The Way the Cookie Crumbles...

Under påskhelgen har vi besökt Skansen. Det blev en riktigt härlig familjedag! Det var soligt, men blåsigt så vi frös en del.

Trots att B frös var hon ändå positiv hela tiden och verkade tycka att det var jätteroligt. Denna sida har hon definitivt inte fått från mig. Däremot märks det att hon antingen påverkats av mig eller ärvt mina planerande egenskaper. ”Först går vi dit och sedan gör vi det.” Jag hoppas att hon hade en toppendag.

Det var troligtvis inte så ”givande” för AA. Hon satt ändå lugnt i vagnen och tittade nyfiket på människorna runt omkring. Jag blev överraskad av att hon kunde vara så lugn, men det kanske var tillräcklig stimulans att bara få se nya saker.

Utöver lunchen fick AA komma ur vagnen när vi gick in i Skogens hus där B blev målad i ansiktet som en kanin. I huset fanns fler uppstoppade djur och AA kallade alla för ”vve” som betyder vovve och som hon lärde sig i Karlskrona eftersom farmor har hund.

Idag kröp AA sin första steg. Det var hemma hos mormor och morfar där det finns gott om mattor och benen inte behöver glida iväg som på parkettgolvet hemma.

 

AA:s krypstil är med det vänstra benet under kroppen, ganska vanligt för barn. Hittills har hon bara tagit sig en liten bit, så vi har inte fått se henne förflytta sig så långt.

 

Vi har fått se en starkare vilja och lite mindre frustration de senaste dagarna, så det var inte helt oväntat att det skulle ske nu. Vi får se vad hon gör med denna nya förmåga.

Ikväll rullade AA från rygg till mage för första gången.

 

Vi lekte i soffan, men helt plötsligt låg hon i mitt knä. AA har inte visat vilja eller intresse för att vända sig från rygg och därför var jag inte alls beredd. Det var tur att jag satt på golvet bredvid soffan.

 

Eftersom bonussvärmor, som är sjukgymnast, har påpekat att vi borde öva på detta har det gnagt i mig på senaste tiden. Nu vet vi att AA klarar av det i alla fall.

Jag var lite orolig för att AA skulle vara pappig och inte skulle vilja veta av mig när de kom hem från Karlskrona. Men jag hade inte behövt vara orolig.

 

När familjen kom hem var de alla trötta och på dåligt humör. AA var trött och grät eftersom hon inte fått sova i bilen. B var trött och gnällig. A var arg på B eftersom hon stört AA och inte låtit henne sova.

 

När AA kommit i min famn klamrade hon sig fast och verkade inte vilja släppa taget och jag ville inte heller att hon skulle släppa.

 

B verkade vara lika pappig som vanligt, men hon verkade lite glad att se mig i alla fall.

Denna arbetsvecka är A och barnen hos farmor. Det har mest varit skönt att kunna komma och gå lite som jag vill. Jag har fått återupptäcka flexibiliteten, träffa kompisar och äta ute.

Jag har såklart även saknat familjen. Särskilt när jag har fått bilder på barnen skickade till mig eller sett bilder på dem som lagts upp på sociala medier.

När A och B tidigare varit ifrån mig har jag mest saknat B och jag trodde att jag även nu skulle sakna barnen mest. Men det är A jag saknar. Det är väl ett bevis på att vi inte har hunnit umgås så mycket den senaste tiden…

Däremot har jag inte alls hunnit lika mycket som jag velat, kanske mest på grund av operation och utdragning av visdomständer. Ändå fick jag mer än en halv dag hemma, men då var jag ju inte i så god form.

I förra veckan var det första gångerna som AA visade pappighet. När jag kom hem från jobbet föredrog hon att bli buren av A. Dittills har hon alltid, och i alla situationer, föredragit att bli buren av mig.

 

Det kändes givetvis i hjärtat, men jag trodde att det skulle hända tidigare och inte först efter att jag jobbat i två månader.

 

Det blir svårt för både A och mig om båda barnen är pappiga. För även om B är mycket mindre pappig så föredrar även hon A.

I lördags satte sig AA upp för första gången, men det var i sängen. Hon såg själv förvånad ut över sitt framsteg. Jag tror dock att det dröjer innan hon lyckas göra det på plant underlag eftersom hon i vanliga fall ser ut att vara väldigt långt ifrån att klara av det.

För tillfället läser jag Fem gånger mer kärlek av Martin Forster som handlar om hur man ska hantera och minska konflikter med sina barn samt hur man ökar barnens självkänsla. En väldigt bra bok som jag varmt kan rekommendera till andra med barn.

Jag har insett (vilket jag gjorde för länge sedan) att jag själv uppfostrats ”fel”. Det beror förmodligen på kulturella skillnader. Jag tror aldrig att mina föräldrar skulle ta till sig det som står i boken om de hade läst den när jag var liten. Däremot kanske de skulle göra det med sina barnbarn eftersom de ser att A och jag inte uppfostrar som de själva gjorde och att det också går bra.
Jag kan ofta bli irriterad på att de hanterar olika situationer på ”fel” sätt, men de känner ju inte till något annat. Jag skulle så gärna vilja att mina föräldrar läser boken. Någon som är intresserad av att översätta den?

Jag har insett att jag ofta gör fel eftersom jag delvis uppfostrar så som jag själv blivit uppfostrad. Jag kommer förmodligen behöva vara mycket uppmärksam och behöva mycket övning för att lära mig göra rätt. Det första steget är medvetenhet och andra steget är verktyg (kunskap) för att göra rätt. Nästa steg är att tillämpa verktygen.

Jag har insett att språket gör det svårt för mig att göra rätt. Mina mycket begränsade språkkunskaper i det språk som jag huvudsakligen vill kommunicera på gör att jag inte kan tillämpa verktygen.
Så frågan är: kan jag kommunicera på det språk som jag behärskar bäst för att hantera konflikter på bästa sätt och ge god självkänsla och ändå hoppas på att mina barn ska lära sig det språk som jag själv inte behärskar fullt ut?
Det andra alternativet, att barnen får höra ett språk som jag inte behärskar, men att utveckling, självkänsla, m.m. hämmas, är ju inget alternativ.

Sedan i somras har jag lite då och då (förmodligen mer sällan än en gång i månaden) frågat B om hon vill gå på toaletten i stället för pottan. Jag har alltid fått nej till svar.

Eftersom det snart är dags att introducera pottan för AA bestämde jag mig för att försöka motivera B att börja gå på toaletten. Sedan i helgen använder vi oss av ett av de klassiska tricken för att få barn att börja gå på pottan (men som inte var nödvändigt för B): belöning.

För varje gång B går på toaletten i stället för pottan får hon välja en stjärna att sätta fast på ett papper under kolumnen ”toalett”. Under kolumnen ”potta” är det ännu så länge tomt, men jag har fått veta att B har gått på pottan för att uträtta nummer två när jag inte varit hemma.

Än så länge har det alltså fungerat bra. Men hur länge ska man fortsätta med detta belöningssystem?

Det märks tydligt att AA är väldigt kommunikativ.

Redan för ett par veckor sedan märkte jag att hon vevade armen för att vinka. Det såg inte alls ut som en vinkning så det var endast utifrån situationen som man förstod att hon vinkade.

Och igår kom den första klockrena vinkningen. Mormor vinkade hej då i köksfönstret och AA vinkade tillbaka precis så som man ska göra med bara handen. Det gick inte att missförstå!

Igår tog AA tog sina första steg när jag höll hennes händer och satte ner henne stående på golvet.

 

Hon har länge älskat att stå och hoppa när vi hållit henne. Så fort hon har känt golv mot fötterna har hennes ben åkt upp och ner.

 

Däremot har hon inte förstått hur man går, det vill säga ta steg. Därför blev jag väldigt förvånad när hon gjorde det igår kväll. Hon verkade överlycklig över att kunna ta sig framåt.

 

A tog fram gåstolen, men den förstod hon inte. Hon var däremot glad att få leka med det som sitter i dess "bord". Och B körde runt med henne vilket gladde dem båda.