The Way the Cookie Crumbles...

B har länge glatt sig åt att även ge presenter. Jag vet inte om det kommer sig av att vi alltid har låtit henne vara den som överlämnar presenten när vi givit till varandra eller till andra inom den närmaste släkten. Hon har även ofta varit den som fått öppna många av dessa presenter.

Hennes mormor fyllde år i slutet av förra månaden, men eftersom hon varit bortrest träffade barnen inte henne förrän i förra veckan. Det gav oss tid att komma på och göra klart presenten: magneter i form av fjärilar som B själv fick i födelsedagspresent. Dessa skulle målas och dekoreras.

B var väldigt glad att få ge bort magneterna eftersom hon "får se dem varje gång hos mormor". Hon längtade efter att få ge bort dem och frågade länge när det var dags att träffa mormor igen.

Och vilket firande mormor fick sen! Redan när hon kom till förskolan för att hämta barnen började B sjunga både "ja må hon leva" och "happy birthday". Sedan fortsatte det med sång och presenter här hemma.

Det är nu två veckor sedan B fyllde fem år.

På födelsedagen fick hon sång och presenter på sängen. Efter frukost och lek hämtades farmors presenter hos postombudet. På eftermiddagen firades hon med tårta tillsammans med mormor och morfar. Till middag hade B önskat stekta nudlar, vilket morfar tillagade, men B hade föredragit avhämtning hos thai-vagnen.

Till dagen därpå hade vi bjudit in åtta barn, sex från hennes förskoleavdelning och två från en annan, på kalas. Fyra hade tackat ja, men ett fick förhinder så det blev ett litet och hanterbart barnkalas. Vi hade ordnat disco i B:s rum och sedan fiskdamm. Barnen lekte även själva fint utan oss vuxnas inblandning.

Även en vecka före födelsedagen firades hon av sin moster och hennes familj eftersom de inte kunde vara med på födelsedagen.

B verkade nöjd över att ha blivit firad så många dagar och undrade om hon även skulle firas dagen efter kalaset. Hon verkade dessutom nöd med sina födelsedagspresenter. Av oss fick hon en radiostyrd bil, ett Star Wars-svärd och en kikare.

Igår vabbade jag för första gången. När vi kom till förskolan blev AA hemskickad av pedagogen eftersom hon har höstblåsor. Vi har trott att det är (en värre variant av) hennes vanliga hudirritation eftersom den har visat sig runt handleder och på benen där den brukar förekomma.

AA hade inte alls något emot att gå hem igen. När vi kommit hem sökte jag information på 1177 Vårdguiden för att se om det fanns något vi kunde göra för AA. Där framgår att barn inte behöver stanna hemma från förskolan eftersom vissa barn med höstblåsor inte uppvisar några symptom alls. Då läste jag förskolans sjukdomspolicy som upplyste att medtagna barn och inte kan delta i verksamheten ska vara hemma.

Att gå tillbaka till förskolan med AA kändes uteslutet då jag redan talat om för henne att vi skulle vara hemma och hon gladdes år det. Men det kändes olustigt att vabba i onödan. Bara att vabba i sig kändes konstigt, men jag såg fram emot att få en dag med AA då jag märkt att hon på sistone blivit pappig.

Jag är mycket tacksam över att jag fick en mysig dag med AA, men hoppas att det inte blir alltför mycket vabbande i höst och i framtiden.