en timme senare kunde vi åka till BB Södras förlossning. Då var jag redan åtta (!) centimeter öppen. Det var inte ens något jag reflekterat över, troligen eftersom jag inte alls var öppen förra gången. Jag reagerade med tårar och lättnad eftersom det skulle vara över snart; barnmorskan sa att bebisen skulle vara ute inom två timmar. Jag hade svårt att hantera värkarna vid detta laget.

 

De två barnmorskorna och A fick hjälpa mig genom värkarna, men till slut bad jag om lustgas. Efter ytterligare två-tre värkar krävde jag lustgas, men under den tiden hann jag nästan få panik. Efter ytterligare några värkar gick vattnet och snart kom krystvärkarna.

 

Två timmar efter att jag kom in till förlossningen föddes AA. Jag var överlycklig över att det gått bra och att AA skrek högt. Moderkakan kom ut och såg hel ut. Jag behövde inte sys alls, vilket jag var tacksam över eftersom det har gjort läkeprocessen så mycket kortare än förra gången, och tog totalt en Alvedon (jag ville helst helt undvika det eftersom det går över i bröstmjölken).

 

Efteråt berättade barnmorskan att hon, efter att vattnet gått, sett att navelsträngen legat mot bebisens hjässa (ovanligt fenomen), vilket hade kunnat leda till att den hamnat i kläm när bebisens huvud börjat trycka mot livmodermunnen. Genom CTG kunde de se att bebisen hjärta slog normalt, det vill säga, bebisen hade inte reagerat på detta, så barnmorskan kunde fösa undan navelsträngen och förlossningen kunde fortskrida normalt.

Om det hade misslyckats eller om bebisen hade varit stressad hade det blivit akut kejsarsnitt. Jag är så tacksam över att det inte slutade så. Jag är därför så glad över att vi fick plats på BB Södra och att barnmorskan var uppmärksam på detta.

B har varit snäll och otroligt fin mot AA sedan vi kom hem i söndags.

 

Hon har erbjudit sina favoritgosedjur, Kaninen och Lollo (Vings ena barnmaskot i form av en giraff).

Hon tittade nyfiket på vid ett blöjbyte, men gick därifrån när AA började skrika eftersom hon fick ont i öronen.

Hon frågar efter AA när hon inte ser henne, till exempel när hon stigit upp på morgonen eller när hon kommer hem från dagis.

Ibland har hon velat bära AA, vilket hon har fått göra med lite stöd.

 

Däremot kan B pröva oss föräldrar ibland, vilket är förståeligt. Vi försöker att alltid ge B uppmärksamhet; hon är ju van vid det. Hon har visat lite tecken på svartsjuka när pappa är med AA och kan vara ganska pappig då.

På nationaldagen föddes så AA. Min väntan var äntligen slut.

 

Förlossningen gick mycket fortare än förra gången, men ett längre inlägg om det kommer senare.

Det var först för några dagar sedan som jag upptäckte att jag fått markanta hudbristningar på nedre delen av magen. Av naturliga skäl ser jag ju inte den delen av kroppen så ofta. Bristningarna sträcker sig från naveln och nedåt. Jag har även ett fåtal bristningar som sträcker sig från naveln och uppåt.

 

Jag inbillar mig att det beror på att bebisen spänt ut den delen av magen. Under graviditeten med B fick jag lite hudbristningar på låren, men inget på magen. Nu är det tvärtom, och dessutom mycket mer markanta. Jag tror att huden inte kommer kunna återgå denna gång...

B har sedan några veckor tillbaka slutat sova middag (efter lunch) på förskolan, vilket gör att hon är trött och gnällig före eller under middagen. Låter vi henne sova då blir kvällen ganska sen, men ibland kan det vara nästintill omöjligt att väcka henne.

 

Hon brukar inte sova middag på helgerna heller utom när hon åker vagn eller bil, eller går upp väldigt tidigt på morgonen.

 

När hon slutar förskolan (för sommaren) om två veckor kommer vi nog försöka låta henne sova en stund mitt på dagen, trots att det blir något längre kvällar. Vi kanske lägger in en vagnspromenad eller utflyktsfärd då. Så att allas tillvaro och humör blir bättre hela dagen.

B har redan nu svårt att dela med sig så jag undrar hur det blir när hon får syskon.

När mormor pratade med henne blev hon upprörd över att mamma och pappa även skulle vara mamma och pappa till bebisen. Det är hennes mamma och pappa.

Hon har flera gånger sagt att hon inte vill att bebisen inte ska sova i hennes säng (spjälsängen, men hon sover i gästsängen). Jag har alltid förklarat med att hon ska få en nya fin säng, vilket hon har accepterat.

I morse gick B själv in i sitt nya rum och upptäckte sin nya säng med sänghimmel och blev jätteglad. Jag förklarade att hon ska sova där och att spjälsängen är till bebisen. Jag hoppas att hon accepterar det.

Det som saknas är gardin och en hel dörr för att B ska kunna flytta in i sitt nya rum. Gardinen är förhoppningsvis på väg och dörren ska vi byta ut när bebisen kommit.

Annars återstår endast att fästa krokar bakom dörren.